Friday, 2 December 2016

Lärdomar från matriarkatet

För några veckor sedan levde jag som man i ett matriarkat. Fast bara på låtsas, då. Det var ett lajv. Sigridsdotter. Lätt det bäst arrangerade lajv jag varit på, och dessutom med ovanligt lyhörda och öppensinniga deltagare. Would totally recommend. Några insikter:

  • Könsmakt korrumperar oavsett vem som har makten. Ett matriarkat vore lika dåligt som det patriarkat vi nu lever i. Målet för feminism är således att avskaffa könsmaktsordningen snarare än att vända upp och ner på den. Nog för att jämställdhet kan kännas som förtryck när en är van vid privilegier, men världen går faktiskt inte under för att vi alla lär oss behandla varandra som folk. Snarare tvärt om.
  • De förtryckta hjälper till att förtrycka varandra. Det är läskigt hur lätt det är för patriarkatet att få icke-män att springa dess ärenden åt det. Exempel: utseendehets, vara elaka mot varandra i kampen om mäns bekräftelse.
  • Det spelar ingen roll hur könsmaktsordningen ser ut, jag kommer ändå aldrig passa in någonstans så länge den finns. Men det är lugnt, jag har gett upp på att försöka för länge sedan. Freaks have more fun...? Ja, jag tror faktiskt det. Bortsett från den ständiga (och ofta befogade) rädslan för hat, hot, våld, exkludering och diskriminering, så klart.
  • Patriarkatet är egentligen också bara på låtsas. Vi har kommit överens om att agera som om världen ser ut på det sättet, och så gör den det. Men ta det lugnt, det kommer ändras så snart tillräckligt många slutar spela med.

Relevant musik:


Systraskapet skall blomstra
För att öppna alla våra gränser

Kärlek och feminism,
Winterdragon

Monday, 28 November 2016

Novembermorgon

Ensam vandrar jag längs Vintergatan
Genom hål i himlen skymtar det kosmiska ljus 
som är källan till livets uppkomst
Planeter hänger tunga som mogna frukter 
vars visdom vi aldrig smakat
I frostbelupen luft andas jag frihet
Rådjursben och fågelvingar bär mig genom nuet 
in i evigheten
Existensen är en hemlighet 
mellan mig och månens skära 
som sakta bleknar i soluppgången

Jag förstår inte livet. Men känns, det gör det. Det känns som in i helvete. Kanske kan jag närma mig förståelse genom att försöka sätta ord på mina känslor. Eller så kan jag förmedla kaoset vidare. Om jag kunde få någon att känna någonting i närheten av vad jag förnimmer genom att slänga ord i ansiktet på henom så skulle jag vara nöjd. Det är vad jag vill åstadkomma med min poesi; att golva folk i några ögonblick så som världen konstant golvar mig. 

Jag inser att människor skiljer sig åt i sin känslomässiga konstitution, och därmed i sin reaktion på diverse situationer. Själv tvingar jag mig ur sängen alldeles för tidigt på morgonen och ger mig ut på en löptur. Ibland handlar det mest om att härda ut, som om jag hade något att bevisa för mig själv. Men ibland är upplevelsen närmast sublim. Idag var en sådan dag. Med en bleknande stjärnhimmel och en obeskrivligt tunn skiva av månen. Fötter som flög snarare än sprang, och hela tillvaron kändes så lätt. Jag grät och skrek ut över fälten, i vanlig ordning, fast den här gången av lycka snarare än av smärta.

Jag vill att någon skall se vad jag ser, och relatera. Så jag tänker fortsätta hänge mig åt gryningslöpning och att odla min expressionism. Världen är så förbannat vacker.

Kärlek och poesi,
Winterdragon

Friday, 4 November 2016

Snart blir jag publicerad

Jag skall bli publicerad! Coolt va?

Här är boken som jag tillsammans med cirka femtio andra medlemmar ur klubben Lonesome Runners har skrivit. Den handlar om... löpning! En ganska brokig samling texter om svårigheter, framgångar och allsköns erfarenheter. Min egen text handlar om hur jag använder löpning för att hantera ångest och dysfori.

