Wednesday, 27 February 2013

Funderingar kring tro och skepticism

Ligger hemma, däckad av en post-konventsförkylning. I väntan på att jag återfår krafter nog att ta itu med plugg och dylika göromål igen tänker jag inifrån feberdimman skriva ner några reflektioner angående ett diskussionsämne som praktiskt taget verkar ha förföljt mig på sistone: tro, skepticism och deras eventuella samspel. Det är ju på något sätt en metadiskussion av episka proportioner, och kanske är det i grund och botten inte mycket mer än en definitionsfråga, men jag tycker att ämnet är intressant att utforska ändå.

Det verkar vara så att människan har en tendens att tro. Våra hjärnor har utvecklats så att de är bra på att se samband, så till den grad att den ibland lyckas göra det också där det inte finns några. Övertygelsens kraft är stor: placeboeffekten kan få oss att må bättre av att äta mediciner utan verksamma substanser i. Är dess kraft till och med så stor att placeboeffekten kan kvarstå även efter att den har uppdagats för medvetandet? Detta behöver undersökas närmare, men mig tycks det vara så. 

I så fall skulle det innebära att det åtminstone till viss del går att medvetet styra sin tro. Att bestämma sig för att vara övertygad om något. Det vore ganska skönt att göra, kan jag tänka mig, för det är ju ett helvete att tvivla egentligen. Vetenskapens ambition att så långt det är möjligt motarbeta människans naturliga tendens att ta saker för givna utan att ifrågasätta de eventuella sambanden närmare: skepticism. Det är jobbigt eftersom det hela tiden måste vara en medveten process, och ett tänkesätt en måste lära sig, men det är nödvändigt i kampen som är sökandet efter ultimata sanningar (flyktiga kreatur vars existens är omtvistad, men jakten på dem är ständig). 

Går det att hålla isär två tänkesätt? Jag försöker, och det är ändå rätt häftigt att se här inifrån systemet hur bra det verkar gå. Det naturvetenskapliga, ständigt ifrågasättande, omvärderande och skeptiska. Det är jävligt praktiskt i sökandet efter lite bättre levnadssätt. Men att bestämma sig för att tro och vara helt övertygad om någonting när denna övertygelse i sig kan tänkas kunna påverka resultatet kan kanske också vara användbart. Att välja att leva som om en var helt övertygad om någonting trots att en innerst inne inte har så mycket hopp kvar kan skänka en hopp, och i allra bästa fall också konkret göra situationen bättre, om än genom indirekta effekter som sprider sig och emergerar.

Hm. Någon gång skall jag återvända till detta ämne; utveckla mina resonemang och ge exempel, men det här är allt jag klarar att klämma ur mig inifrån feberdimmorna för stunden. Jag är inte tvärsäker på särskilt mycket alls, utan snarare är det så att dessa tankegångar har börjat bli trevande utforskade av mitt medvetande sedan en tid tillbaka. Diskutera gärna mina funderingar med mig, allra helst om du har någon forskning på ämnet att hänvisa till. Jag är idel öra.

Feber och filosofiska funderingar,
Winterdragon

Thursday, 14 February 2013

I love my life

Wow. It's been over a week since I posted The Confession, and I am still feeling slightly overwhelmed by all the positive response and love and support I got bombarded with, by friends and strangers alike. This will warm my heart for a long time to come, and when things get tough (as I am sure they will) it will be easier to handle, knowing that I have such tremendously awesome people behind me in this. Thank you, for giving me so much hope and love. It really means the world to me.

And the cavalcade of good news in my life continues. I got a job as observation assistant at the Swedish Solar Telescope on La Palma! So in the autumn I will be working on the Canary Islands for a couple of months. Yay, travelling, not to mention observing! So much awesomeness!

Oh, joy!
Winterdragon

Sunday, 3 February 2013

I want the world to know

This might be the most important blog post I have ever written. It is certainly the most difficult one, and the scariest one to post. I've been meaning to do it for well over a year now, not managing to summon up enough courage to actually write and publish it. But I think the time has finally come. I want the world to know.

So here goes. Some of you already know, some of you might have guessed it, but many of you probably have no idea. I am polyamorous. It means that I am capable of having romantic feelings for several persons at the same time. And I'm doing it, too. All the time. Emotional multitasking, in all its confusing glory.

It is important that you understand that this is simply a part of who I am. I did not choose to be polyamorous, as little as you chose to be homosexual, heterosexual, monoamorous, brown-eyed, or whatever. I cannot say for certain for how long I have been polyamorous. Maybe I always have. I did, at any rate, not realise it until a few years ago. At that time I had never heard of the concept 'polyamory', and nobody had explained to me that it was not a sign of mental sickness or a character defect to feel that way. I felt absolutely terrible, and was convinced that however I tried to approach the problem it would result in me living the rest of my life in utter emotional misery.

