Friday, 13 January 2017

A one-way love affair


Oh, mountains. I haven't been home for two weeks, and I miss you already. Every time I find myself in mountainous terrain I ask myself why I live in this godforsaken flatland of a place, bereft of forest and all. I'm in love, there's no doubt about it. The deep, mad kind of love, which makes one go oh wow I want to be with you forever will you please let me worship you?

But I'm not sure I could stand living with them in the long run. I would have pretty much constant access to things that now are to me rare luxuries: snow, darkness, aurora, excellent stargazing opportunities, silence, solitude, breathtaking beauty. That is a fact. But would it be worth the price of isolation? My roots here have grown deeper than I intended, and I am aware of how painful it would be to pull them up. It is a dangerous thing to make friends with people, you know. They might make you feel like you belong.

But then again, the feeling of longing is so strong that I cannot help thinking about how and when I will next be able to visit them, even while I'm still there. If that's love or just plain old human inability to be content in the present situation I'm not sure, but the feeling doesn't seem to go away. I guess what I need is to find a balance between the joy I find in having a home amidst people I love and who care about me and my desire for beauty and adventure. Right now that would mean keeping the mountains in a long-distance relationship.

Does it make sense to love someone (or something, in this case) who lacks the capacity to love you back? Can it ever bring anything other than pain? Sometimes I wish I had the ability to control, or at least direct, my desires. But then again, if I somehow managed to have them removed, I'm not sure there would me much left of me.

Love and mountains,
Winterdragon

Sunday, 25 December 2016

Just a Christmas song


You're missing the point I'm sure does not need making;
that Christmas spirit is not what you drink.

Ha! And here you thought you wouldn't be hearing from me until next year. In your dreams. Here's a Christmas-y tune for you to listen to!

And awaaaaay...
Winterdragon

Thursday, 22 December 2016

Midwinter reflections

Happy solstice, everyone. Or Yule or Christmas or New Year's or whatever it is you do or do not celebrate. The year has been a pretty bad one on a global scale, I've reckoned. People I've admired has passed away, and there's been politics and other disasters. But for me personally I'll have to sum the year up as pretty good. I have many things to be thankful for.

Friendship. Love. New people I've had the privilege of getting to know. People already dear to me who I've had the luck of keeping in my life. Folk music (playing, listening to, and dancing!). Writing school. Poetry. Parties. Storytelling nights. Festivals. A week-long mountain hike, and several shorter ones nearby. Many LARPs. A hell of a lot of pancakes. Slow breakfasts on the balcony. Many interesting books. A home that I truly love and feel at home in. Tea. Bike rides. Deep thoughts. Couchsurfers. Museum visits. Magic. Hidden places. The best roleplaying campaign I've ever been a part of (Changeling!). Cats. Letters. Queer movie nights. Hammocks. Trampolines. Concerts. Plays. Operas. A marginally more stable economical situation. Spontaneous adventures. Treehugging. Open fires. Some progress on my master's degree. A mostly barefoot summer. Long runs. Stargazing nights. Joy of life.

Oh, life's been hard, too. But let's not linger on that right now. I'd rather look forward with hope on the year to come. I typically give myself a bunch of resolutions, but I won't do that this time around. Instead I'm going to give myself a respite. Half a year of additional time to finish this year's resolutions, instead of leaving them all unfinished. Because I am well on my way, and I like the motivations and ways of living they bring into my life, they just seem to take a bit longer than I had anticipated to fulfill. And that's okay! This might seem a trivial thing to some. Hell, even having New Years' resolutions might be considered nothing but an indulgence in futility. But to someone who is used to judging themselves way too harshly it is a pretty big deal. So thank you, me, for taking a bit of pressure off.

This is probably the last thing you'll hear from me before the year is over. I have a call of mountains, of snow, and of darkness to heed. See you on the other side of festivities or whatever!

Love and midwinter,
Winterdragon

Thursday, 15 December 2016

Öppet brev till Tomten

Kära Tomten,

Jag har hört att du är kommunist. Du ger ju bort en massa saker frivilligt, och alla som gör det är väl kommunister? Jag vet ju att du vill väl, och det är en fin tanke och så. Men snälla lilla Tomten, det kommer aldrig att fungera i praktiken. Titta bara på Sovjetunionen, till exempel. Fullkomligt fiasko.

Men Tomten, vet du vad? Jag tror att du egentligen är kapitalist. Alla de där leksakerna du till synes så godhjärtat delar ut, någon måste ju tillverka dem. Och oavsett om det är nissar på Nordpolen eller barn i Taiwan så verkar inte arbetsvillkoren vara så värst schyssta. För att inte tala om när du sålde ut till Coca Cola. Allvarligt talat, Tomten, har du någon aning om vad det företaget sysslar med? Är det verkligen någonting du vill ställa dig bakom?

