Monday, 19 December 2011

On attempting to understand the universe

Horribleness of tomorrow: oral exam in particle physics. Strangely enough I'm hardly even terrified. I seem to have adopted an air of "meh"-ness. It will work out or it won't, really. Nothing to panic about. ARGH who are you and what have you done to the usual nervous wreck that is me?

I spent a couple of hours yesterday reading a little about string theory. Dug up an essay on it that I wrote four years ago, in high school. Read through it and realised sadly that I don't know more on the subject now than I did then, not even after three years of physics studies. That is kind of the feeling I've got from this whole particle physics course, really. Everything is kind of simple and neat — there are a number of quarks and leptons and bosons and interaction rules and Feynman diagrams and whatnot, but everything seems to be really hand-waving. There is all this talk about symmetries and resonances and other concepts I thought I had an idea of the meaning of, but their meaning here seem so arbitrary. The further the course have progressed, the stronger the suspicion has grown that the math behind these theories is so impenetrable that it isn't even worth beginning to investigate it in a five-week course on the subject. It is both scary and depressing that it would probably take at least five years of hard studies on the subject before I would even begin to understand what it is all about. And then it would probably only be to discover that even the theory itself is far from complete. Exhilarating, yes, but also more than a little frustrating.

But not to worry, I'm inspired enough to get me through a couple of years worth of exams. One of the guys who won the Nobel Prize in physics this year, Brian Schmidt, gave a talk at the university last weak. I simply had to go there. I mean, they got the prize for the discovery of one of the most awesome facts of the universe: it is not only expanding, its rate of expansion is accelerating. So how could they tell? Well, allow me to go astrophysics populariser on you a bit.

They have been looking at galaxies other than our own, many millions of light-years away out there in space. The first problem that needs solving is: how do we measure their distances? Well, we know a couple of basic properties of light, and more precisely luminosity. Luminosity is a quantity that can be measured by sensitive instruments, and we know that it decreases as one over distance squared. Therefore, if we know exactly how bright some distant object is shining, and can measure how bright it appears to be shining all the way over here, the object's distance can be easily calculated. Fortunately, there are objects called type Ia supernovae whose luminosity is always the same, and we know this at a very high degree of accuracy. So when we observe such supernovae in distant galaxies (and although rare they are easily recognised), we know how bright they really are, compare with how bright they appear to be, and can calculate their distance. Yay!

But how do we know their velocity? Then a physical concept known as Doppler effect is an important phenomenon to take into account. Light waves, as they travel through space, experience so-called redshift as an effect of journeying through space towards an observer whose velocity differs from that of the light-emitting object. Their wavelengths stretch out, blue light goes redder, simply put. By studying spectra of absorption lines (alright I'm sorry I don't have the energy to explain every single term right now... just think of rainbows with black lines in them?) and noting how much farther to the red or the blue end of the spectrum these have moved, it can be deduced at what speed and in which direction the studied object is moving compared to us.

It turns out that all galaxies, including our own, are moving away from each other. It is also the case that galaxies further away seem to be moving away faster than those nearby. The conclusion to be drawn from these observations is that the galaxies are not just moving away from each other within space, but space itself is expanding, and its expansion rate is accelerating. If things continue like this, then in a couple of billion years we won't be able to see other galaxies since they will have moved beyond our observable universe (disregarding the fact that we all will be long-since dead by then). A mind-boggling thought, eh?

Definitely. But apart from the slight sea-sickness i cannot help but feel a strong urge to investigate this universe until it reveals more of its secrets. And although I'm surely one of the least bright persons aspiring to conduct research on the subject, I hope I some day will at least get to be a part of some kind of discovery. Could there be a deeper satisfaction after a hard day's work than knowing you have expanded the boundaries of human knowledge, even if just the tiniest bit? Not for me, I think. Wow. Maybe I'm going to be a scientist when I grow up, after all.

In the meantime, please reflect on this quote from an excellent book I recently read. I think it summarises my sentiment on knowledge after three years at the university quite well.

Before I heard him talk, I was like everyone else. You know what I mean? I was confused and uncertain about all the little details of life, but now" [...] "while I'm still confused and uncertain it's on a much higher plane, do you see? And at least I know I'm bewildered about the really fundamental and important facts of the universe.
— Terry Pratchett (Equal Rites)

May your minds stay clearer than mine, dear readers.

Sunday, 11 December 2011

Take Me As I Am

You know what I think the hardest part of being a vegan is? It's not resisting the occasional cravings for milk or cheese or fish or bacon or whatever. It's not the limited options of edible things in many restaurants and supermarkets. It's not even having to turn down free food just because it happens to have animal products in it. No, the most tiring thing is to always have to be on guard, ready to defend my choice of diet and my whole moral philosophy, and/or suffer the taunting and snide comments from people who apparently cannot stand the thought of someone having spotted a problem and done a modest attempt at making the world a little less of a horrible place while they haven't.

Before you label me a sanctimonious bastard, let me elaborate a bit. Most of the time it's entirely unintentional, I'm sure. "So why are you a vegan?" is a perfectly innocent question, and discussing is a good thing. I always try to give an honest answer if the question is sincere, it's just that sometimes it gets a bit too much, so I blurt out some snappy retort before I can stop myself, and go back to focusing on my food. And there you go; I've given every vegan on the planet a bad name. Imagine yourself, if you're an omnivore, that every time you sit down to enjoy your lunch someone asks you "so why do you eat meat?", and refuses to drop the subject before you have elaborated on your moral beliefs.* You kind of get tired of it after a while, just wanting to eat your bloody (ha ha) food in peace.

What I'm saying is that I don't mind explaining my reasons for being a vegan, just that having to do it constantly can be rather mentally straining. Lots of vegans don't mind this, I'm sure, but although I do my best to keep my spirits up and fight the good fight and all that the fact remains that I'm not a very strong person. And occasionally, after one curious question or a mocking (even in good fun with the friendliests of intents!) becomes one too many, my quasi-brave facade crumbles and I break down and go home with a desire to dig a hole in the ground for myself and not showing my face to the world ever again. Mostly I'm too polite for my own good and just smile and nod whenever some well-meaning idiot tells me I should come to my senses and learn to eat meat again, but it hurts. While I'm not quite as unstable as I was when I was a kid, I still haven't learned to shrug such things off.

Some day I hope I will, but until then I'll just whine a bit about it all here where nobody will read it and naively wish that the world would deign to be a kinder place till I master my insecurities and become as brave and outspoken as I want to be. I know I could have chosen an easier life for myself; for goodness sake, I could just give in and be a normal person without acting on my stupid convictions at all, but I just can't live that way. Our actions and choices define who we are, not our theories and suppressed beliefs. Thoughts is where it all begins, sure, but if they are never put into action in one way or another they will make no difference in the end. You can say that you believe in peace all you want, but if you still go out beating people up every evening the words will have no meaning. I know I've chosen a difficult life for myself, provoking people by just doing things my own way, yet I feel no desire to back down and forget who I am just because of the silly little fact that I'm not strong enough to stand my ground again and again.

Some day I hope I will be. In the meantime I'll keep living this uphill struggle of a life and conquer my courage one scary and painful bit at a time.

To those who understand
I extend my hand
To the doubtful I demand
Take me as I am

*I am aware that some vegetarians use this method of pestering people by guilt-tripping them while eating as a means to convert them into herbivores. I try my best to never do that, because firstly, it's terribly rude and secondly, it doesn't work. I try not to shove my opinions in anyone's face unless they specifically ask for it or initiate a discussion by loudly proclaiming theirs.

Wednesday, 7 December 2011

Not dead, just busy

Kind of default state now, this working every waking hour and still have a to do-list two meters long. Oh, how I miss my sanity. But I'm living and learning. A lot. Hopefully I will even remember some of the things when my brain has solidified again after having been squashed with a brick repeatedly for half a year.

Don't really have time to do much more than whine a little here, for now. How I miss my spare time.

Well. Enough with the escapism. Back to drawing Feynman diagrams and struggling to keep what's left of  my sanity intact.

Nothing is easy.

Thursday, 17 November 2011

On my loss of wisdom(teeth)

Long time no update, huh. Guess that pesky "real life" had me absorbed for a while again. Ah well, back to forgetting about its miseries by... whining about them here?

