Curiosity

We pretend it's personality

But it's really sexuality

We put faith in love and honesty

But the stuff that makes our history

And sets us free is

CURIOSITY

Frihet, rollspel och queerfeminism

Hemkommen från GothCon sedan nästan en vecka tillbaka, och känslan av nördigt awesomeness som spelkonvent brukar föra med sig sitter fortfarande i. Den här gången har jag dock fått mer att tänka på än spel och underbara människor. Diskussioner på temat feminism i spelnördsammanhang har florerat bland mina vänner, bekanta, och folk i allmänhet alltsedan konventets slut, med anledning av ett arrangemang med syfte att lyfta fram frågan om kvinnor inom spelhobbyn och att diskutera feminism ägt rum på konventet. Drama uppstod. Och diskussioner följde, som i alla fall inte bestod enbart av hat som slängdes fram och tillbaka över en vägg av missförstånd. Hurra, framsteg!

Jag tänkte ta tillfället i akt och skriva av mig lite på ämnet. Feminism och könsmaktstrukturer är ändå ämnen som upptar en inte obetydlig del av min tankeverksamhet, sedan råkar jag dessutom vara i en mycket relevant position för att relatera till frågan. Vi kan börja med det. Jag har en kvinnokropp och blir oftast uppfattad som kvinna. Vafan, vad är det för sätt att formulera sig på? Varför kan jag inte bara skriva att jag är kvinna, och gå vidare till någon viktigare fråga? Det tar emot. Jag hoppas att jag kommer lyckas förklara varför under inläggets gång, so bear with me.

Spelkonvent är inte det enda sammanhang jag brukar befinna mig i där kvinnor är i minoritet. Jag pluggar fysik, vilket är ett tämligen mansdominerat forskningsområde. Jag sysslar med kampsport, också där är kvinnor ganska sällsynta i dagsläget. Det är så naturligt för mig att vara omgiven av mestadels män vid det här laget att jag borde ha vant mig vid det. Det kanske jag har, men jag har inte slutat reflektera över det. Men nog med bakgrundsfakta. Till den så kallade pudelns kärna.

Alla som jag någonsin har spelat rollspel med, framför allt i egenskap av spelledare, har förmodligen lagt märke till att så fort det blir dags att definiera karaktärers kön så skall jag nödvändigtvis börja bråka.  Det är inte så att jag har någonting emot att spela kvinnliga karaktärer, eller manliga för den delen. Men eftersom det i de allra flesta fallen inte slutar där, utan alltid för med sig någon form av förväntningar, så känner jag mig nödgad att ta upp det för diskussion. Det är väldigt få rollspelsvärldar där karaktärernas kön inte spelar någon som helst roll (och om inte annat så har det en tendens att bli så eftersom spelarna själva lever i en patriarkal värld), och alltså kommer karaktärens kön i högsta grad påverka dess förutsättningar inom världen den gestaltas i. Då blir det lite problematiskt när spelledare vill begränsa spelares val av kön på sina karaktärer med argument i stil med "det blir så förvirrande om inte alla spelar sitt eget kön". Bam. Helt plötsligt har det dykt upp en stor begränsning i vad du kan spela, på grund av en fysisk förutsättning som du inte kan göra så mycket åt.

Skitsnack, säger jag! Hallå, det är rollspel vi pratar om. Om vi kan låtsas att vi är cyborg-alv-pirater från yttre rymden, hur mycket svårare är det att låtsas att vi har ett annat kön än vårt biologiska? Sätter vi inte högre tilltro till vår fantasi än så? Det skulle gå att hävda att det ändå inte spelar någon roll vad karaktären har för kön. I wish. Någon gång i mitt liv skulle jag vilja spela i en värld där det faktiskt är sant på riktigt, och där spelarna också lyckas gestalta det på ett framgångsrikt sätt. Min dröm är att spela ett helt rollspel utan att behöva definiera kön på karaktären över huvud taget. Det skall liksom inte vara mer vidkommande än vilken blodgrupp rollpersonen råkar ha. Men det lär inte hända, har jag insett. Kön är alldeles för viktigt för att bortses från.