Then when I finally in desperation talked to a friend about it, my friend (who is rather knowledgeable in matters like this) told me that there are lots of people who feel this way and that there is even a word for it. Moreover, there are people who manage to live openly with it, happily and without shame. At first I was skeptical; how the heck could that actually work in practise? It was just so far beyond my current world-view that I could hardly grasp it with my mind. But I did feel it, and after a surprisingly short mental struggle I managed to accept myself for what I felt, for what I was, and a tremendous weight was lifted off my shoulders. It brought such a fundamental feeling of peace, to be able to see myself clearly for the first time, and to accept myself for who I am. It brought me a happiness and self-esteem that I still carry with me every day. It is really important, I believe, to accept yourself for what you are. Otherwise you will never get the rest of the world to accept you.

So that was the first step. I had realised how I worked, and chose to stop considering myself an abomination, as soon as I became aware that it didn't have to be that way. I cannot change how I feel, you see. Gods know I've tried, but I could as well try to change the orbit of the moon. Feelings are beyond my conscious control; strong, wild and untameable. All I can do is try to live with them.

So that is what I have been trying to do for the past three years. This, in contrast to being polyamorous, is a deliberate choice. I have a suspicion that quite a lot of people are polyamorous to some extent, but very few practise it openly. The latter is not so surprising, since it is not really socially acceptable to have feelings for and be romantically involved with several persons at the same time. It is due to these pesky ideas about that "true love" can only be something between two people who promise each other sexual and romantic exclusiveness, that are so deeply rooted via Christian values in our culture. Books and books could be (and have been) written about it, so I will refrain from writing a kilometre-long harangue about the bloody stupid morals of our time right now. Suffice it to say that I am utterly convinced that it does not have to be this way, and that the times would be all that much better off for changing.

But although the rules appear to be set in stone, I will not stand for them any longer. I choose my own way of living my life now. From my cloud of idealism I dream of anarchy, and in the meantime I have several romantic relationships with people who are aware of the situation, and who agree to live like this openly and without shame. To be fair: it is tricky at times, since there are no well-established rules and expectations to fall back upon. But we make it up as we go along, and learn from our mistakes. It has its pro's and con's to live this way, certainly, but for me it is the only option if I want to be true to myself. And I do, so very deeply. I do not ever want to lock up my feelings inside a cage of shame again, and feel both suffocated and incomplete like I used to.

It is hell of scary, yes. But it is an adventure, and it is both interesting and marvellous. The hardest part of it is not working around jealousy. It is not trying to manage time so that nobody will feel neglected. It is not the confusion of being in love with so many at once. No, as always it is the expectations, judgementalness and reactions of society in general that are the most tiring and difficult to handle, at least for me. I haven't actively tried to hide the way I live, but I have been scared to talk openly about it. Mostly out of fear for not being taken seriously. Responses along the line of "it's just a phase you're going through", or "you'll grow out of it eventually" can actually hurt much more than open denunciation. I have no reason to believe that my emotional constitution will drastically change in the future, but even if that were to be the case, why should the love I feel right now be considered less "true" than if it had been directed towards one person exclusively?

It does not wear thin, you see, it does not work like that. Love generates more love, that's the whole wonderful truth of it. And if you consider such a sentiment to be a sign of moral deprivation, then it's your bloody loss. If you cannot take me as I am, then I am not sorry to say that I do not have a place for you in my life anymore. You may not share my views, but please accept and respect the way I am and choose to live my life. I will not apologise for anything, and rest assured that what I do is not causing you harm in any way.

There. Now I am officially out of the cramped, dark closet and can smell the open air. Why am I doing a recklessly brave and possibly stupid thing such as blogging about this? Why not keep it private (whatever that means)? Well, partly for my own sake; to yet again push myself out of my comfort-zone in the hope of gaining some understanding and possibly a little respect for who I am and how I choose to live my life. But also for the sake of every potential polyamorous person out there who, like I once did, lives in the agony of a firmly planted delusion that there is something wrong with them. There isn't. It's okay to feel this way, and there are ways to live an awesome life with room for all the splendid love that can fit inside of you.

The world needs to know. So that one day we can all live without fear of the judgement of friends, relatives and strangers, however well-meant it might be. That's why I'm doing this, in the hope of spreading some knowledge and making the world a little bit of a better place. On the basis of that sometimes it's better to light a flamethrower than to curse the darkness.