Älskar du att springa? Hatar du att springa? Önskar du att du kunde/ville/orkade springa? Känner du någon som behöver lite löpmotivation? Köp boken, vetja! Än så länge finns den att förhandsboka hos Adlibris, och om ett par veckor borde den dyka upp i fysiska boklådor. Vill du ha kompispris (och få boken signerad av åtminstone en av författarna), hör av dig* så kan du få köpa den direkt av mig!

Boken har bilder också! Visst vill du läsa mina ord i en tryckt bok samt se en snygg bild på två väl valda nakna kroppsdelar? Klart du vill!

Kärlek och böcker,
Winterdragon

* till [winterdragon.blogspot (at) gmail.com]

Friday, 21 October 2016

Jag vill inte bli en zombie (om smarta telefoner och uppmärksamhet)

Jag får ofta frågan om varför jag inte har en smart telefon (eller smartphone som alla som hävdar sig veta något om världen kallar det). Jag vet, jag missar massor av saker. Swish, till exempel, verkar väldigt praktiskt. Ständig tillgång till internet och allsköns smidiga appar och funktioner skulle säkert underlätta min tillvaro på många sätt. Men jag bedömer det inte vara värt att den skulle äta min själ.

Jag är väldigt lättdistraherad till min natur, nämligen. Bara att ha ett konto på Ansiktsboken får mig att slösa bort oresonligt mycket tid på saker jag egentligen bedömer vara oviktiga, ointressanta, eller rentav mentalt urholkande. Tänk om jag hade lagt alla de timmarna på att läsa böcker i stället. Eller att göra något kreativt, eller att lära mig något av allt det där jag alltid tänker att jag skulle vilja lära mig. Eller bara att sova. För att inte tala om den sociala stressen och prestationsångesten som väller över mig varje gång jag loggar in.

Det är illa nog att jag äger en dator och en mobiltelefon. Jag känner mig själv tillräckligt väl när det gäller beroendebeteende och social ångest för att konstatera att det ganska snart skulle urarta om jag skaffade en smart telefon. Det handlar inte bara om mig, heller. Jag vill inte se till att omgivningen utsätts för ännu en av alla zombier jag ser omkring mig.

Vänta lite, låt mig förklara vad jag menar innan du blir arg över anklagelsen. Jag pratar inte om någon jävla mindfulness här. Vi är liksom aldrig 100 % närvarande någonstans. Och det är okej! Själv skulle jag bli alldeles utmattad av att tvingas ha fokus på omvärlden hela tiden. Utan hörlurar, böcker, eller liknande sätt att stänga ute omgivningen skulle jag inte klara av att vistas bland folk tillnärmelsevis lika ofta som jag gör. Och jag menar för i helvete inte att vi skall börja småprata med folk på tåget bara därför att. Gudars, vi bor ju i Sverige. Och att påstå att våra telefoner gör oss mindre sociala vore befängt; att chatta eller sms:a räknas också som social interaktion.

Det som stör mig är att det inte tycks finnas några tydliga gränser mellan när det är okej att ägna sig åt sin telefon i stället för sin omgivning och när det inte är det. När du umgås med någon i den köttsliga verkligheten, till exempel, kan det vara relevant att fokusera på varandras fysiska närvaro. Annars är det så lätt att umgänget liksom smetas ut vilket i längden kan leda till att en glider isär.

Jag menar alltså att den här ständigt splittrade uppmärksamheten tär på våra relationer. Jag har ytterst få människor i min närhet som inte utan vidare skulle ta fram sin telefon för att till och från använda appar eller ägna sig åt avståndskommunikation medan jag umgås med dem. Kanske är jag gammalmodig, men jag tycker att det är oartigt, eller rentav sårande, när folk gör så utan att ens fråga om det är okej eller att be om ursäkt. Att någon inte svarar på frågan jag just ställde för att tio sekunder senare visa upp en katt de sett på internet och sedan strunta blankt i att återuppta konversationen kan jag inte låta bli att tolka som en hint om att personen inte har något intresse av min närvaro. Om jag mitt i ett samtal skulle plocka upp en bok och börja läsa så skulle det nog tolkas som en tydlig markering om att jag hellre vill rikta min uppmärksamhet åt något annat håll. Varför gäller inte samma sak för telefoner?