Det är applicerbart i den verkliga världen också. Det fanns en tid då jag var övertygad om att problem som sexism och misogyna maktstrukturer skulle försvinna om vi bara bortsåg från vad folk hade för kön och slutade bråka om saken. Det tycks dock inte vara så enkelt. Det verkar vara så att vi måste erkänna problem och skillnader, och definiera dem så tydligt som möjligt, för att sedan kunna ifrågasätta dem och i förlängningen i bästa fall göra något åt dem.

“Culture is about unspoken rules. Once we articulate those rules we can begin to reform them to meet new expectations and new needs.”

— Londa Schiebinger (Has Feminism Changed Science?)

Jag tycker att det är viktigt att prata om och problematisera saken, och rollspel är ett så utmärkt sammanhang att göra det ifrån att jag bara inte kan låta bli. Där har vi ju möjligheten att simulera; testa vad som skulle hända och vilka reaktioner det skulle framkalla om vi låter våra karaktärer göra könsrollsmässigt absurda saker. Och om det inte är vad vi är ute efter så är det lungt det också, jag är okej med att inte precis allt jag gör behöver vara en radikalfeministisk yttring, men i så fall vill jag ändå att det skall vara ett medvetet beslut att spela så. Vi kan komma överens om att spela i en precis lika ojämställd värld som den vi lever i, men jag föredrar ändå att lägga fram möjligheten att göra det annorlunda, när vi ändå har chansen att skapa en värld som ser ut precis som vi själva vill att den skall göra. Det kanske har en del att göra med rabiat feministpropaganda, men ännu mer har det att göra med min strävan efter frihet.

“Freedom is what I'm after.”

— Syd Barrett, Pink Floyd

I rollspel, liksom i verkliga livet, vill jag vara fri att agera och prata utan att alltför snäva fördomar och förväntningar hindrar mig från att göra det. Men framför allt vill jag vara fri att tänka som jag vill. Rent teoretiskt är jag självklart det, men i praktiken finns det massor av små och stora irriterande hinder i vägen för såväl tanke som ord och handling. Fullkomligt irrationella hinder som enbart utgår från vilket kön min kropp råkade födas med. En hel jävla livslång hjärntvätt som för mig ännu längre bort från mitt ouppnåeliga objektiva ideal.

Det är alltså inte själva identifieringen med det ena eller det andra könet jag har problem med, utan det är alla oskrivna regler som följer med det som får mig att vilja förbli androgyn så långt det bara går. Människor är sociala varelser, så omgivningens attityd kommer att påverka individens tankar och val i någon riktning, oftast omedvetet. Det är det här som kallas strukturer. Oftast osynliga, fundamentala och svåra att sätta fingret på. Vad jag vill uppnå genom att diskutera dem är att medvetandegöra dem till så hög grad det är möjligt, så att jag sedan med flit kan ge blanka fan i dem.

“Look, that's why there's rules, understand? So that you think before you break 'em.”

— Terry Pratchett (Thief of Time)

På min ondskefulla agenda står också att försöka få så många andra medvetna om strukturerna-som-i-hemlighet-styr-våra-liv som möjligt. Mest för att det vore intressant att se vad som skulle hända. Om tillräckligt många börjar tänka och ifrågasätta (om så bara de värdsligaste småsaker) så kommer någonting att förändras förr eller senare. Det är emergenta effekter som jag inte tänker låtsas att jag kan förutse, men jag kan ju alltid hoppas på spektakulära resultat. Eller så lever jag i en uppåt väggarna naiv verklighetsförnekelse. Tillvaron är satt i sten och jag har inte skuggan av en chans att påverka någonting över huvud taget.