Had a really lovely time at the dentist, got a wisdom-tooth pulled out, root and all. Guess I was more scared than it actually hurt, but it was a quite horrible experience nonetheless. Even worse than the oral exams, actually. I've been quite incapacitated since, and will probably be eating nothing but soups for the next two weaks, just in case. At least all will be better when it has healed up. No more constant inflammations and risk for infections in the heart muscles (I knew I should have kept away from that Wikipedia page...). And then they will remove my second wisdom-tooth. Meeep...

Well, now the brain in the jar in my bookshelf will get company from a severed wisdom-tooth. Is it morbid to keep amputated body-parts as souvenirs?


Thursday, 3 November 2011

Londa Schiebinger on gender in science

There was a talk at the physics department today by Londa Schiebinger, professor of history of science at Stanford University. I read a book of hers called Has Feminism Changed Science? as course literature in a course dealing with gender in science, and really liked it, so of course I had to go there. Her lecture was, in addition to informative and inspiring, above all hopeful. She gave a basic overview of ways to approach gender-related problems within science, and presented solutions that has been proven to work. All we need to do is to implement them. Not that this will magically create an equal society overnight, but it would teach people how to begin to see that there are huge biases in all kinds of unexpected places and situations. Not only within academia, but in society as a whole. The goal of feminism isn't to rid society of stereotypes. That would not only be unrealistic, but we, as human beings, simply would not function without them. The idea is rather to create awareness of that these stereotypes exists, so that they can be questioned and hopefully re-defined. A quote from the book mentioned above really nails the issue:

"Culture is about unspoken rules. Once we articulate those rules we can begin to reform them to meet new expectations and new needs."
— Londa Schiebinger (Has Feminism Changed Science?)

Oh well, I'll spare you a rant on feminism and gender studies and why I think this is important as hell for now. I just wanted to express my delight in meeting an awesome person whom I admire for a very good reason. I even got my book signed!

*fangirly squeal*

Monday, 31 October 2011

Time of Winter

And so the clock was winded back an hour and winter time was re-conquered. Bloody finally. Summer time is stupid and should be abandoned forever. Summer is miserable enough as it is, so why bother fiddling with the clock and destroying the nice, dark evenings of potential stargazing? Mlah.

Anyway, I have re-conquered more than an hour of my life. The exam-period is at an end at last, and I can smell the sweet air of freedom again. Well, freedom to do something more than sleeping and maybe eating in my spare time, at least. And I passed the second exam as well, with honors nonetheless! Damn, I'm good. Or lucky, at least. In any case, this was celebrated by taking a whole weekend off from studying and doing fun things like hanging out with friends, playing board games, baking cookies and taking a walk in the pleasant (albeit misty) autumn weather. I even had time to clean the apartment, which was well-needed after weeks of neglect. One of these days I might even take a shower. Hah.

November is lurking around the corner, and I have to admit that I'll have to postpone my grandiose plans of participating in NaNoWriMo in order to save myself from collapsing into a ball of stress. It's happened before, and I'll do my best to not let it happen again, even if it means I have to cut down my hobbies into a quarter of what I would have aspired to participate in. As much as I'm interested in all kinds of stimulating things, I'd rather keep my sanity, for now.

On a last note: happy halloween! I sadly admit that the notion of the most fun holiday of the year approaching entirely passed me by this year. No pumpkin lanterns, no costume party, no scaring the neighbourhood with mad laughter at midnight, no vampire teeth, no eerie decorations for me this year. Just an insane amount of studying. Well, I guess oral exams are scary enough.

Fallen leaves and mixed feelings,

Thursday, 27 October 2011

Wish I was somewhere else

In good news: I passed the oral exam on atomic physics!

In awesome news: I passed the oral exam on atomic physics with honors! I am not quite sure how this happened. Mostly luck, as in being asked the right questions, I suspect. Nevertheless, it's a hell of a self-confidence boost!

In not-so-awesome-at-all news: I am frantically studying for the exam on nuclear physics tomorrow, while I could have been at a Within Temptation concert with some friends. It sucks, especially since my knowledge on nuclear physics is nowhere near my (apparently pretty good) skills in atomic physics. Oh well, back to trying not to fall asleep while reading the most boring book on physics I've encountered so far.

Physics and lack of music,

Friday, 21 October 2011

Accelerating towards unfinished sentences

Feelings oscillating between despair, a slight sense of hope, a feeling that everything will probably be okay, mind-boggling terror, and back to despair again. All in a day. Still no apathy though, which I believe is a positive sign. I have never worked so hard for a course as in this one, and I'm dead set on handing in all the reports and passing the oral exams. The slightest sense of doubt could tear my motivation apart right now, so I won't allow myself to break the illusion of that I have actually learned quite a few things, possibly even enough. I might not succeed, but however low the chances are I'm sure as hell going to try. Soon, I keep telling myself, I can stop driving myself insane with work.

Oh, and in case someone had missed it: Tori Amos' latest album Night of Hunters is truly magnificent. Even exceeding my expectations of Tori, which is not to say a little. It helps me keep what's left of my sanity more or less intact right now. If you're a fan of her, you should check it out!

Physics and music,

P.S. No, the title doesn't make sense to me either. This is what happens after fourteen hours of more or less constant studying.

Friday, 14 October 2011

I miss my sanity

Second of six reports handed in, with one whole minute left before deadline. Go me!

Argh, and the madness doesn't end until after the exams. I hate oral exams, they make me so nervous I forget everything I might've remembered if I had gotten to write an essay about it instead. Oh gods, I hope I pass these ones. I try to keep my hopes up, but right now they seem to loom above me like unclimbable mountains.

I miss my spare time. Not to mention the blissful feeling of not being constantly worried...

Monday, 10 October 2011

This is madness

Writing lab reports, feeling my brain slowly leaking out through my ears. Sleep deprivation and ununderstandable nuclear physical concepts. My spare time is less than zero. Why did I want to study physics, again?

And yet this is my favourite part. I'm learning a hell of a lot. Hopefully even enough to pass the exams.


Oh well, back to writing.

Thursday, 29 September 2011

Going herbivore

Oh yeah, so this is actually a pretty major and possibly even relevant thing to blog about. At midsummer (that is... wow, three months ago already!) I made a pledge to go vegan for a year. As part of the annual promise of Blackout Sabbath to change something in my way of living in order to make the world a better place, and, well, as a challenge to myself. FOR SCIENCE, sort of. If I can manage a year without eating animal products, I may or may not keep it up in the future as well. We'll see how it goes.

So far it's going quite well. I obviously haven't starved to death, and the cravings for cheese and milk and stuff isn't as overwhelming as I had imagined. Now I'm also forced to actually learn how to cook properly, which is something I have practically detested and avoided as well as I have could before. And actually, the food I cook is slowly turning towards "quite tasty" rather than "barely edible" the more I practice. I'm even starting to like cooking a bit.

To help with the learning (as if living with a vegan who's a genius in the kitchen isn't enough) I have bought my very first cook-book. I actually own about a dozen cook-books, all of them given to me from my mother, with the best intentions I'm sure. I've actually tried a few of the recipes over the years, but I haven't really felt the motivation to learn how to cook anything more advanced than pancakes (and I'm damn good at making pancakes, ask anyone who know me! And what is this silly talk about eating pancakes three times a week is too much?), when I seem to invent new ways to fail (in often both spectacular and messy fashions) in the kitchen every time I try to follow a recipe. 

Anyway, now I have acquired a vegan cook-book with the most awesome name ever: The Veganomicon.

So far I've tried about ten recipes, and they're easy enough to follow that I haven't screwed up anything too bad, and very tasty. It contains recipes of all kinds, really. From waffles with bananas and walnuts in them to soups and breads and stews and stir-fries and curries and salads and ice cream and sauces and tons of other stuff, none of which seems insanely complicated, even for a food-dyslectic like me. The fun thing about vegan food (at least the way it is presented in this book) is that it takes inspiration from all over the world, and creates delicious cross-breeds of foods I would never have imagined combining, using everything from vegetables of all kinds to beans, tofu, seitan, grains and other edible things that grow. A major plus is the witty way in which the book is written. A minus is that the bloody americans insist on using silly units like "cups" and "ounces" and so forth. Hello, heard of SI units, anyone? C'mon, all the cool kids are doing it!

I look forward to familiarize myself further with this book, and hopefully eventually acquiring some well-needed cooking skills. There are over 250 recipes in the book, so it'll keep me occupied for a while! I've also bought a book on the art of baking vegan cookies, but cookies deserve their own post (if not their own category), so that is a subject for another time!

Darn. All this food-talk has made me hungry. Time to feed!