Jag menar inte att vi alltid måste ha uppmärksamheten på varandra när vi umgås. Klart att det är skönt, och ibland nödvändigt, att vara ensamma tillsammans, var och en försjunken i sina egna distraktioner. Men jag tror att vi behöver uttalade tillfällen då vi låter bli våra telefoner. Jag är så trött på att det nästan alltid skall vara detta halvhjärtade umgänge som gäller. Själv försöker jag göra det till en vana att stänga av ljudet på min telefon och låta bli att konsultera den om jag inte har ett för stunden relevant ärende när jag umgås med någon. Det är en stor anledning till att det ofta dröjer flera timmar, eller ibland dagar, innan jag svarar på sms eller chattmeddelanden. Jag prioriterar att rikta uppmärksamheten mot dem jag fysiskt umgås med.

För det handlar om att prioritera. Vi är inte så bra på att multitaska som vi intalar oss, och vi klarar inte av att befinna oss på flera platser samtidigt. Och jag tycker då att det är rimligt att välja att lägga fokus på den en har i sin fysiska närhet som standard, och att fokusera på avståndskommunikation eller pokémon eller whatever som ett undantag eller efter överenskommelse. Med lite tur hade den förväntan, eller snarare hetsen, som föreligger om att ständigt finnas tillgänglig för avståndskommunikation, försvunnit på köpet.

Kanske är jag gnällig, kanske är jag den enda i hela världen som upplever det här som ett problem. Men jag tror ärligt att vi alla skulle göra klokt i att mer medvetet disponera vår uppmärksamhet, vare sig vi äger en smart telefon eller inte. Att verkligen lyssna på en annan människa är typ det finaste en kan göra.

Kärlek och uppmärksamhet,
Winterdragon

Monday, 17 October 2016

Till er som klagar på vädret

Ni jävlar som klagar på vädret. Som jag avundas er. Tänk det liv där vädret var det största bekymret. Fattar ni inte att ni inte ens skulle kunna leva här om det aldrig regnade? Ta på er lite jävla kläder och gå ut. Känn vattnet mot ögonlocken. Gå in igen, var tacksam, och sluta gnäll så förbannat. Fatta att saker kan vara bra för er även om ni inte tycker om dem.

Jag försöker lära mig att vara tacksam. För skogen. För min kropp som orkar bära mig igenom så mycket. För mitt sinne, att jag har förmåga att tänka. För att jag har ett hem. Till och med för regnet.

Kärlek och regn,
Winterdragon

Monday, 3 October 2016

You're in every single part of me


Just discovered this lovely band called Agent Fresco. Their music is so right up my alley it's almost eerie. What is it with Icelandic people and making music? Seriously, like half of my favourite bands are Icelandic.

In other news I'm keeping busier than I should, as per usual. Things are hectic with studies and music and stuff, and I'm realising that my stress resilience is laughable. Then again, this is the first time in quite some time that I'm attempting handling deadlines while also having fun in my spare time and a social life. Apparently my brain is not back up to full capacity yet, if ever it will be. Combine this with ridiculous amounts of anxiety around saying no to things and this could get ugly.

But no, I'm not gonna run headlong into a wall again, I am done with that sort of thing. If you know me you can help me cope with the stress in a very simple way: by being patient. If I don't reply to your text message within a few hours or decline your invitation to hang out it is not because I find lying curled up on the couch hyperventilating that much more entertaining than socialising with you. I still like you just as much, and when energy levels permit I will get back in touch. But sometimes I must allow myself to spend some time alone. Breathing, and healing.

Thank you for understanding,
Winterdragon

Monday, 26 September 2016

On freedom of speech

You keep using that word. I don't think it means what you think it means.
— Inigo Montoya in The Princess Bride

Freedom of speech, that is. 