Fullt möjligt, rentav troligt. Tur att jag har en reservplan. Om jag inte kan påverka världen får jag anpassa mig till den bäst jag kan. Att improvisera mig fram och bråka om petitesser kommer kanske inte göra någon som helst skillnad för världens allmänna tillstånd i det långa loppet, men det kan göra livet intressantare och ge mig bättre förutsättningar rent personligen. Egoism må inte anses vara ett ädelt syfte, men det skiter jag i. Jag är trött på att be om ursäkt och foga mig för att försöka passa in i en värld som ställer krav som bara får mig att må dåligt. Och det verkar faktiskt fungera till någon grad.

“If you ignore the rules people will, half the time, quietly rewrite them so that they don't apply to you.”

— Terry Pratchett (Equal Rites)

Folk vänjer sig liksom vid konstiga tankar, ord och handlingar. Ja, rentav personer. Och om tillräckligt många vill och vågar vara konstiga så kommer det till slut att sluta betraktas som konstigt. För att återknyta till inledningen av detta monstruösa blogginlägg så är det nog vad jag gillar allra mest med spelkonvent, och nördkulturen i största allmänhet. Det är, enligt min erfarenhet, inte bara accepterat utan rentav uppmuntrat att vara konstig, så egentligen borde det vara den ultimata miljön att ifrågasätta normer inifrån. Det kan med fördel göras både utanför och inifrån rollspel. 

Ett exempel hämtar jag glatt från en av mina favorit-webbserier: Order of the Stick, som handlar om just ett gäng rollspelskaraktärer (spoiler alert för resten av stycket!). Där har vi alven Vaarsuvius (V), vars kön aldrig klargörs inför de andra karaktärerna (eller inför läsarna heller, för den delen). Till en början tycker de andra karaktärerna att det är väldigt märkligt; de vill till varje pris ta reda på vilket kön V har, och de är osäkra på hur de skall spela på V's androgynitet. V föredrar dock att behålla sin könstillhörighet som en privatsak, och bryr sig inte så mycket om de andras spekulerande. Det blir en del nedvärderande skämt och gliringar på temat från vissa av de andra karaktärerna, men efter ett tag vänjer de sig vid att hen är som hen är oberoende av vilket kön V nu än skulle råka ha, och så kan fokus återgå till att rollspela om viktigare saker. Success!

Dags att avsluta detta monument till bloggpost, tror jag. Jag tänkte skriva lite allmänt om feminism och rollspel, och så urartade det i en lång rant där jag inte bara kom ut som queer (för det hade ju ingen någonsin kunnat ana! *sarkasm*), radikalfeminist, och orerade om hela min jävla livsfilosofi. Gudars, kanske borde jag bara radera allt det här och gå och lägga mig istället innan det ställer till med trubbel. Men det är ju å andra sidan precis vad jag vill uppnå. Så nu postar jag det här skrället och hoppas att jag inte blir nerslagen på gatan i morgon. Jävlar vad modig jag har blivit på sista tiden, alltså.

Kärlek och frihet,

Winterdragon

A moonlight run

I had the most fantastic run yesterday evening. I headed out just after sunset, bringing a headlight, but as it turned out I didn't need it. Instead I found my path illuminated by the moon. So I ran along the fields, with the stars above me, moonlight behind me, music in my ears and a gentle and fragrant spring wind around me. My feet were flying along without hurting, my heart was pumping without cramping, and my breath was flowing without my lungs giving up. Even after a very tiring day I felt like I had energy within me, and it made me feel strong and alive. It was an absolute joy, and when I got back home I couldn't help but just standing in the moonlight for a long while, arms outstretched and grinning like an idiot. I felt so happy, and I cannot wait to get out and run again.

I've been wanting to fall in love with running for over a year now, and at last I think I'm starting to do it. Absolutely, totally head over heels.

Love and running,

Winterdragon

Strange dreams and strange weather

Tonight in my dream I saw a volcano erupt. My thoughts went something like this.

1. Wait a minute, I'm not in Iceland, am I?
2. Wow, this is totally awesome!
3. Oh shit, there are flying rocks and lava and stuff, I better run!

And I pulled up my cloak over my head, and ran. Managed to save my friends and family from the catastrophe as well. Looked back just to see if the volcano was still there. It was, and it was beautiful. Who would have guessed that one of the tallest mountains in Sweden was in fact a slumbering volcano, just waiting to erupt?