Alltså, Tomten, det här kommer inte att funka särskilt länge till. För vad du än vill få oss att tro med din renburna propaganda så finns det ingenting som är gratis här i världen. Det är alltid någon som kommer behöva betala priset, och jag är faktiskt inte okej med att någon skall behöva arbeta 14 timmar om dagen för slavlön för att jag skall kunna få en selfiepinne eller fler skjortor än jag behöver.

Kära Tomten, jag har ett förslag. Är det inte hög tid att radikalisera julrörelsen? Jag vet ju att du egentligen står på de förtrycktas sida. Du har bara dragits med i tidsandans jakt på profit. Det är okej, det kan hända den bäste. Men nu tycker jag att vi tar och styr upp det här.

För det första kan du ta och börja dela ut flygblad. Det är ungefär som julkort, fast med en text som faktiskt betyder något.

För det andra borde du börja ägna dig åt omfördelningspolitik. "Att ta från de rika och ge åt de fattiga," du vet. Ja, jag vet. Du har byggt hela ditt varumärke på att ge, så det kommer kännas skitjobbigt att börja ta saker. Men se det som att du ger hela världen en julklapp i form av rättvisa.

För det tredje så borde du börja dela ut hopp. Var en god förebild! Skriv under namninsamlingar, demonstrera på stan, ockupera ett hus eller två. Kedja fast dig vid träd, bojkotta köttindustrin, smuggla flyktingar. Arbeta som volontär, hjälp folk att organisera sig i fackföreningar, gå i prideparaden. Lev som om du trodde på att den bättre värld vore möjlig.

För jag tror att vad folk egentligen önskar sig är frihet. Den sortens frihet som bara kan uppstå när alla är överens om att ingen har rätt att begränsa någon annans frihet. Så låt julens stjärna lysa klart i svart och i rosa.

Kära Tomten, det är dags att bli anarkist.


Kärlek och julefrid,
Winterdragon

Wednesday, 14 December 2016

Denna procession

Denna procession

Denna procession mellan dis
och ljus och färgernas
skrik, under varats
tak, lämnar inga spår!
Också växtligheten är
en dödsprocess. Inte ens
de odödliga gudarna
har något annat mål:
att alltid finnas är
att vara död.

Du passerar. Du stannar kvar
inne i din vandring som
man stannar kvar i
en ort eller en paus.

Över älvdalen vilar
sömnen, en mörk nåd,
men den ljusa vägen
pekar som förr.
Ja, jag kommer.


Körens sång

Man kan inte födas
utan att gå sönder.
Sänk dina ord; diktens
krön har ju ingen mur
under sig. Vi behöver
andra väggar, högre
och starkare
än känslor.


av Gösta Ågren ur diktsviten I det stora hela. En poet jag hämtar mycket inspiration från just nu.

Kärlek och poesi,
Winterdragon

Tuesday, 13 December 2016

In this world all covered up in shame

“Have I gone mad?”
“I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are.”

Apparently what I am is classed as a mental disease. Not the anxiety and panic attacks (well, maybe those too), but my gender identity. Not necessarily terminal, but definitely chronic. Symptoms may include assault by random people on the street, being discriminated against, being denied basic rights, involuntary estrangement from family and friends, self-hate, ridicule, and in extreme cases glitter leaking out of the ears.

But it has its perks, too, being a queerdo (a new favourite word of mine). You may gain a more open outlook on the world, a community of fabulous freaks, allies, invitations to parties you'd hardly even dreamed about, and watching people demonstrating in the street and occupying houses for your right to exist. And with any luck there is also love and understanding to be had.

I've heard a lot of trans people say that they wish they were cis. I can relate to that a lot of the time. How much more simple life would be! But if I actually got the chance to change what I am I don't think I would. I've grown into loving this state of being. And because self-love is such a scarce commodity within the trans community I'd like to cling to it if I can, struggle though it is. I'll be true to myself, whatever it turns out to entail, and I'm gonna fucking own this identity.


Because ridicule is no shame
Oh, it's just a way to eclipse hate
It's just a way to put my back straight
Oh, it's just a way to remain sane

Love from your resident queerdo,
Winterdragon

Friday, 9 December 2016

Update

This, too, shall pass.

I should have that phrase tattooed onto my arm, or something. Whatever emotional state I'm in, I have a hard time envisioning ever feeling differently. I have learned from experience that the very idea that a state of mind should last forever is a ridiculous notion, but I have yet to grasp it emotionally. Brains. They're weird.

I'm in a low place right now, but emotions schmotions. I've got kindness around me, and so much to look forward to. How can I complain when I've got the best plans ever for Christmas and New Year's? Aaaaand tickets to see my favourite band live in concert in February...!


