Thursday, 23 September 2010

NeoVapori

Wheey, jag överlevde mitt första lajv! Och hade förbaskat roligt, till på köpet. Är fortfarande inne i ett slags tillstånd av euforiskt steampunk-mys.

Jag spelade Katarina Äskebjär, forskarassistent. Professorn jag assisterade var Wilbur Balthazar Arcturus Bärnsten. Porträtt kan beskådas nedan:

Professor Bärnsten (foto: Maria Rodén)

Vad ni ser är alltså resultatet av professorns senaste experiment. I egenskap av gnista (för förståelse för konceptet, läs Girl Genius, en för övrigt helt lysande webbserie) hade professorn fått den brillianta idén att om han kunde göra sig av med alla distraktioner i form av kroppsliga behov (det är ju förståeligt, vem skulle inte drivas till vansinne av att inte kunna arbeta dygnets alla timmar?) så skulle han kunna tänka mycket klarare och bli den mest framstående forskaren genom tiderna, medan assistenter skötte det fysiska jobbet åt honom. Ingreppet lyckades, professorn är vid liv och kan kommunicera genom universaltransmitterarmottagaren (professorns egen uppfinning) som gör att han uppfattar både ljud och ljus, och kan göra sina tankar hörda genom att sända ut hjärnvågor till Katarinas hörlurar (lämpligt nog kalibrerade efter just hennes hjärnvågor) där de översätts till tal. Eftersom professorn forskade i naturvetenskap gav konceptet mig upplägg för oändligt många kvasivetenskapliga galenskaper i steampunkanda. *mys*

Någonting gick dock inte helt planenligt. Livet som en hjärna i en burk tycks ha drivit professorn till vansinne, och han har förvandlats till en svamlande galning. Katarina står nu ensam kvar att försöka råda bot på professorns sinnesförvirring efter att universitetet och de andra assistenterna gjort sitt bästa för att tvätta sitt rykte från fiaskot och all association med professorn.

Det var absurt, bisarrt och mycket underhållande. Jag fick reaktioner av alla möjliga slag, och fler kreativa förslag på vad som skulle kunna lösa problemet än jag kunde räkna. Professorns personlighet utvecklades också under lajvet, och jag hittade på saker i stundens ingivelse som jag inte hade tänkt på tidigare. Improvisation är faktiskt ganska skoj. Bland annat visade det sig att professorn (när han var vid sina sinnes fulla bruk) hade haft en försmak för blodiga djurförsök. Nitroglycerin kommer säkert att användas som framtidens råttgift, men milda makter så kladdigt laboratoriet blev!

Och svamlandet. En typisk konversation med professorn kunde arta sig något i den här stilen:
"God morgon, professorn!"
"Sjutton björnar och en fuga."

Nu har jag babblat på om min karaktär, och ja, hela konceptet blev oväntat lyckat. Tilläggas bör att lajvet var ganska awesome på en massa andra sätt. Jag blev sjukt imponerad över alla fantastiska steampunkiga kreationer som folk hade sytt och fixat ihop, och lite förlägen över att jag inte sydde ett stygn inför lajvet. För att inte tala om alla intressanta karaktärer och trevliga lajvare. Massor av cred till arrangörerna som lyckades genomföra en vision galen som denna på ett riktigt bra, om än förvirrande, sätt.

Jaha, tillbaka till verkligheten. Så gott det nu går, när jag har en burk med en hjärna stående i bokhyllan.

Mer steampunk åt folket!
Winterdragon

1 comment:

  1. Jag är fortfarande av åsikten att du var en av de bästa karaktärerna, och professorn med för den delen. Synd bara att vi inte spelade mer, men våra roller hade nog inte jättemycket att säga varandra egentligen. Förutm det att vi båda var assistenter.

    Och sen et svar. Jag gillade filmatiseingen även om jag gillar boken mycket, mycket mer. Det är så mycket som inte får plats i filmen.

    ReplyDelete