When I woke up the ground was covered with a thick layer of snow, and more has been whirling around ever since. Ironic, yet somehow fitting, considering today is the vernal equinox and all. Ah, the wonders of nature.

Happy equinox!

Winterdragon

Fight like a girl

It's eighth March, which means international women's day. This year we'll smash down the patriarchy once and for all! Get out, get angry, get involved. Fight like a girl! Who's with me?

There is no such thing as justice

All the best that we can hope for is revenge

A hostile takeover

An absolute rebellion to the end

I fight like a girl

I'll get my revenge on the world

Or at least forty-nine percent of the people in it

Love and feminism,

Winterdragon

I can't keep it in

I crawl out from under my rock after a week of fever-dazed paralysis. Find a shining sun, spring winds in the air, most of my health back, and an exuberant happiness at life in my heart. If my lungs weren't still sore from all the coughing I would be running, skipping and dancing around all day, laughing like a moron. Now I did, but only for like half a minute (before fits of coughing overcame me), and probably got all kinds of strange looks in the process. But I couldn't care less.

Now I have the daunting task of catching up with a week's worth of missed work before me. Deadlines approaching and whatnot. But it doesn't even manage to put a dent in my good mood right now. I will sort it out little by little, and try not to stress about it. This monday is too splendid to waste on depressing thoughts. Yay, I'm alive!

You've got so much to say

Say what you mean

Mean what you think

And think anything

Why not?

Love and happiness,

Winterdragon

Funderingar kring tro och skepticism

Ligger hemma, däckad av en post-konventsförkylning. I väntan på att jag återfår krafter nog att ta itu med plugg och dylika göromål igen tänker jag inifrån feberdimman skriva ner några reflektioner angående ett diskussionsämne som praktiskt taget verkar ha förföljt mig på sistone: tro, skepticism och deras eventuella samspel. Det är ju på något sätt en metadiskussion av episka proportioner, och kanske är det i grund och botten inte mycket mer än en definitionsfråga, men jag tycker att ämnet är intressant att utforska ändå.

Det verkar vara så att människan har en tendens att tro. Våra hjärnor har utvecklats så att de är bra på att se samband, så till den grad att den ibland lyckas göra det också där det inte finns några. Övertygelsens kraft är stor: placeboeffekten kan få oss att må bättre av att äta mediciner utan verksamma substanser i. Är dess kraft till och med så stor att placeboeffekten kan kvarstå även efter att den har uppdagats för medvetandet? Detta behöver undersökas närmare, men mig tycks det vara så. 

I så fall skulle det innebära att det åtminstone till viss del går att medvetet styra sin tro. Att bestämma sig för att vara övertygad om något. Det vore ganska skönt att göra, kan jag tänka mig, för det är ju ett helvete att tvivla egentligen. Vetenskapens ambition att så långt det är möjligt motarbeta människans naturliga tendens att ta saker för givna utan att ifrågasätta de eventuella sambanden närmare: skepticism. Det är jobbigt eftersom det hela tiden måste vara en medveten process, och ett tänkesätt en måste lära sig, men det är nödvändigt i kampen som är sökandet efter ultimata sanningar (flyktiga kreatur vars existens är omtvistad, men jakten på dem är ständig). 

Går det att hålla isär två tänkesätt? Jag försöker, och det är ändå rätt häftigt att se här inifrån systemet hur bra det verkar gå. Det naturvetenskapliga, ständigt ifrågasättande, omvärderande och skeptiska. Det är jävligt praktiskt i sökandet efter lite bättre levnadssätt. Men att bestämma sig för att tro och vara helt övertygad om någonting när denna övertygelse i sig kan tänkas kunna påverka resultatet kan kanske också vara användbart. Att välja att leva som om en var helt övertygad om någonting trots att en innerst inne inte har så mycket hopp kvar kan skänka en hopp, och i allra bästa fall också konkret göra situationen bättre, om än genom indirekta effekter som sprider sig och emergerar.