Take all of me
The desires that keep burning deep inside
Cast them all away
And help to give me strength to face another day
I am ready
Help me be what I can be

Love and hope,
Winterdragon

Friday, 2 December 2016

Lärdomar från matriarkatet

För några veckor sedan levde jag som man i ett matriarkat. Fast bara på låtsas, då. Det var ett lajv. Sigridsdotter. Lätt det bäst arrangerade lajv jag varit på, och dessutom med ovanligt lyhörda och öppensinniga deltagare. Would totally recommend. Några insikter:

  • Könsmakt korrumperar oavsett vem som har makten. Ett matriarkat vore lika dåligt som det patriarkat vi nu lever i. Målet för feminism är således att avskaffa könsmaktsordningen snarare än att vända upp och ner på den. Nog för att jämställdhet kan kännas som förtryck när en är van vid privilegier, men världen går faktiskt inte under för att vi alla lär oss behandla varandra som folk. Snarare tvärt om.
  • De förtryckta hjälper till att förtrycka varandra. Det är läskigt hur lätt det är för patriarkatet att få icke-män att springa dess ärenden åt det. Exempel: utseendehets, vara elaka mot varandra i kampen om mäns bekräftelse.
  • Det spelar ingen roll hur könsmaktsordningen ser ut, jag kommer ändå aldrig passa in någonstans så länge den finns. Men det är lugnt, jag har gett upp på att försöka för länge sedan. Freaks have more fun...? Ja, jag tror faktiskt det. Bortsett från den ständiga (och ofta befogade) rädslan för hat, hot, våld, exkludering och diskriminering, så klart.
  • Patriarkatet är egentligen också bara på låtsas. Vi har kommit överens om att agera som om världen ser ut på det sättet, och så gör den det. Men ta det lugnt, det kommer ändras så snart tillräckligt många slutar spela med.

Relevant musik:


Systraskapet skall blomstra
För att öppna alla våra gränser

Kärlek och feminism,
Winterdragon

Monday, 28 November 2016

Novembermorgon

Ensam vandrar jag längs Vintergatan
Genom hål i himlen skymtar det kosmiska ljus 
som är källan till livets uppkomst
Planeter hänger tunga som mogna frukter 
vars visdom vi aldrig smakat
I frostbelupen luft andas jag frihet
Rådjursben och fågelvingar bär mig genom nuet 
in i evigheten
Existensen är en hemlighet 
mellan mig och månens skära 
som sakta bleknar i soluppgången

Jag förstår inte livet. Men känns, det gör det. Det känns som in i helvete. Kanske kan jag närma mig förståelse genom att försöka sätta ord på mina känslor. Eller så kan jag förmedla kaoset vidare. Om jag kunde få någon att känna någonting i närheten av vad jag förnimmer genom att slänga ord i ansiktet på henom så skulle jag vara nöjd. Det är vad jag vill åstadkomma med min poesi; att golva folk i några ögonblick så som världen konstant golvar mig. 

Jag inser att människor skiljer sig åt i sin känslomässiga konstitution, och därmed i sin reaktion på diverse situationer. Själv tvingar jag mig ur sängen alldeles för tidigt på morgonen och ger mig ut på en löptur. Ibland handlar det mest om att härda ut, som om jag hade något att bevisa för mig själv. Men ibland är upplevelsen närmast sublim. Idag var en sådan dag. Med en bleknande stjärnhimmel och en obeskrivligt tunn skiva av månen. Fötter som flög snarare än sprang, och hela tillvaron kändes så lätt. Jag grät och skrek ut över fälten, i vanlig ordning, fast den här gången av lycka snarare än av smärta.

Jag vill att någon skall se vad jag ser, och relatera. Så jag tänker fortsätta hänge mig åt gryningslöpning och att odla min expressionism. Världen är så förbannat vacker.

Kärlek och poesi,
Winterdragon

Friday, 4 November 2016

Snart blir jag publicerad

Jag skall bli publicerad! Coolt va?

Här är boken som jag tillsammans med cirka femtio andra medlemmar ur klubben Lonesome Runners har skrivit. Den handlar om... löpning! En ganska brokig samling texter om svårigheter, framgångar och allsköns erfarenheter. Min egen text handlar om hur jag använder löpning för att hantera ångest och dysfori.

Älskar du att springa? Hatar du att springa? Önskar du att du kunde/ville/orkade springa? Känner du någon som behöver lite löpmotivation? Köp boken, vetja! Än så länge finns den att förhandsboka hos Adlibris, och om ett par veckor borde den dyka upp i fysiska boklådor. Vill du ha kompispris (och få boken signerad av åtminstone en av författarna), hör av dig* så kan du få köpa den direkt av mig!

Boken har bilder också! Visst vill du läsa mina ord i en tryckt bok samt se en snygg bild på två väl valda nakna kroppsdelar? Klart du vill!

Kärlek och böcker,
Winterdragon

* till [winterdragon.blogspot (at) gmail.com]