I spent most of last week at the Swedish Book Fair, a huge event with lots of exhibitors, seminars, and thousands of visitors. Overwhelming, to say the least, for an easily-distracted booklover such as myself. The Radical Book Fair (which I also attended), with its poetry readings and talks on political activism, felt like a safe haven in comparison. But I did learn a lot!

The theme (for the big fair) this year was apparently Freedom of Speech. Did you know that Sweden has the oldest constitution of freedom of speech in the world? I didn't, but I do now. It's the freedom of press, to be more exact, which celebrates 250 years this year. There seems, however, to be a lot of confusion concerning what freedom of speech actually means.

Ironically enough, the magazine Nya Tider, which basically writes Nazi propaganda, had been granted permission to exhibit at the fair. We organised one of several manifestations against them. Peacefully, mind you; just standing by their monter with our backs turned against them for ten minutes. We weren't even blocking anyone's way; there was plenty of room to move around us. Despite this, a lot of people got upset at us. We got pushed around, filmed, glowered and yelled at. Apparently we were impeding the freedom of speech.

Now, let me get this straight. Freedom of speech does not grant you the right to say or print whatever you want without having to take the consequences. It does however mean that anyone has the right to call you out on your bullshit. Furthermore, you never have the right to impede on someone else's safety or freedom of speech by saying or printing things which threaten individuals or groups of people.

By standing up against their misinformed propaganda we are not constituting a threat against democracy. We are exercising democracy, at its very base level. Hate speech, on the other hand, is a real threat against democracy because it silences people. 

I've met a lot of writers this weekend who have had to flee their countries under threats of death because of words they had written. Words are dangerous. Writers have power, because they give people opportunities to put their desires into words. That's why totalitarian regimes usually make sure to get rid of writers, poets and artists the first thing they do, and to keep journalists subdued.

In such a world everything written is political, whether the writer intended it or not. Every word is potentially dangerous, because it has the power to make people think. It is in order to protect this right of sharing ideas and freedom of thought that the freedom of speech and press exists. Everyone should have the right to think and communicate without having to fear for their lives or their freedom. Because this right is impeded by hate speech, this is an exception from the constitutional freedom of speech.

You are under no obligation to remain silent when somebody engages in hate speech in the name of freedom of speech. It is an abuse of the very concept.

[N]o practical definition of freedom would be complete without the freedom to take the consequences. Indeed, it is the freedom upon which all the others are based.
- Terry Pratchett (Going Postal)

Love and freedom,
Winterdragon

Monday, 19 September 2016

Review: Holy Bible: King James Version

Holy Bible: King James Version Holy Bible: King James Version by Anonymous
My rating: 0 of 5 stars

I think I lack the context to understand most allegories. Still, there's some powerful imagery between all the name lists and commandments. And I suppose it is a good thing to have read the most popular book in the world, even though I renounced my Christian faith over a decade ago.

View all my reviews

Tuesday, 13 September 2016

Review: Den mörka stigen: en sonettkrans

Den mörka stigen: en sonettkrans Den mörka stigen: en sonettkrans by Lotta Olsson
My rating: 5 of 5 stars

Varför har ingen berättat för mig tidigare att sonettkransar är en grej? Det här är ju hur häftigt som helst! Nu måste jag ju försöka mig på att skriva en egen. (Ja, att ta mig vatten över huvudet är ett av mina intressen...)

View all my reviews

Wednesday, 7 September 2016

Du borde hålla käften

Jag borde klippa håret
Jag borde raka mina ben
Jag borde äta mer
Jag borde äta mindre
Jag borde träna hårdare
Jag borde ta det lugnare
Jag borde ta på mig mer kläder
Jag borde klä av mig mer
Jag borde sova mer
Jag borde gå upp tidigare
Jag borde inte ta åt mig
Jag borde våga visa mina känslor

DET SKITER VÄL JAG I

Du borde hålla käften


En måste ingenting,
Winterdragon