Now, dear reader, if you have read this far I have one thing to ask of you. Writing and actually posting this monster of a confession is one of the very scariest things I have done in my life. I would therefore be ever so thankful if you would care to write a short comment at this post (or send me a private message if you know me). Just a word of support would suffice, or even a "fuck you" if that more closely resembles your sentiment on the matter. Or ask me a question if you're curious about something (though I won't be sharing any relationship details or names here). Not because I crave attention, but because it would be nice to know whether I have any friends left after going out in the open with a thing like this. Yes, my neurotic tendencies really make me worry about that for real.

That's all. Now I'm going to post this, and hope that I will dare showing my face to the world tomorrow.

Love, love, and so very much more love,
Winterdragon

Jag vill att världen skall veta


Det här är förmodligen det viktigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit. Det är helt klart det svåraste att skriva, och det läskigaste att posta. Jag har tänkt göra det i gott och väl över ett år nu, utan att lyckas uppbåda modet att faktiskt skriva och publicera det. Men jag tror att tiden till slut är inne. Jag vill att världen skall veta.


Somliga av er vet redan, andra har nog gissat sig fram till det, men många av er har förmodligen ingen aning. Jag är polyamorös. Det betyder att jag har förmågan att känna romantiska känslor för flera personer på samma gång. Och det gör jag, dessutom. Hela tiden. Emotionell multitasking, i all sin härliga förvirring.

Det är viktigt att du förstår att det här helt enkelt är en del av vem jag är. Jag har inte valt att vara polyamorös, lika lite som du har valt att vara homosexuell, heterosexuell, monoamorös, brunögd, eller vad som helst. Jag kan inte med säkerhet säga hur länge jag har varit polyamorös. Kanske har jag alltid varit det. I vilket fall så insåg jag det inte förrän för några år sedan. Då hade jag aldrig hört talas om konceptet 'polyamori', och ingen hade förklarat för mig att det inte var ett tecken på mental sjukdom eller en karaktärsdefekt att känna så. Det kändes alltigenom hemskt, och jag var övertygad om att hur jag än skulle försöka lösa problemet så skulle det sluta med att jag skulle leva resten av mitt liv i fullkomlig känslomässig misär.

Sen när jag till slut i min desperation pratade med en vän om det, så sa min vän (som är tämligen kunnig inom dylika områden) att det finns massor av människor som känner som jag, och att det till och med finns ett ord för det. Det finns till och med människor som lyckas leva öppet med det, lyckligt och utan skam. Först var jag skeptisk; hur i hela friden skulle det kunna fungera i praktiken? Det låg bara så långt utanför min dåvarande världsbild att jag knappt kunde fatta det. Men jag kände det, och efter en förvånansvärt kort mental kamp lyckades jag acceptera mig själv för hur jag kände, för vad jag var, och en oerhörd tyngd lyftes från mina axlar. Det medförde en så fundamental känsla av frid, att kunna se mig själv klart för första gången, och acceptera mig själv för den jag är. Det gav mig en lycka och självaktning som jag fortfarande bär med mig varje dag. Det är väldigt viktigt, tror jag, att acceptera dig själv för den du är. Annars kan du aldrig få resten av världen att acceptera dig.

Så det var första steget. Jag hade insett hur jag fungerade, och valde att sluta se mig själv som en styggelse, så snart jag insåg att det inte behövde vara så. Jag kan inte ändra på hur jag känner, förstår du. Gudarna vet att jag har försökt, men jag skulle lika gärna kunna försöka ändra på månens omloppsbana. Känslor är bortom min medvetna kontroll; starka, vilda och otämjbara. Det enda jag kan göra är att försöka leva med dem.

Så det är vad jag har försökt göra under de senaste tre åren. Detta, till skillnad från att vara polyamorös, är ett medvetet val. Jag misstänker att ganska många människor är polyamorösa till någon grad, men väldigt få praktiserar det öppet. Det senare är inte särskilt förvånande, eftersom det inte direkt är socialt accepterat att ha känslor för och ha romantiska förhållanden med flera personer samtidigt. Det är på grund av dessa störande idéer om att "sann kärlek" bara kan vara någonting mellan två människor som lovar varandra sexuell och känslomässig exklusivitet, som är så djupt rotade via kristna värderingar i vår kultur. Det skulle kunna (och har) skrivits böcker och åter böcker om det, så jag skall låta bli att skriva en kilometerlång harang om den jäkla korkade moralen av vår tid just nu. Det räcker med att säga att jag är helt övertygad om att det inte behöver vara såhär, och att tiderna bara skulle må bra av att förändras.