Wednesday, 28 September 2011


Autumnal equinox come and gone, winter approaching more rapidly by the day. I do so love the winter, and these beautiful autumn days is a wonderful premonition. The cold, crisp air in the mornings, the misty fields, the soon-to-come frost in the grass and the wild winds. Brightly coloured leaves and the smell of living things fleeing, going to sleep, or dying. The nights become dark again, and the drizzle of rain on the street-light-illuminated pavement is melancholic but soothing.

*sigh* I want to go out on a long walk and enjoy it all, but I guess I'm stuck inside, snivelling, for a few more days...

Monday, 26 September 2011

It's alive! (No, really!)

Wow. Time flies faster than pigs with wings. My poor blog even had its one-year birthday, and it went by entirely unnoticed! I was thinking, like so many times before, that maybe it should be time to start blogging on a more or less regular basis again. Because I am obscenely obsessed with bookkeeping (or record-keeping in this case, I guess), if for no other reason.

Why the sudden switch of language? Well, because I felt like it, mostly. Or maybe because I'm back on track with the physics courses, and spend most of my days listening to lectures and reading books in english. I kinda start thinking in english after a while.

I have lots of things I want to write about, really. Both silly and potentially relevant things. That list? It's been half a year, and I haven't finished a bloody month's worth of writing. Screw the list! I hereby proclaim it a failed project, since it didn't even fulfill its purpose. If the remaining points were interesting I'm sure I will adress them eventually, anyway.

Right now, I'm coughing and sneezing and fever-hallucinating my way through a lab period. It's hard work, but damn it feels good to be studying for real again. I've caught up with all the Math Courses From Hell, and if all goes well I'll have a bachelor's degree in astrophysics in less than a year. And then I'll keep studying what I love most for who knows how many years to come. Is it a respectable goal in life — to never have to leave the university? But then again, respectableness has never been a word I'd care to associate myself with. I'd much rather have fun.

Now: stumble into bed with a pot of tea and a box of kleenex. Tomorrow: more blogging? Maybe!

Sunday, 28 August 2011

Dag 20: Den här månaden

Augusti, som snart är slut. Har för min del präglats av sommarjobb och tentaplugg. Jobbandet var riktigt kul, och jag klarade tentan med förvånansvärt gott resultat, trots att det var matte, så det här har varit en bra månad.

I morgon börjar höstterminen. Jag är exalterad och så taggad som jag kan bli. Massor av nya fysikkurser. Så mycket att lära sig, och förhoppningsvis lyckas jag förstå i alla fall mer än hälften. Snart, mycket snart, kommer det att vara vardag och mer stress än vad som är hälsosamt, men jag kan inte låta bli att se fram emot det. Någon slags struktur, roliga, intressanta och svåra saker som händer nästan dagligen och saker att fixa och mål att kämpa mot. Jag längtar efter det och känner att jag behöver det efter ett helt år av halvstruktur och oroande och famlande efter överlevnad.

Ibland undrar jag om jag kommer sluta som arbetslös akademiker, vars enda praktiska kunskap inte är så praktisk alls, utan av alldeles teoretisk art: att plugga. Men jag är inte rädd för det. Det löser sig alltid på något sätt. Nog är det märkligt att jag kan grubbla ihjäl mig över bagateller, men när det kommer till frågan om vad skall jag göra med mitt liv har jag inte överanalyserat eller ångrat något alls. Det känns så självklart att det är det här jag skall, ja, måste göra, eftersom det är vad jag vill göra. Visar det sig att jag är oförmögen och måste ge upp så får jag ta itu med det när det händer. Det finns så många saker jag vill göra i alla fall, men det vore synd och skam om jag inte ens försökte bemästra det jag är allra mest intresserad av: att lära mig saker, om så mycket som möjligt. Vilket ämne är då bättre att gräva ner sig i än astronomi? Har jag koll på hur universum fungerar i stort kan jag börja fundera på bagatellerna sen. Om jag får tid.

Grandiosa framtidsplaner? Nej, bara fortsätta göra vad som innerst inne faller mig in.

Tuesday, 23 August 2011

Dag 19: Det här ångrar jag

Alldeles för jävla mycket. Jag vet mycket väl att det är fullkomligt lönlöst och jag önskar att jag stolt och insiktsfullt kunde säga "jag ångrar ingenting!", men nej. Ånger är ändå något som upptar en inte obetydlig del av min tankeverksamhet. Att fundera mindre kring hur mitt liv skulle ha sett ut om jag hade gjort det eller det annorlunda skulle säkert göra mig till en gladare person. Men ända sedan jag var nio år har jag gjort det till en vana att älta ögonblick jag kunde ha gjort något bättre av, och tänka ut alternativa verkligheter där allting gick som jag ville. Visst, det kanske har fått mig att lära mig av mina misstag ett par gånger, men det är nog ändå inte värt det. Jag har det ju egentligen jävligt bra, trots allt.

Det jag ångrar mest är nog ändå att jag har lagt så mycket tid på att ångra.

P.S. Relaterad musik: 

And maybe it's funniest of all, to think I'll die before I actually see
that I am exactly the person that I want to be

Thursday, 14 July 2011

Dag 18: Min favoritfödelsedag

Födelsedagar i allmänhet har en tendens att vara ganska trevliga. Tårta, presenter, kanske frukost på sängen och ett kalas. Vänner som tar sig tid att komma ihåg en och bekräfta att en finns, om så bara genom att säga "grattis, du överlevde ännu ett år, vilken bedrift". Det får vara hur kommersiellt och överhajpat det vill, jag tänker ändå försvara det som en legitim anledning att fira livet i största allmänhet.

Vet inte om jag kan plocka ut en favorit. När jag var mindre firade jag alltid ihop med min syster, som är född på samma dag. På senare år har vi faktiskt gått tillbaka till att göra det. Den födelsedag som dock kommer mig till minnes är min nittonde. Jag hade just flyttat till en ny stad och kände inte så många än. Jag hade nämnt för ett par av mina kursare att det var min födelsedag och att de gärna fick göra mig sällskap till puben på kvällen, men tänkte annars inte fira på något särskilt sätt. Så kom jag dit på kvällen, och de hade dragit ihop en massa folk vid ett bord, och skaffat både tårta och presenter till mig. Sjöng gjorde de också. Det var så totalt oväntat, och det gjorde mig jätteglad. Det kändes liksom som om folk brydde sig om mig på riktigt.

Wednesday, 13 July 2011

Dag 17: Mitt favoritminne

Det här börjar bli löjligt. Jag påbörjade det här projektet i mars, för fyra fucking månader sedan. Inte har det fått igång skrivandet som jag hoppades på heller. Jaja, ge upp tänker jag inte göra. Here goes.

Det här var en av de mest korkade bloggrubrikerna. För det första: hur skall jag kunna välja ett minne? Mitt liv har minsann inte varit fullkomligt miserabelt, jag har många fantastiska saker att minnas och glädjas åt. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har känt att nu har jag The Time Of My Life, bättre än så här blir det nog inte. Vissa perioder av mitt liv kan jag se tillbaka på och känna liknande känslor inför, men inget enskilt ögonblick. Gymnasietiden, till exempel, är en period jag ser tillbaka på med glädje. Inte för att allting var frid och fröjd rakt igenom; det hände många jobbiga helt livsomvälvande saker då. Snarare på grund av allt jag lärde mig och insikten att jag inte skulle ha genomgått den fantastiska personliga förvandlingen till utveckling som jag gjorde om jag inte hade hamnat på just den underbara skolan. Det är ett av de beslut jag har tagit som jag nästan aldrig känner att jag har anledning att fundera över hur det skulle ha blivit om jag valt annorlunda. Jag har aldrig någonsin ångrat det, och det måste betyda att det över huvud taget är ett ganska trevligt minne. Jag har aldrig försökt ändra på det. Det är annars en sak jag har funderat på, hur många av mina minnen som faktiskt skildrar verkligheten så som den tedde sig, och hur många av dem som bara är önsketänkande i efterhand. Nästan omöjligt att ta reda på, antar jag.

Hm. Jag hade tänkt skriva ett För det andra, men jag verkar ju ha skrivit ändå, om än kanske inte så specifikt som vem-som-nu-satte-ihop-den-här-listan hade tänkt.

Oh well.

Friday, 17 June 2011

Vadå inget schampo?