Hm. Någon gång skall jag återvända till detta ämne; utveckla mina resonemang och ge exempel, men det här är allt jag klarar att klämma ur mig inifrån feberdimmorna för stunden. Jag är inte tvärsäker på särskilt mycket alls, utan snarare är det så att dessa tankegångar har börjat bli trevande utforskade av mitt medvetande sedan en tid tillbaka. Diskutera gärna mina funderingar med mig, allra helst om du har någon forskning på ämnet att hänvisa till. Jag är idel öra.

Feber och filosofiska funderingar,

Winterdragon

I love my life

Wow. It's been over a week since I posted The Confession, and I am still feeling slightly overwhelmed by all the positive response and love and support I got bombarded with, by friends and strangers alike. This will warm my heart for a long time to come, and when things get tough (as I am sure they will) it will be easier to handle, knowing that I have such tremendously awesome people behind me in this. Thank you, for giving me so much hope and love. It really means the world to me.

And the cavalcade of good news in my life continues. I got a job as observation assistant at the Swedish Solar Telescope on La Palma! So in the autumn I will be working on the Canary Islands for a couple of months. Yay, travelling, not to mention observing! So much awesomeness!

Oh, joy!

Winterdragon

I want the world to know

This might be the most important blog post I have ever written. It is certainly the most difficult one, and the scariest one to post. I've been meaning to do it for well over a year now, not managing to summon up enough courage to actually write and publish it. But I think the time has finally come. I want the world to know.

So here goes. Some of you already know, some of you might have guessed it, but many of you probably have no idea. I am polyamorous. It means that I am capable of having romantic feelings for several persons at the same time. And I'm doing it, too. All the time. Emotional multitasking, in all its confusing glory.

It is important that you understand that this is simply a part of who I am. I did not choose to be polyamorous, as little as you chose to be homosexual, heterosexual, monoamorous, brown-eyed, or whatever. I cannot say for certain for how long I have been polyamorous. Maybe I always have. I did, at any rate, not realise it until a few years ago. At that time I had never heard of the concept 'polyamory', and nobody had explained to me that it was not a sign of mental sickness or a character defect to feel that way. I felt absolutely terrible, and was convinced that however I tried to approach the problem it would result in me living the rest of my life in utter emotional misery.

Then when I finally in desperation talked to a friend about it, my friend (who is rather knowledgeable in matters like this) told me that there are lots of people who feel this way and that there is even a word for it. Moreover, there are people who manage to live openly with it, happily and without shame. At first I was skeptical; how the heck could that actually work in practise? It was just so far beyond my current world-view that I could hardly grasp it with my mind. But I did feel it, and after a surprisingly short mental struggle I managed to accept myself for what I felt, for what I was, and a tremendous weight was lifted off my shoulders. It brought such a fundamental feeling of peace, to be able to see myself clearly for the first time, and to accept myself for who I am. It brought me a happiness and self-esteem that I still carry with me every day. It is really important, I believe, to accept yourself for what you are. Otherwise you will never get the rest of the world to accept you.

So that was the first step. I had realised how I worked, and chose to stop considering myself an abomination, as soon as I became aware that it didn't have to be that way. I cannot change how I feel, you see. Gods know I've tried, but I could as well try to change the orbit of the moon. Feelings are beyond my conscious control; strong, wild and untameable. All I can do is try to live with them.

So that is what I have been trying to do for the past three years. This, in contrast to being polyamorous, is a deliberate choice. I have a suspicion that quite a lot of people are polyamorous to some extent, but very few practise it openly. The latter is not so surprising, since it is not really socially acceptable to have feelings for and be romantically involved with several persons at the same time. It is due to these pesky ideas about that "true love" can only be something between two people who promise each other sexual and romantic exclusiveness, that are so deeply rooted via Christian values in our culture. Books and books could be (and have been) written about it, so I will refrain from writing a kilometre-long harangue about the bloody stupid morals of our time right now. Suffice it to say that I am utterly convinced that it does not have to be this way, and that the times would be all that much better off for changing.