Men trots att reglerna tycks stå skrivna i sten så tänker jag inte lyda dem längre. Jag väljer att leva mitt liv på mitt eget sätt nu. Häruppifrån mitt moln av idealism drömmer jag om anarki, och under tiden har jag flera romantiska förhållanden med människor som är medvetna om situationen, och som går med på att leva på det här sättet öppet och utan att skämmas. För att vara ärlig så är det knepigt ibland, eftersom det inte finns några väletablerade regler och förväntningar att falla tillbaka på. Men vi improviserar allteftersom, och lär oss av våra misstag. Det har sina för- och nackdelar att leva såhär, absolut, men för mig är det det enda alternativet om jag vill vara sann mot mig själv. Och det vill jag så väldigt gärna. Jag vill aldrig någonsin gå tillbaka till att stänga in mina känslor i en bur av skam igen, och känna mig både kvävd och inkomplett, som jag brukade göra.

Det är jävligt läskigt, ja. Men det är ett äventyr, och det är både intressant och underbart. Den svåraste biten är inte att arbeta sig runt svartsjuka. Det är inte att försöka planera tiden så att ingen skall känna sig försummad. Det är inte förvirringen som uppstår av att vara kär i så många på samma gång. Nej, som alltid är det förväntningarna, de fördömande attityderna och reaktionerna från samhället i allmänhet som är det mest tröttsamma och svåra att hantera, i alla fall för mig. Jag har inte aktivt försökt dölja sättet på vilket jag lever, men jag har varit rädd för att tala öppet om det. Mest på grund av rädsla för att inte bli tagen på allvar. Reaktioner i stil med "det är bara en fas du går igenom", eller "det växer du ifrån så småningom" kan faktiskt göra mer ont än öppet fördömande. Jag har ingen anledning att tro att min känslomässiga läggning drastiskt kommer att ändra sig i framtiden, men även om så skulle vara fallet: varför borde kärleken jag känner just nu betraktas som mindre "sann" än om den hade varit riktad mot en person exklusivt?

Den tunnas inte ut, förstår du, det är inte så det fungerar. Kärlek alstrar mer kärlek, det är hela den underbara sanningen. Och om du anser att en sådan inställning är ett tecken på moralisk förtappelse, då är det din sabla förlust. Om du inte kan ta mig för den jag är, då är jag inte ledsen att säga att jag inte har plats för dig i mitt liv längre. Du kanske inte delar mina åsikter, men snälla acceptera och respektera mitt sätt att vara och hur jag väljer att leva mitt liv. Jag tänker inte be om ursäkt för någonting, och ingenting jag gör skadar dig på något sätt, var så säker.

Sådär. Nu har jag officiellt kommit ut ur den trånga, mörka garderoben och kan känna lukten av frihet. Varför gör jag en så besinningslöst modig och möjligtvis dum sak som att blogga om det här? Varför håller jag det inte privat (vad nu det betyder)? Tja, delvis för min egen skull; för att än en gång knuffa ut mig själv ur min komfortzon i hopp om att få lite förståelse och möjligen också lite respekt för den jag är och hur jag väljer att leva. Men också för alla potentiella polyamorösas skull därute som, liksom jag en gång gjorde, lever i plågan av den starkt ingrodda villfarelsen att det är någonting fel med dem. Det är det inte. Det är okej att känna såhär, och det finns sätt att leva ett fantastiskt liv med plats för all den magnifika kärlek som ryms inuti dig.

Världen behöver få veta. Så att vi alla en dag kan leva utan rädsla för vänners, släktingars och främlingars dömande, hur välmenande det än må vara. Det är därför jag gör det här, i hopp om att sprida lite kunskap och göra världen till en lite bättre plats. På grundval av att ibland är det bättre att tända en eldkastare än att förbanna mörkret.

Nu, kära läsare, om du har läst så här långt vill jag be dig om en sak. Att skriva och faktiskt publicera detta monster till bekännelse är en av de allra mest skrämmande saker jag har gjort i mitt liv. Jag skulle därför bli oerhört tacksam om du tog dig tid att skriva en kort kommentar vid det här inlägget (eller skicka ett privat meddelande om du känner mig). Bara ett uppmuntrande ord skulle räcka, eller till och med "dra åt helvete" om det ligger närmre till hands för hur du känner angående det hela. Eller ställ en fråga om du är nyfiken på någonting (fast jag kommer inte att lägga ut några detaljer om förhållanden eller namn här). Inte för att jag vill ha uppmärksamhet, utan för att det skulle vara skönt att veta huruvida jag har några vänner kvar efter att ha kommit ut med en sådan här sak. Ja, mina neurotiska tendenser gör att jag faktiskt oroar mig för det på riktigt.

Det var allt. Nu skall jag posta det här, och hoppas att jag vågar visa mig bland folk i morgon.

Kärlek, kärlek, och ännu mera kärlek,
Winterdragon