Jag trodde aldrig att jag skulle komma ens i närheten av att skriva skönhetstips på min blogg, men det här känns som en vettig sak att upplysa världen om. Det har nu gått åtta månader sedan jag senast tvättade håret med schampo. Jag ser inte heller någon anledning till att jag någonsin skulle vilja gå tillbaka till att göra det. Låt mig motivera.

Schampo innehåller i regel sulfater, som rengör håret och som på köpet torkar ut hårbotten på sebum; en oljig substans (även kallad talg) som utsöndras av körtlar i hårbotten. Som reaktion på uttorkningen svarar körtlarna med att producera mer sebum, vilket gör att hårbotten blir "fett" och oljig någon dag efter schampotvätten, och ett behov uppstår av att tvätta håret med schampo igen. (Riktigt lysande försäljningsidé, egentligen.) Eftersom håret torkas ut av schampot behövs ett balsam som gör håret mjukt igen. Balsam innehåller i regel silikon, som lägger sig som en hinna runt varje hårstrå. Denna hinna är i sin tur svår att få bort utan att använda just — schampo. Det skapas liksom en beroendecykel som egentligen inte behöver finnas, eftersom hårbotten annars inte skulle provoceras till att överproducera sebum.

Jag tänkte att det kan i alla fall vara värt att prova att leva utan schampo. For science, om inte annat. Det finns tydligen en hel folkrörelse vars motiv är att inte använda schampo, och säkert hundratals sätt att tvätta håret på utan "vanligt" schampo. Jag orkar inte gräva ner mig i teorin, men den här metoden gick jag i alla fall helt sonika lös på när mitt schampo tog slut.

Det jag använder är bikarbonat, honung* och äppelcidervinäger. Jag blandar någonting i stil med 1-3 teskedar bikarbonat med tillräckligt mycket ljummet vatten för att det skall få en smetig konsistens, och tillsätter lite honung. Hur stor mängd bikarbonat som behövs beror på hårets längd, tjocklek, smutsighetsgrad och allmänna egenskaper — det är bara att testa och se vad som funkar. Svider hårbotten när tvätten är klar, ta mindre; blir håret inte rent, ta mer. Skölj först håret med varmt vatten, massera sedan in blandningen i hårbotten. Masserandet är en viktig del av rengörandet, så håll helst på i några minuter. Skölj sedan håret noga med ljummet vatten. Sedan är det dags för äppelcidervinäger. Vinäger är surt och neutraliserar det basiska bikarbonatet, vilket är viktigt för att hårbotten inte skall bli irriterad. Dessutom sägs den sluta till hårstråets fjäll och således ha en balsameffekt. Citronsaft skall tydligen också funka. Cirka två matskedar äppelcidervinäger blandas ut med tio delar kallt vatten, och hela håret inklusive hårbotten sköljs i blandningen. Jag brukar blanda i en flaska som jag häller över håret, men det går lika bra att ha en skål att doppa i. Återigen, prova dig fram till mängden. Stinker håret vinäger även när det är torrt, ta mindre; kliar hårbotten, ta mer. Vinägerlukten försvinner när håret torkar, minska annars mängden. Skölj till sist håret med kallt vatten, och vänta med att borsta eller kamma tills det är torrt (det sliter mindre på håret).

Resultatet då? Jag har ju visserligen bara provat på mitt eget hår, men ett försök kan jag gott rekommendera alla att göra. Om inte annat får ni gärna informera mig om vad effekten blev på era hår. Mitt hår var ganska snällt redan under schampotiden. Långt, rakt, ljust, ofärgat, lätt att reda ut, inga mjäll. Det har inte blivit på något sätt sämre av avsaknaden av schampotvätt, utan snarare det motsatta. Det håller sig mjukt, rent och fint längre än förut. Innan tvättade jag håret minst varannan dag, och nu räcker det med en gång i veckan utan att hårbotten ser förjävlig ut. Möjligen kan håret ha blekts en aning av bikarbonatet, och jag upplever att håret är ännu mer lättkammat än förut, men annars har inga stora förändringar skett. Jag sparar tid och arbete, har ett vackrare hår och betalar flera gånger mindre för mina hårvårdsprodukter nu, så varför skulle jag vilja byta tillbaka?

Observera att det kan ta en stund för hårbotten att vänja sig av med schampo. Tydligen allt mellan någon vecka och ett halvår, beroende på hårtyp. Under tiden är det möjligt att håret blir fett och risigt, så ge inte upp direkt. Själv trappade jag gradvis ner på intervallet mellan hårtvättarna, och mitt hår började se bättre ut redan efter ett par veckor.

* Honungen har ingen som helst del i att rengöra håret, så den går med all säkerhet att utesluta. Jag hade hört att den gör håret mjukare, framför allt vintertid, och efter lite experimenterande med och utan har jag kommit fram till att det tycks stämma. Men för all del, det är fullt möjligt att det bara är placebo. Andra söta substanser har förmodligen liknande effekt, så jag tänkte börja experimentera lite på det området. Bara så ni vet varför om mitt hår plötsligt börjar lukta lönnsirap.

Friday, 10 June 2011


I brist på fotogeniska egenskaper får ni hålla tillgodo med denna:

Inte alltför långt från sanningen, och Mizar fick vara med också. Bilden är ihopklistrad här.

Monday, 6 June 2011

Dag 16: Min första kyss

För att vara fullkomligt ärlig så har jag glömt när, var och med vem eller vad. Så den var nog inte så intressant i vilket fall. Moving on.

Sunday, 5 June 2011

Dag 15: Mina drömmar

De nattliga sådana, mina dagdrömmar skulle nog fylla ett antal romaner.

Drömmer mardrömmar kanska ofta; det är inte ovanligt att jag vaknar av att jag själv skriker. På sistone har drömmarna blivit mer absurda än de brukar. Det här med att prata i sömnen så till den grad att jag kommer med dåliga ordvitsar har jag nämnt tidigare. Det tycks också hända oftare att jag vaknar av att jag skrattar, vilket förvisso är trevligare än mardrömmar. Drömmarnas innehåll har en tendens att återspegla den senaste tidens tankar och aktiviteter, som hos de allra flesta. Nu mitt i tentapluggandet har det blivit en hel del lösande av märkliga matteuppgifter i sömnen. Klardrömmer gör jag ytterst sällan, men vaknar jag ur en särdeles fantastisk dröm kan den följa mina tankar hela dagen, och säkert inspirera ett och annat i skapandeväg.

"Dreams shape the world."
— Neil Gaiman (The Sandman, vol. 3: Dream Country)


Friday, 27 May 2011

Självdisciplin — går det att äta?

Lägenheten är städad och skrubbad in i minsta detalj. Disken är diskad och det finns nybakta kakor, bullar och bröd. Tvätten är tvättad och strumporna är strukna. Har lärt mig laga sufflé och till och med börjat motionera. Dessa fenomen brukar vara typiska symptom på att det är tentatider. Men inte den här gången, nejdå! Lägenheten kan liknas vid ett meteoritnedslag, disken och tvätten staplar sig i högar (dock separata sådana, hittills) och jag tar mig knappt tid till att laga middag. Motionerandet ligger så långt bak på hyllan som det någonsin har gjort, och jag vet knappt vad det är för väder ute trots att jag sitter och pluggar framför ett fönster. Kan jag äntligen ha funnit så pass mycket självdisciplin att jag lyckas tentaplugga utan att låta mig distraheras av diverse värdsligheter?

I wish. När jag hade kommit till stadiet att jag inte kunde tänka på annat än gränsvärden och drömde mardrömmar om rotintegrander, bestämde jag mig för att det var ett jättebra tillfälle att läsa igenom hela Girl Genius igen.

Go me!

Monday, 9 May 2011


Pluggar desperat inför de kommande tentorna, så tänker inte ta mig tid att skriva något längre inlägg här på ännu en stund. Kan dock dela med mig av en smårolig nattlig händelse från härom veckan.

Den här gången skall jag enligt uppgift ha börjat gapskratta i sömnen. Till sist vaknade jag själv av det, men innan dess skall jag tydligen ha fått ur mig följande mellan skrattsalvorna:
— En skräckfilm kan ju inte heta "Ät mig"!

Otroligt nog verkar det faktiskt finnas ett par halvkassa skräckfilmer med just denna titel. Föga förvånande är dessa på temat zombier. Det är nästan så att jag måste ta och se dem bara för att.

Ibland undrar jag om jag är lika lättroad som mitt undermedvetna...