But although the rules appear to be set in stone, I will not stand for them any longer. I choose my own way of living my life now. From my cloud of idealism I dream of anarchy, and in the meantime I have several romantic relationships with people who are aware of the situation, and who agree to live like this openly and without shame. To be fair: it is tricky at times, since there are no well-established rules and expectations to fall back upon. But we make it up as we go along, and learn from our mistakes. It has its pro's and con's to live this way, certainly, but for me it is the only option if I want to be true to myself. And I do, so very deeply. I do not ever want to lock up my feelings inside a cage of shame again, and feel both suffocated and incomplete like I used to.

It is hell of scary, yes. But it is an adventure, and it is both interesting and marvellous. The hardest part of it is not working around jealousy. It is not trying to manage time so that nobody will feel neglected. It is not the confusion of being in love with so many at once. No, as always it is the expectations, judgementalness and reactions of society in general that are the most tiring and difficult to handle, at least for me. I haven't actively tried to hide the way I live, but I have been scared to talk openly about it. Mostly out of fear for not being taken seriously. Responses along the line of "it's just a phase you're going through", or "you'll grow out of it eventually" can actually hurt much more than open denunciation. I have no reason to believe that my emotional constitution will drastically change in the future, but even if that were to be the case, why should the love I feel right now be considered less "true" than if it had been directed towards one person exclusively?

It does not wear thin, you see, it does not work like that. Love generates more love, that's the whole wonderful truth of it. And if you consider such a sentiment to be a sign of moral deprivation, then it's your bloody loss. If you cannot take me as I am, then I am not sorry to say that I do not have a place for you in my life anymore. You may not share my views, but please accept and respect the way I am and choose to live my life. I will not apologise for anything, and rest assured that what I do is not causing you harm in any way.

There. Now I am officially out of the cramped, dark closet and can smell the open air. Why am I doing a recklessly brave and possibly stupid thing such as blogging about this? Why not keep it private (whatever that means)? Well, partly for my own sake; to yet again push myself out of my comfort-zone in the hope of gaining some understanding and possibly a little respect for who I am and how I choose to live my life. But also for the sake of every potential polyamorous person out there who, like I once did, lives in the agony of a firmly planted delusion that there is something wrong with them. There isn't. It's okay to feel this way, and there are ways to live an awesome life with room for all the splendid love that can fit inside of you.

The world needs to know. So that one day we can all live without fear of the judgement of friends, relatives and strangers, however well-meant it might be. That's why I'm doing this, in the hope of spreading some knowledge and making the world a little bit of a better place. On the basis of that sometimes it's better to light a flamethrower than to curse the darkness.

Now, dear reader, if you have read this far I have one thing to ask of you. Writing and actually posting this monster of a confession is one of the very scariest things I have done in my life. I would therefore be ever so thankful if you would care to write a short comment at this post (or send me a private message if you know me). Just a word of support would suffice, or even a "fuck you" if that more closely resembles your sentiment on the matter. Or ask me a question if you're curious about something (though I won't be sharing any relationship details or names here). Not because I crave attention, but because it would be nice to know whether I have any friends left after going out in the open with a thing like this. Yes, my neurotic tendencies really make me worry about that for real.

That's all. Now I'm going to post this, and hope that I will dare showing my face to the world tomorrow.

Love, love, and so very much more love,
Winterdragon

Jag vill att världen skall veta

Det här är förmodligen det viktigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit. Det är helt klart det svåraste att skriva, och det läskigaste att posta. Jag har tänkt göra det i gott och väl över ett år nu, utan att lyckas uppbåda modet att faktiskt skriva och publicera det. Men jag tror att tiden till slut är inne. Jag vill att världen skall veta.

Somliga av er vet redan, andra har nog gissat sig fram till det, men många av er har förmodligen ingen aning. Jag är polyamorös. Det betyder att jag har förmågan att känna romantiska känslor för flera personer på samma gång. Och det gör jag, dessutom. Hela tiden. Emotionell multitasking, i all sin härliga förvirring.

