Thursday, 7 October 2010

I've found the secret to life


Nu har jag ägnat mig åt nästan två veckors icke-bloggande. Orsaken till detta har varit en del så kallade IRL-problem som jag har varit osäker på om jag skall delge här. Men vad tusan, det enda sättet att komma förbi dem för att kunna skriva något vettigt verkar vara att klaga av mig lite. Så varsågoda, här har ni min livssituation om ni är intresserade.

Den här hösten har minst sagt inte riktigt blivit som planerat. Det var ju egentligen en lysande liten plan. Att jag skulle ägna sommaren åt att plugga, klara de där resttentorna i slutet av augusti, och fortsätta med nästa fysikkurs. Bli en bättre student, skaffa studieteknik (vad är det? går det att äta?) och så vidare. Någon reservplan behövdes inte, för jag skulle inte misslyckas. Om jag misslyckades skulle allt vara kört; en situation inte värd att planera för.

Nu föll det sig som så att jag inte klarade en enda av de där förbaskade tentorna. Varken matten eller kvantmekaniken. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var det gamla vanliga som gick fel - för mycket att fokusera på, vilket ledde till för mycket stress, vilket ledde till handlingsförlamning. Jag är jävligt dålig på att hantera stress på ett konstruktivt sätt. Har alldeles för lätt för att sugas in i eskapism av diverse slag och hoppas att jag lyckas ta i tu med allt som måste göras i morgon. Alltid i morgon. Problemet är att det aldrig tycks bli i morgon. Det är alltid i dag, hur många nätter som än passerar.

Så jag misslyckades. Så värdelöst dåligt av mig, jag är inte värd att få plugga på universitetet. Hejdå glorifierad självbild och lysande framtidsutsikter. Ja, så kändes det till en början. Sedan slog mig verkligheten i ansiktet och jag insåg att jag levde ändå. Mitt liv var inte slut, och inte mina chanser heller. Inte om jag inte låter ett nederlag vara anledning nog att ge upp allt. Inte för att jag har några grandiosa framtidsplaner, eller skyhöga ambitioner heller för den delen. Jag vill läsa för att jag är jävligt nyfiken och intresserad av det här sabla ämnet jag har valt att fokusera på, och för att jag helt enkelt älskar att lära mig. Det här med en utbildning kan säkert komma till användning sen när det är dags att växa upp och göra något konstruktivt av mitt liv, men jag studerar inte för att jag vill bli något. Jag studerar för att jag vill göra något.

"I don't know that I ever wanted greatness, not on its own. It seems rather like wanting to be an engineer, rather than wanting to design something - or wanting to be a writer, rather than wanting to write. It should be a by-product, not a thing in itself. Otherwise, it's just an ego trip."
- Roger Zelazny (Prince of Chaos)

Right. Så mycket har jag klart för mig. Jag skall lyckas kämpa mig till en masterexamen i astronomi, förr eller senare. So what att det inte blir raka vägen med VG helt igenom? Håll käften, inre perfektionist. Du har fått mig att springa med huvudet före in i en bildlig vägg två gånger innan, jag tänker inte låta dig göra det igen. Jag kan överleva och vara jävligt stolt över vad jag lyckas åstadkomma ändå.

Så nu har jag studieuppehåll, försöker plugga igen mina rester, och hänger på Arbetsförnedringen. Har lyckats fixa två jobb, inga med hjälp av af dock. Dels planetariet och Vattenhallen, vilket är skitkul och lärorikt. Dessutom har jag blivit tidningsbud, ett jobb vars arbetstider antagligen kommer att driva mig till vansinne, men där jag åtminstone får bejaka nattugglan i mig. Två jobb. De ger inte tillräckligt med pengar för att överleva, but I'm getting there. Hoppas jag. Det här med ekonomi går inte helt lysande just nu. Som grädde på moset havererade min cello i lördags; stallet flög bort med ett KABLAMM som fick hela orkestern att tystna och titta på mig. Några tusen i reparationskostnader var ju inte direkt idealt för mitt redan tömda konto.

Saker går alltmer åt skogen. Men bortsett från det ständiga gnagande i magen som ekonomisk ovisshet innebär så är jag förvånansvärt glad ändå. Kanske är det bara villfarelse, men jag känner mig omsluten av en tät "det ordnar sig"-dimma. Jag är inte död än. Allt annat går att lösa.

"I've found the secret to life: I'm okay when everything is not okay."
- Tori Amos (Upside Down)

3 comments:

  1. Vad sa du hände hur med din cello? Som omusikalisk person har jag aldrig tidigare associerat orden "haverera" och "cello" med varandra.

    "Why would it explode?!"
    – Black Mage om ett isberg.

    Bra att det ändå känns som saker kommer gå väl. Det gör de förmodligtvis med tiden, om inte annat för att det vore statistiskt märkligt annars. Som alltid, säg till om det finns något användbart jag kan göra. Även om det bara är att skicka dig uppmuntrande bilder av folk i lustiga hattar, eller nåt.

    Kram!

    ReplyDelete
  2. Stallet (http://sv.wikipedia.org/wiki/Strängstall) lossnade, antagligen p.g.a. felriktat tryck under en längre tid, vilket ledde till att även ljudpinnen (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ljudpinne) lossnade. Strängarna höll (och resten av cellon lyckligtvis) men på något vis lyckades hela förfarandet orsaka ett KABLAMM.

    Tack. Hattar uppskattas alltid!

    ReplyDelete
  3. Det där med eskapism som stör känns igen.

    ReplyDelete