Tuesday, 3 May 2011


Oj, inte mycket skrivet i april. Har inte spenderat mycket tid alls vid datorn den senaste månaden, vilket kanske kan förklara fenomenet. Det är inte ens påtvingat, jag har inte haft mer att göra än vanligt. Jag har helt enkelt tröttnat på att spendera så mycket tid framför skärmen. Hur det nu gick till, jag brukar ju sitta som klistrad timmar i sträck framför internet och alla dess möjligheter. Det är säkert bara en tillfällig galenskap, var så säkra, men det är faktiskt ganska skönt att bara kolla mejlen varje dag och sedan slippa distraheras mer.

Nåväl, i helgen hände något fantastiskt. Jag var på mitt livs första operabesök. Hoffmanns äventyr av Jacques Offenbach. Jag kan bara säga att jag älskar opera, och tror inte att det var mitt sista operabesök. Mäktigt, betagande, vackert, spännande, storslaget, subtilt, överväldigande... Adjektiven kommer inte i närheten av känslan. Jag har upptäckt att jag är omåttligt förtjust i finkultur. Det är möjligt att det väcker några moraliska dilemman till liv, men för stunden tänker jag vara en privilegierad skitstövel och ignorera dem. 

Ah, någon som vill följa med på opera?

Monday, 11 April 2011

Dag 14: Min favoritbok

Nu har det varit lågvatten i blogosfären för min del i ett par veckor. Jag skyller på ett fullpackat schema med massor av jobb och en del andra aktiviteter. Har gått och känt mig småkrasslig i över en vecka, och nu har det slutligen brutit ut, som ett brev på posten. Så här sitter jag nu med en kopp thé och snorar och saknar energi att göra mycket vettigare saker än att blogga. Nästa inlägg, alltså.

Min favoritbok är så mycket som en trilogi. His Dark Materials av Philip Pullman. Jag läste böckerna för första gången när jag var fjorton år, och blev helt såld på dem. Läste om dem när jag var arton för att se om de fortfarande var mina favoritböcker, och jo, det var de. Bara det att jag tog mig tid att läsa om dem vittnar om det. Jag har aldrig läst om en bok tidigare. Inte för att jag inte gillar dem, det är många böcker jag skulle vilja läsa flera gånger, utan för att det finns så många olästa böcker jag är nyfiken på, som jag vill läsa först. 

His Dark Materials består av böckerna Northern Lights, The Subtle Knife och The Amber Spyglass. Berättelsens huvudperson är Lyra, en elvaåring som lever i en värld parallell med vår egen. Denna värld liknar vår på många sätt, men är också annorlunda. Miljön och den tekniska utvecklingen beskrivs nog bäst med ordet steampunk, och det är ju alltid mysigt. Men det mest intressanta är att människorna har daimoner, en slags materialisering av deras själ i form av ett djur som alltid finns vid deras sida. Historien börjar med att Lyras farbror, som är upptäcktsresande och forskare, tror sig ha hittat en öppning in till en parallell värld, långt uppe i norr bland norrskenet. Lyra får nys om detta och bestämmer sig för att smyga sig med på expeditionen dit.

Ungefär så börjar äventyret, men det är en komplex och fantastisk berättelse som är svår att göra rättvisa i en sammanfattning, framför allt utan att komma med några spoilers. Lugn, det skall jag inte göra. Jag nöjer mig med att med att varmast rekommendera alla att läsa denna underbara berättelse, om så bara för den skickligt berättade äventyrshistorien. Men det finns så mycket mer som gör denna trilogi läsvärd. Karaktärerna är djupa, levande och verkliga. Miljöerna likaså; vackert skildrade och trovärdiga. Den tar upp många ämnen värda att fundera över för både unga och gamla: livet, döden, kärlek, ifrågasättande av auktoriteter, vänskap, lojalitet, hur världen egentligen är konstruerad, meningen med att fantisera... Det är böcker som får mig att tänka, även långt efter att jag har slutat läsa, och det är det bästa jag vet med en bok. Själva syftet med att läsa över huvud taget, för mig. De är helt fulla av spännande idéer och koncept som presenteras på ett väldigt medryckande sätt.  Om dessa böcker har en sensmoral så är det just "var nyfiken och tänk själv", och det gör dem så väldigt inspirerande.

Om du tycker att talande isbjörnar, parallella världar, häxor och luftskepp, ja hela konceptet fantasy, verkar fånigt, tråkigt eller rentav skrattretande — så skyll dig själv. Du anar inte vad du missar. Jag kan bara uppmana dig att ge böckerna en chans, men alla har ju sin fria vilja.

Ah, älskade böcker. Kanske dags för ännu en omläsning snart...

Monday, 28 March 2011

Dag 13: Den här veckan

Måndag, ny vecka. Den började med att jag tog igen lite av helgens förlorade sömn, eftersom jag hade en ledig förmiddag. Den kommande veckan blir det en massa plugg, skall försöka få en del ur världen som jag ligger efter med, mest i matteväg. Det är svårt, men det går långsamt framåt. Samma sak med orkesterspelandet. Känner att jag sakta men säkert börjar få grepp om min stämma, och det blir mycket roligare att spela då. Vad jag älskar att lära mig saker. Det är ta mig tusan värt allt tragglande, övande, pluggande och misslyckande för att få känna den där "aha — nu fattar jag!"-känslan någon gång ibland. Det är så jävla motiverande.

Men det händer annat också. I kväll skall vi ha Messiermaraton med astronomiföreningen. Äntligen verkar det bli bra väder! Att titta på fina saker som nebulosor och stjärnhopar är också sjukt motiverande. I helgen skall jag äntligen gå och se Spamalot, en musikal jag har velat gå på sedan jag hörde talas om den för tre år sedan. Annars blir det lite jobb i Vattenhallen och i planetariet, och kanske också en spelkväll. Förhoppningsvis kan jag hålla mig frisk även den här veckan.

Verkar bli en bra vecka.

Sunday, 27 March 2011

Sommartid — galenskaper

Ett dumt, idiotiskt och onödigt påfund är vad det är, det här med sommartid. Inte nog med att en timme av min dyrbara sömn gick upp i rök bara sådär — nu kommer allmän förvirring att råda som ställer till med en massa kostnader för samhället. Hade jag inte lidit av sömnbrist hade jag kanske orkat utveckla resonemanget och ställa till med diskussion. Men jag nöjer mig med att gnälla idag.

Det värsta av allt är ändå att de mörka potentiella observationskvällarna så här på vårkvisten förstörs.

Thursday, 24 March 2011

Dag 12: I min handväska

Nu sitter jag här och försöker plugga kvantmekanik, så givetvis måste jag ha något att distrahera mig med. Yay, blogga!

Någon handväska har jag inte, det vore väl bra opraktiskt att bära runt på allt med armarna utan att ha händerna fria till annat. Jag har dock en ryggsäck som jag ofta tar med mig dit jag skall bege mig. Den innehåller vanligtvis diverse skolböcker, anteckningsblock, ett pennskrin med pennor, sudd och linjal, en grafräknare, någon skönlitterär bok, en matlåda, kanske en frukt, ett kit med grejer att laga cykeln med i händelse av punktering, några gummiband, säkerhetsnålar, en rubiks kub (nej, jag är dålig och har inte lyckats lösa den än), ett busskort, en skiftnyckel, en stämgaffel, ett par solglasögon och en vattenflaska. Hur i hela friden skulle jag få plats med alla dessa nödvändigheter i en handväska?!

Mina fickor skall vi inte ens tala om...

Tuesday, 22 March 2011

Dag 11: Mina syskon

En lillasyster. Världens bästa lillasyster, även om vi inte alltid kommer överens. Vi slåss inte lika ofta nu som vi gjorde när vi var små, men det kanske har att göra med att vi inte bor tillsammans längre. Vi är väldigt lika, och lika olika. Folk brukade missta oss för varandra tills hon började färga håret. Nu vet jag inte om det händer längre, undantaget mamma. Vi har väldigt skilda intressen, men ändå lika på något sätt. Själv slutade jag intressera mig för smink och fina kläder någon gång i högstadiet, medan hon inte alls verkar vara allergisk mot shopping. Vi älskar förstås musik båda två, till och med någorlunda samma genrer, även om hon är blåsare och jag stråkmusiker. Jag älskar friluftsliv i alla former medan hon helst inte vistas utomhus om det går att undvika. Hon älskar hundar och katter medan jag är mer för hästar och katter och inte så mycket för hundar alls. Min nyfikenhet kretsar mest kring naturvetenskap medan hon hellre förkovrar sig i samhällsvetenskapliga ämnen, men visst överlappar det i någon mån. Våra politiska åsikter drar åt ungefär samma håll, men inte benägenheten att städa våra respektive rum. Vi är lika galna båda två, och kan hitta på de mest häpnadsväckande lekar och fantasier när vi är tillsammans. Vi går varandra på nerverna, och vi skulle inte klara oss utan varandra.