Det är viktigt att du förstår att det här helt enkelt är en del av vem jag är. Jag har inte valt att vara polyamorös, lika lite som du har valt att vara homosexuell, heterosexuell, monoamorös, brunögd, eller vad som helst. Jag kan inte med säkerhet säga hur länge jag har varit polyamorös. Kanske har jag alltid varit det. I vilket fall så insåg jag det inte förrän för några år sedan. Då hade jag aldrig hört talas om konceptet 'polyamori', och ingen hade förklarat för mig att det inte var ett tecken på mental sjukdom eller en karaktärsdefekt att känna så. Det kändes alltigenom hemskt, och jag var övertygad om att hur jag än skulle försöka lösa problemet så skulle det sluta med att jag skulle leva resten av mitt liv i fullkomlig känslomässig misär.

Sen när jag till slut i min desperation pratade med en vän om det, så sa min vän (som är tämligen kunnig inom dylika områden) att det finns massor av människor som känner som jag, och att det till och med finns ett ord för det. Det finns till och med människor som lyckas leva öppet med det, lyckligt och utan skam. Först var jag skeptisk; hur i hela friden skulle det kunna fungera i praktiken? Det låg bara så långt utanför min dåvarande världsbild att jag knappt kunde fatta det. Men jag kände det, och efter en förvånansvärt kort mental kamp lyckades jag acceptera mig själv för hur jag kände, för vad jag var, och en oerhörd tyngd lyftes från mina axlar. Det medförde en så fundamental känsla av frid, att kunna se mig själv klart för första gången, och acceptera mig själv för den jag är. Det gav mig en lycka och självaktning som jag fortfarande bär med mig varje dag. Det är väldigt viktigt, tror jag, att acceptera dig själv för den du är. Annars kan du aldrig få resten av världen att acceptera dig.

Så det var första steget. Jag hade insett hur jag fungerade, och valde att sluta se mig själv som en styggelse, så snart jag insåg att det inte behövde vara så. Jag kan inte ändra på hur jag känner, förstår du. Gudarna vet att jag har försökt, men jag skulle lika gärna kunna försöka ändra på månens omloppsbana. Känslor är bortom min medvetna kontroll; starka, vilda och otämjbara. Det enda jag kan göra är att försöka leva med dem.

Så det är vad jag har försökt göra under de senaste tre åren. Detta, till skillnad från att vara polyamorös, är ett medvetet val. Jag misstänker att ganska många människor är polyamorösa till någon grad, men väldigt få praktiserar det öppet. Det senare är inte särskilt förvånande, eftersom det inte direkt är socialt accepterat att ha känslor för och ha romantiska förhållanden med flera personer samtidigt. Det är på grund av dessa störande idéer om att "sann kärlek" bara kan vara någonting mellan två människor som lovar varandra sexuell och känslomässig exklusivitet, som är så djupt rotade via kristna värderingar i vår kultur. Det skulle kunna (och har) skrivits böcker och åter böcker om det, så jag skall låta bli att skriva en kilometerlång harang om den jäkla korkade moralen av vår tid just nu. Det räcker med att säga att jag är helt övertygad om att det inte behöver vara såhär, och att tiderna bara skulle må bra av att förändras.

Men trots att reglerna tycks stå skrivna i sten så tänker jag inte lyda dem längre. Jag väljer att leva mitt liv på mitt eget sätt nu. Häruppifrån mitt moln av idealism drömmer jag om anarki, och under tiden har jag flera romantiska förhållanden med människor som är medvetna om situationen, och som går med på att leva på det här sättet öppet och utan att skämmas. För att vara ärlig så är det knepigt ibland, eftersom det inte finns några väletablerade regler och förväntningar att falla tillbaka på. Men vi improviserar allteftersom, och lär oss av våra misstag. Det har sina för- och nackdelar att leva såhär, absolut, men för mig är det det enda alternativet om jag vill vara sann mot mig själv. Och det vill jag så väldigt gärna. Jag vill aldrig någonsin gå tillbaka till att stänga in mina känslor i en bur av skam igen, och känna mig både kvävd och inkomplett, som jag brukade göra.