Wednesday, 16 March 2011

Dag 10: Det här hade jag på mig idag

Dagens outfit, alltså. Gudars, vad intressant.

Underkläder, strumpor med rymdraketer på, hängselbyxor, en T-shirt med Lunds Universitets logga och texten "Naturvetarstråket" tryckt på baksidan samt en flanellskjorta. Utomhus även mössa, vantar, halsduk, solglasögon, vinterjacka och kängor. Solen skiner men det blåser iskallt idag.

Bilder kan ni ju glömma.

Tuesday, 15 March 2011

Dag 9: Min tro

"I can believe things that are true and I can believe things that aren't true and I can believe things where nobody knows if they're true or not. I can believe in Santa Claus and the Easter Bunny and Marilyn Monroe and the Beatles and Elvis and Mister Ed. Listen — I believe that people are perfectible, that knowledge is infinite, that the world is run by secret banking cartels and is visited by aliens on a regular basis, nice ones that look like wrinkledy lemurs and bad ones who mutilate cattle and want our water and our women. I believe that the future sucks and I believe that the future rocks and I believe that one day White Buffalo Woman is going to come back and kick everyone's ass. I believe that all men are just overgrown boys with deep problems communicating and that the decline in good sex in America is coincident with the decline in drive-in movie theaters from state to state. I believe that all politicians are unprincipled crooks and I still believe that they are better than the alternative. I believe that California is going to sink into the sea when the big one comes, while Florida is going to dissolve into madness and alligators and toxic waste. I believe that antibacterial soap is destroying our resistance to dirt and disease so that one day we'll all be wiped out by the common cold like the Martians in War of the Worlds. I believe that the greatest poets of the last century were Edith Sitwell and Don Marquis, that jade is dried dragon sperm, and that thousands of years ago in a former life I was a one-armed Siberian shaman. I believe that mankind's destiny lies in the stars. I believe that candy really did taste better when I was a kid, that it's aerodynamically impossible for a bumblebee to fly, that light is a wave and a particle, that there's a cat in a box somewhere who's alive and dead at the same time (although if they don't ever open the box to feed it it'll eventually just be two different kinds of dead), and that there are stars in the universe billions of years older than the universe itself. I believe in a personal god who cares about me and worries and oversees everything I do. I believe in an impersonal god who set the universe in motion and went off to hang with her girlfriends and doesn't even know that I'm alive. I believe in an empty and godless universe of causal chaos, background noise, and sheer blind luck. I believe that anyone who says that sex is overrated just hasn't done it properly. I believe that anyone who claims to know what's going on will lie about the little things too. I believe in absolute honesty and sensible social lies. I believe in a woman's right to choose, a baby's right to live, that while all human life is sacred there's nothing wrong with the death penalty if you can trust the legal system implicitly, and that no one but a moron would ever trust the legal system. I believe that life is a game, that life is a cruel joke, and that life is what happens when you're alive and that you might as well lie back and enjoy it."

— Neil Gaiman (American Gods)

Nej men allvarligt. Framför allt så tror jag inte att tro är någonting som är värt att bråka om. Själv är jag skeptisk till det allra mesta, och tror att världen skulle vara en bättre plats om alla delade min övertygelse (eller snarare brist på den). Jag så gott som vet dock att världen skulle bli en mycket otrevlig plats om alla försökte tvinga på resten av befolkningen sina egna trossystem. Det har vi sett otaliga bevis på genom historien, och gör det fortfarande. Därför försöker jag undvika att predika. Diskuterar gör jag dock gärna med folk av alla uppfattningar, så länge de är kapabla till saklig diskussion (vilket inte brukar vara fallet med fundamentalister av endera slag). Själv finner jag diverse koncept såsom allsmäktiga gudomligheter, himmel och helvete, homeopati, köttproduktion, dansbandsmusik och kapitalism vara fåniga, vilseledande och rent av skadliga. Det är min övertygelse för stunden, baserat på fakta, logik och säkerligen en ansenlig mängd fördomar. Lyckligtvis är jag skeptisk även till mina övertygelser, så jag ifrågasätter dem konstant och ändrar mig när det behövs. Det kallas vetenskapligt tänkande, och jag tror att världen skulle må bra av mer av den. Jag tror inte att världen skulle bli tråkig, meningslös och hopplös. Det har i alla fall inte min blivit. Men för all del, jag kanske är ett undantag.

"Think for yourselves and let others enjoy the privilege to do so too."

Monday, 14 March 2011

Dag 8: Ett ögonblick

Jordbävningar, tsunamier, explosioner, katastrofer. Tusentals dör, eländes elände... och jag bara bloggar på som vanligt. Å andra sidan, vad kan jag göra åt saken?

Ett ögonblick, alltså. Det första som dyker upp i mitt minne är absurt orelaterat till ungefär allting.

Det var någon gång under mellanstadiet, i fyran kanske. Vi var på en studieresa med skolan till ett nunnekloster, för att lära oss hur livet som nunna tedde sig under medeltiden (eller om det var nu för tiden, hur stor skillnaden nu är). Vi blev tilldelade olika roller, och jag minns att jag fick vara abbedissa. När vi var färdiga i klostret satte jag och min bästa vän oss ner på en bänk för att äta våra matsäckar. Jag hade med mig pannkakor, som vanligt. Jag tycker fortfarande att det är den ultimata utflyktsmaten. Medan vi satt där och mumsade kom en av våra lärare (eller fröknar som det hette på den tiden) och skulle sätta sig på bänken mitt emot oss. Vi såg henne ta upp en näsduk ur fickan som hon omsorgsfullt torkade av bänken med. Sedan grävde hon fram en plastpåse ur en annan ficka, bredde ut den på bänken, och satte sig på påsen.

Tänk vad svårt vi hade att hålla oss för skratt. Det låter inte så hysteriskt kul så här i efterhand, men då var det höjden av humor, och vi kan fortfarande fnissa åt det när vi kommer att tänka på händelsen. Hå hå, ja ja. Den som är lättroad har mycket att glädja sig åt.

Sunday, 13 March 2011

Dag 7: Min bästa vän

Min Bästa Vän För Alltid I Framtiden. Vi träffades redan innan vi började skolan, på Skogsmulle, men vi började inte leka med varandra (som umgås kallades på den tiden) förrän i trean. Det är tretton år sedan. Min bästa vän är också min äldsta vän. Vi har nog aldrig haft särskilt mycket gemensamt; vi är väldigt olika på alla sätt och har knappt några gemensamma intressen — men vi behövde varandra. Det gör vi nog fortfarande. Och vi har haft mycket roligt tillsammans ändå. Att göra "ingenting" med min bästa vän är något av det bästa jag vet. Nu bor vi i olika städer och träffas mycket sällan, men vi kommer ändå alltid att vara bästa vänner. Det måste liksom vara så.

Friday, 11 March 2011

Dag 6: Min dag

Föga spektakulär dag, det här, men jag kan väl skildra den i alla fall. Vaknade alldeles för tidigt (enligt mig är allt före lunchtid alldeles för tidigt för att gå upp, men majoriteten av samhället verkar inte dela min dygnsrytm), gick upp, käkade frukost till en bra bok. Kollade min mejl, cyklade till jobbet. Det är ett väldigt varierande jobb jag har, men just i dag fick jag vara optiklärare för ett gäng gymnasieelever. Cyklade hem, funderade över mina sommarplaner och bloggade.

Härnäst är planen att äta någon slags lunch, förmodligen pannkakor, och sedan ägna resten av dagen åt att traggla matteproblem. Eventuellt blir det en sväng förbi Naturkompaniet senare, jag behöver införskaffa ett par saker inför vandringssäsongen som väl borde ha kommit igång nu. Önskar att jag hade fler lediga helger så att jag faktiskt kunde ge mig ut och vandra. Kanske blir det en film framåt kvällen, men sen blir det tidigt i säng, för vid två skall jag upp och jobba.

En helt vanlig fredag, faktiskt.

Thursday, 10 March 2011

Dag 5: Vad är kärlek?

Kemiska reaktioner i kroppen som tar sig de mest häpnadsväckande fåniga uttryck. Typ.

Jag tror i alla fall inte att det är något fantastiskt speciellt som uppstår mellan två ödesbestämda själsfränder till personer och som varar i evigheters evighet. Jag tror för all del att det kan kännas så en stund, därav detta hav av kärlekspoesi, -musik, -konst och allsköns hyllningar. Men det går över, trots rosor, choklad och vigselringar. Jag är inte cynisk när det kommer till kärlek, bara skeptiskt inställd till äktenskapet som institution. Jag tycker att den allmänna bilden av kärlek är alldeles för snäv och uppåt väggarna verklighetsförnekande. Kärleken är livsnödvändig, och jävligt trevlig när den är ömsesidig, men den är inte trogen eller villkorslös. Den låter sig inte styras över, och jag tycker att det är fånigt att försöka låtsas som om den gjorde det. Det leder bara till frustration och smärta. Den går heller inte att förbjuda bort, hur abnormal och pervers vår moral än har pekat ut den som. Den blandas alltför ofta ihop med svartsjuka.

Det var mina allmänna tankar om kärlek. Jag avslutar det här inlägget med ett citat ur världens bästa Sandman:

"Have you ever been in love? Horrible, isn't it? It makes you so vulnerable. It opens your chest, and it opens your heart, and it means someone can get inside you and mess you up. You build up all these defences. You build up this whole armor, for years, so nothing can hurt you, then one stupid person, no different from any other stupid person, wanders into your stupid life...
You give them a piece of you. They don't ask for it. They do something dumb one day, like kiss you, or smile at you, and then your life isn't your own anymore. Love takes hostages. It eats you out and leaves you crying in the darkness, so a simple phrase like 'maybe we should just be friends' or 'how very perceptive' turns into a glass splinter working its way into your heart. It hurts. Not just in the imagination. Not just in the mind. It's a soul-hurt, a body-hurt, a real gets-inside-you-and-rips-you-apart pain. I hate love."

— Neil Gaiman (Sandman vol. 9: The Kindly Ones)

All you need is love?

Monday, 7 March 2011

Dag 4: Det här åt jag idag

Vegansk linssoppa med lite grönsaker och annat tjafs i.

Cue oändligt lång diskussion om varför jag är vegetarian. Nog för att det går att äta linssoppa utan att vara vegetarian, men nu råkar så vara fallet. Sammanfattningsvis: av miljöskäl. Det är resursineffektivt att äta kött jämfört med att äta växter, och så känns det inte helt okej att genom mina matvanor samtycka till massförstöring av hela ekosystem.

Jag är inte världbäst på att leva som jag lär; jag dricker mjölk fastän jag ideologiskt sett kanske borde vara vegan. Men snälla köttätare, kalla mig inte för hycklare. Jag är så förbannat trött på det. Jag diskuterar gärna om ni inte delar min ideologi, men att påpeka alla mina tillkortakommanden rättfärdigar inte er livsstil. Så varsågoda, argumentera gärna i kommentarsfältet, men håll det sakligt.

Tänk den som fick äta sin middag utan att behöva försvara hela sin världsbild. Att det kan vara så provocerande att låta bli att göra någonting...


Saturday, 5 March 2011

Dag 3: Mina föräldrar

Min pappa är cool. Han är ex-lärare, kör motorcykel och spelar gitarr i ett band. Han har lärt mig många saker, till exempel att spela flöjt, att låta bli alkohol och att vara närsynt.

Min mamma är också cool. Hon är ex-våffelbagare, kan köra fyrspann och bakar världens godaste thékakor. Hon har lärt mig många saker, till exempel att rida, älska friluftsliv och att få näsblod alldeles för ofta.

Jag hade en fin barndom, och jag är jävligt tacksam för att ha så bra föräldrar. De är skilda nu, vilket var väldigt jobbigt just då, men när världen hade slutat skaka visade sig allting vara helt okej, kanske till och med bättre än innan. Jag skulle för tusan inte vilja flytta hem igen, men det är skönt att veta att de alltid finns där för mig.

Mina föräldrar är tuffa.

Thursday, 3 March 2011

Dag 2: Min första kärlek

Jaha, så bra gick det med trettio dagar i följd. Nåja, det är inte mer än en kan vänta sig, som en viss åsna brukar säga.

Min första kärlek. Blaha. Där tänker jag faktiskt lämna er ovetande. För både min egen och de inblandades skull tänker jag klassa dylika ämnen som alldeles för privata för att prata om här. Även om händelserna i det här fallet utspelade sig för sådär sjutton år sedan.

Oh well. Moving on!

Tuesday, 1 March 2011

Dag 1: Om mig

Åh, gudars. Jag får alltid prestationsångest och hjärnsläpp när det kommer till att berätta om mig själv. Jag ser inte fram emot min första arbetsintervju. Well, där har vi ju någonting om mig, i alla fall. Nervös och överanalyserande är två rätt genomgående drag i min personlighet. Det är förstås möjligt att jag inte analyserar tillräckligt, och att det är därför jag är nervös allt som oftast. Hard to tell.

Jag slingrar mig, jag vet. Men mina osäkerheter åsido, det här är också ett inlägg där jag måste avgöra hur privat jag vill vara i den här bloggen. Hur mycket av min själs slemmiga innanmäte jag har för avsikt att lägga ut för allmän beskådan, för all framtid. Det är kanske inte en bra idé att över huvud taget blogga, med tanke på eventuella framtida anställningar och konsekvenser och yada yada. Det är många som har poängterat för mig att allt som läggs ut på internet kommer alltid att finnas kvar i någon form och kan komma att användas mot mig när som helst senare i livet. Fullt möjligt, men det kan bilder tagna på en slumpmässig fest tagna ur sin kontext också göra. Jag tänker inte ta på mig en foliehatt och leva i ett hål i marken resten av livet. Jag är lika exhibitionistisk som alla andra, bara inte lika socialt begåvad.

Därmed inte sagt att jag kommer förpesta allmänhetens tillvaro med minutiösa detaljer om mitt privatliv. Det har inte jag (och förhoppningsvis ingen annan) något intresse av. Namn, kontaktuppgifter och intrikata upplysningar om mina vänners förehavanden kommer alltså inte att dyka upp här. Om du känner mig är det förmodligen inte så svårt att lista ut att det är jag som ligger bakom dravlet i den här bloggen, och eftersom jag inte har något intresse av att smutskasta mina vänner på den här sidan (eller över huvud taget, för den delen) så ser jag inget problem i att tumma på anonymiteten där.

Så, nu när jag är klar med att analysera sönder den saken kan jag slänga ut några mer eller mindre relevanta fakta om vem jag är IRL. Nörd, skulle jag förmodligen utan problem kunna klassas som, eftersom jag föredrar att sitta hemma och läsa böcker framför socialt umgänge i form av krogbesök och diverse fester. Därmed inte sagt att jag är en total enstöring, jag har vänner som jag tycker om att umgås med (uppskattar till och med att träffa nya människor om de delar mina intressen), men gränsen för vad som klassas som social överdos ligger inte särskilt högt hos mig. Numera har jag inga problem med detta; livet blev så mycket roligare när jag slutade vilja vara normal.

Jag är gammal nog att få köpa sprit, men för ung för att skaffa barn. Tekniskt sett är jag förstås gammal nog, men jag betvivlar att jag någonsin kommer att vara tillräckligt vuxen mentalt. Föregående mening går att applicera på både att köpa sprit och att skaffa barn. Begreppet vuxen är nog inte så åldersbundet som folk tror, och det är inget jag riktigt identifierar mig själv med. Visst, jag är myndig och får rösta, bor själv och kan starta en tvättmaskin utan att ha sönder den, men jag köper sockrade flingor och kletiga saker att ha på mackan, prioriterar roligt framför nyttigt och stannar uppe mycket senare på kvällarna än jag borde. Jag läser astronomi på universitetet och har inte så väldefinierade framtidsplaner som många väntar sig. Jag ägnar min fritid åt att läsa både skön- och facklitteratur, att lyssna på och spela musik, att slåss med svärd och att vandra kortare och längre sträckor. Samt, uppenbarligen, åt att skriva.

There ya go. Det får räcka.