Det är jävligt läskigt, ja. Men det är ett äventyr, och det är både intressant och underbart. Den svåraste biten är inte att arbeta sig runt svartsjuka. Det är inte att försöka planera tiden så att ingen skall känna sig försummad. Det är inte förvirringen som uppstår av att vara kär i så många på samma gång. Nej, som alltid är det förväntningarna, de fördömande attityderna och reaktionerna från samhället i allmänhet som är det mest tröttsamma och svåra att hantera, i alla fall för mig. Jag har inte aktivt försökt dölja sättet på vilket jag lever, men jag har varit rädd för att tala öppet om det. Mest på grund av rädsla för att inte bli tagen på allvar. Reaktioner i stil med "det är bara en fas du går igenom", eller "det växer du ifrån så småningom" kan faktiskt göra mer ont än öppet fördömande. Jag har ingen anledning att tro att min känslomässiga läggning drastiskt kommer att ändra sig i framtiden, men även om så skulle vara fallet: varför borde kärleken jag känner just nu betraktas som mindre "sann" än om den hade varit riktad mot en person exklusivt?

Den tunnas inte ut, förstår du, det är inte så det fungerar. Kärlek alstrar mer kärlek, det är hela den underbara sanningen. Och om du anser att en sådan inställning är ett tecken på moralisk förtappelse, då är det din sabla förlust. Om du inte kan ta mig för den jag är, då är jag inte ledsen att säga att jag inte har plats för dig i mitt liv längre. Du kanske inte delar mina åsikter, men snälla acceptera och respektera mitt sätt att vara och hur jag väljer att leva mitt liv. Jag tänker inte be om ursäkt för någonting, och ingenting jag gör skadar dig på något sätt, var så säker.

Sådär. Nu har jag officiellt kommit ut ur den trånga, mörka garderoben och kan känna lukten av frihet. Varför gör jag en så besinningslöst modig och möjligtvis dum sak som att blogga om det här? Varför håller jag det inte privat (vad nu det betyder)? Tja, delvis för min egen skull; för att än en gång knuffa ut mig själv ur min komfortzon i hopp om att få lite förståelse och möjligen också lite respekt för den jag är och hur jag väljer att leva. Men också för alla potentiella polyamorösas skull därute som, liksom jag en gång gjorde, lever i plågan av den starkt ingrodda villfarelsen att det är någonting fel med dem. Det är det inte. Det är okej att känna såhär, och det finns sätt att leva ett fantastiskt liv med plats för all den magnifika kärlek som ryms inuti dig.

Världen behöver få veta. Så att vi alla en dag kan leva utan rädsla för vänners, släktingars och främlingars dömande, hur välmenande det än må vara. Det är därför jag gör det här, i hopp om att sprida lite kunskap och göra världen till en lite bättre plats. På grundval av att ibland är det bättre att tända en eldkastare än att förbanna mörkret.

Nu, kära läsare, om du har läst så här långt vill jag be dig om en sak. Att skriva och faktiskt publicera detta monster till bekännelse är en av de allra mest skrämmande saker jag har gjort i mitt liv. Jag skulle därför bli oerhört tacksam om du tog dig tid att skriva en kort kommentar vid det här inlägget (eller skicka ett privat meddelande om du känner mig). Bara ett uppmuntrande ord skulle räcka, eller till och med "dra åt helvete" om det ligger närmre till hands för hur du känner angående det hela. Eller ställ en fråga om du är nyfiken på någonting (fast jag kommer inte att lägga ut några detaljer om förhållanden eller namn här). Inte för att jag vill ha uppmärksamhet, utan för att det skulle vara skönt att veta huruvida jag har några vänner kvar efter att ha kommit ut med en sådan här sak. Ja, mina neurotiska tendenser gör att jag faktiskt oroar mig för det på riktigt.

Det var allt. Nu skall jag posta det här, och hoppas att jag vågar visa mig bland folk i morgon.

Kärlek, kärlek, och ännu mera kärlek,

Winterdragon