Projekt 30

Oookej, jag gör ännu ett patetiskt försök att komma igång med det där förbenade skrivandet. Därför hakar jag på en lista som i lite varierande utföranden har cirkulerat i blogosfären under några månader nu. Jag har sett den lite här och var, och en efter en har folk hakat på, så varför inte sälja min själ och falla för grupptrycket jag också?

Listan är förvisso föga intressant, men har jag (och mina eventuella läsare) tur kanske någon form av skrivglöd kan väckas till liv bland mundaniteterna. Det är ett projekt över trettio dagar, det återstår att se om det blir trettio dagar i följd, men ädla intentioner går det ju alltid att ha. Det här skall jag plåga internätet med den kommande månaden:

Dag 1: Om mig
Dag 2: Min första kärlek
Dag 3: Mina föräldrar
Dag 4: Det här åt jag idag
Dag 5: Vad är kärlek?
Dag 6: Min dag
Dag 7: Min bästa vän
Dag 8: Ett ögonblick
Dag 9: Min tro
Dag 10: Det här hade jag på mig idag
Dag 11: Mina syskon
Dag 12: I min handväska
Dag 13: Den här veckan
Dag 14: Min favoritbok
Dag 15: Mina drömmar
Dag 16: Min första kyss
Dag 17: Mitt favoritminne
Dag 18: Min favoritfödelsedag
Dag 19: Detta ångrar jag
Dag 20: Den här månaden
Dag 21: Min favoritmusik
Dag 22: Det här upprör mig
Dag 23: Det här får mig att må bättre
Dag 24: Det här får mig att gråta
Dag 25: En första
Dag 26: Mina rädslor
Dag 27: Min favoritplats
Dag 28: Det här saknar jag
Dag 29: Mina ambitioner
Dag 30: Ett sista ögonblick

Friday, 25 February 2011

... and keep both feet planted firmly in the air

There is nothing in the world that we can count on
Even that we will wake up is an assumption

— The Dresden Dolls (Boston)

The Dresden Dolls. Bra skit. Check them out.

Thursday, 24 February 2011


Long time no see, huh. Jag kanske har tröttnat på det här med att blogga eftersom jag fortfarande inte har något egentligt syfte med det. Det kanske spontant materialiserar sig om jag bara fortsätter skriva. För tröttnat helt har jag ju uppenbarligen inte gjort.

Hört på jobbet:
— Får jag låna din asteroid?
— Vad skall du göra med den?
— Ja, det får du.

Barn är roliga. Det här var då två åttaåringar som lekte i sandlådan. Ja, vi har en sandlåda. Med magisk, blå sand. Det är sant.

Också hört på jobbet:
— Gick det bra idag?
— Jadå, inga större incidenter. Jag råkade sparka ut Merkurius från solsystemet, och sedan tappade jag bort Mars, men annars gick allt bra!

Jag har världens bästa jobb.

Thursday, 3 February 2011

Nörd? Jag?

När ämnet "vad pluggar du?" har kommit på tal och jag har nämnt att jag studerar astronomi har det hänt att jag fått kommentaren att det är ganska nördigt. Att det är ett väldigt specifikt ämne, ett smalt område, rent av insnöat. Jag ser det inte riktigt så. Eftersom astronomi handlar om studium av allt som befinner sig bortom jordens atmosfär så innebär det att det innefattar i stort sett hela universum. Jorden är en så försvinnande liten bråkdel av världsrymden att den inte ens behöver tas med i beräkningen. Astronomi är alltså det bredast tänkbara i ämnesväg, allt annat är verkligen att gräva ner sig i detaljer. Ni är nördar allihopa!

Wednesday, 26 January 2011


Jag har varit tämligen frånvarande i blogosfären på sistone. Det kan till största del härledas till att jag har börjat läsa den här boken:

Det är, med andra ord, en sjukt spännande bok.

"In omnibus requiem quaesivi, et nusquam inveni nisi in angulo cum libro."
(I allt sökte jag friden, men ingenstans fann jag den, annat än i en vrå med en bok)

— Thomas från Kempis

Sunday, 16 January 2011

Dagens observation

När jag bodde i Linköping hände det att Saab testkörde stridsflygplan över staden. Här i Lund händer det att folk går förbi kullerstensgatan utanför mitt fönster med s.k. "rullväskor". Jag insåg just att det låter ungefär likadant.

Friday, 7 January 2011

Fyrtiotre sorters reklam

  1. Irriterande reklam
  2. Dålig reklam
  3. Störande reklam
  4. Upprörande reklam
  5. Reklam-som-borde-förbjudas
  6. Tråkig reklam
  7. Stereotyp reklam
  8. Äcklig reklam
  9. Vedervärdig reklam
  10. Verklighetsförvrängande reklam
  11. Retuscherad reklam
  12. Vilseledande reklam
  13. Vulgär reklam
  14. Konstig reklam
  15. Förnedrande reklam
  16. What-the-fuck-reklam
  17. Hemsk reklam
  18. Patetisk reklam
  19. Övertydlig reklam
  20. Medvetet otydlig reklam
  21. Förbaskad reklam
  22. Alltför frekvent reklam
  23. Över huvud taget förekommande reklam
  24. Jobbig reklam
  25. Stötande reklam
  26. Sexistisk reklam
  27. Fanatisk reklam
  28. Kapitalistisk reklam
  29. Falsk reklam
  30. Fruktansvärd reklam
  31. Epilepsiframkallande reklam
  32. Desperat reklam
  33. Skit-reklam
  34. Hiskelig reklam
  35. Dötrist reklam
  36. Kväljningsframkallande reklam
  37. Hjärndöd reklam
  38. Huvudvärksframkallande reklam
  39. Dum reklam
  40. (Fel)riktad reklam
  41. Fasansfull reklam
  42. Frustrerande reklam
  43. Påträngande reklam
Den som efter att ha läst ovanstående lista av någon anledning tvivlar på min inställning till reklam, ombeds läsa den en gång till. För den som undrar över varför detta plötsliga utbrott uppstod, kan jag tala om att jag under julledigheten blev påmind av en stor anledning till att jag inte ser på TV.

Tuesday, 4 January 2011

Tankar om ett gammalt år, hopp inför ett nytt

Ett årsskifte kom och gick. En natt som alla andra nätter, som av någon anledning har fått ett symboliskt värde innefattande inte bara nödvändigheten av en ny kalender, utan också en chans till hopp, självförverkligande och illusioner om kommande självdisciplin. En hel djävla pånyttfödelse. Mina eventuella nyårslöften tänker jag hålla för mig själv. Om de avgavs innefattade de säkert det gamla vanliga — att bli en bättre människa på alla sätt. Föga intressant, alltså. Någon slags resumé av det gångna året kanske däremot kan vara av intresse. Här följer en inte-så-list-aktig lista i ingen speciell ordning alls över några saker jag gjorde under 2010:

Flyttade till en egen lägenhet. Åkte på turné till USAmerika med orkestern. Pluggade kvantmekanik. Misslyckades med att plugga matte. Engagerade mig i studierådet. Slutade engagera mig i studierådet. Tränade alldeles för lite. Vandrade på skåneleden. Gick vilse. Sov under bar himmel i en bokskog. Lärde mig en massa sexualhistoria. Hoppade i vattenpölar. Började jobba i planetariet. Fick jobb i mediabranchen (så glamouröst är det att bära ut tidningar!). Gjorde snöänglar. Lärde mig baka bröd. Läste alldeles för lite. Tog mig tid att lukta på blommorna. Gjorde minst tre saker jag egentligen inte vågade. Blev kär. Köpte böcker jag inte har läst än. Grävde efter mat i containrar. Stjärnskådade både med och utan teleskop. Fick nya vänner. Såg Opeth live. Dödade en krukväxt, men fick en annan att föröka sig. Levde på ekonomiskt bistånd. Började läsa manga. Såg både solnedgångar och soluppgångar. Beskådade alla planeter utom Merkurius. Blev hypnotiserad. Läste den poetiska Eddan. Började lyssna på strupsång. Åkte på två spelkonvent. Lajvade för första gången i mitt liv. Upptäckte att programmering inte var så tråkigt som jag hade föreställt mig. Blev sjuk för många gånger. Insåg att havregrynsgröt är den ultimata frukostmaten. Längtade till fjälls. Såg ett helt fantastiskt åskväder. Tänkte mycket på framtiden och på det förflutna, men också lite mer på nuet än jag har för vana. Slets av känslostormar. Lyckades vara lycklig trots tuffa tider.

All in all: pretty good year.

Med hopp om ett bättre år. Skål för 2011!