Sunday, 3 February 2013

Jag vill att världen skall veta


Det här är förmodligen det viktigaste blogginlägget jag någonsin har skrivit. Det är helt klart det svåraste att skriva, och det läskigaste att posta. Jag har tänkt göra det i gott och väl över ett år nu, utan att lyckas uppbåda modet att faktiskt skriva och publicera det. Men jag tror att tiden till slut är inne. Jag vill att världen skall veta.


Somliga av er vet redan, andra har nog gissat sig fram till det, men många av er har förmodligen ingen aning. Jag är polyamorös. Det betyder att jag har förmågan att känna romantiska känslor för flera personer på samma gång. Och det gör jag, dessutom. Hela tiden. Emotionell multitasking, i all sin härliga förvirring.

Det är viktigt att du förstår att det här helt enkelt är en del av vem jag är. Jag har inte valt att vara polyamorös, lika lite som du har valt att vara homosexuell, heterosexuell, monoamorös, brunögd, eller vad som helst. Jag kan inte med säkerhet säga hur länge jag har varit polyamorös. Kanske har jag alltid varit det. I vilket fall så insåg jag det inte förrän för några år sedan. Då hade jag aldrig hört talas om konceptet 'polyamori', och ingen hade förklarat för mig att det inte var ett tecken på mental sjukdom eller en karaktärsdefekt att känna så. Det kändes alltigenom hemskt, och jag var övertygad om att hur jag än skulle försöka lösa problemet så skulle det sluta med att jag skulle leva resten av mitt liv i fullkomlig känslomässig misär.

Sen när jag till slut i min desperation pratade med en vän om det, så sa min vän (som är tämligen kunnig inom dylika områden) att det finns massor av människor som känner som jag, och att det till och med finns ett ord för det. Det finns till och med människor som lyckas leva öppet med det, lyckligt och utan skam. Först var jag skeptisk; hur i hela friden skulle det kunna fungera i praktiken? Det låg bara så långt utanför min dåvarande världsbild att jag knappt kunde fatta det. Men jag kände det, och efter en förvånansvärt kort mental kamp lyckades jag acceptera mig själv för hur jag kände, för vad jag var, och en oerhörd tyngd lyftes från mina axlar. Det medförde en så fundamental känsla av frid, att kunna se mig själv klart för första gången, och acceptera mig själv för den jag är. Det gav mig en lycka och självaktning som jag fortfarande bär med mig varje dag. Det är väldigt viktigt, tror jag, att acceptera dig själv för den du är. Annars kan du aldrig få resten av världen att acceptera dig.

Så det var första steget. Jag hade insett hur jag fungerade, och valde att sluta se mig själv som en styggelse, så snart jag insåg att det inte behövde vara så. Jag kan inte ändra på hur jag känner, förstår du. Gudarna vet att jag har försökt, men jag skulle lika gärna kunna försöka ändra på månens omloppsbana. Känslor är bortom min medvetna kontroll; starka, vilda och otämjbara. Det enda jag kan göra är att försöka leva med dem.

Så det är vad jag har försökt göra under de senaste tre åren. Detta, till skillnad från att vara polyamorös, är ett medvetet val. Jag misstänker att ganska många människor är polyamorösa till någon grad, men väldigt få praktiserar det öppet. Det senare är inte särskilt förvånande, eftersom det inte direkt är socialt accepterat att ha känslor för och ha romantiska förhållanden med flera personer samtidigt. Det är på grund av dessa störande idéer om att "sann kärlek" bara kan vara någonting mellan två människor som lovar varandra sexuell och känslomässig exklusivitet, som är så djupt rotade via kristna värderingar i vår kultur. Det skulle kunna (och har) skrivits böcker och åter böcker om det, så jag skall låta bli att skriva en kilometerlång harang om den jäkla korkade moralen av vår tid just nu. Det räcker med att säga att jag är helt övertygad om att det inte behöver vara såhär, och att tiderna bara skulle må bra av att förändras.

Men trots att reglerna tycks stå skrivna i sten så tänker jag inte lyda dem längre. Jag väljer att leva mitt liv på mitt eget sätt nu. Häruppifrån mitt moln av idealism drömmer jag om anarki, och under tiden har jag flera romantiska förhållanden med människor som är medvetna om situationen, och som går med på att leva på det här sättet öppet och utan att skämmas. För att vara ärlig så är det knepigt ibland, eftersom det inte finns några väletablerade regler och förväntningar att falla tillbaka på. Men vi improviserar allteftersom, och lär oss av våra misstag. Det har sina för- och nackdelar att leva såhär, absolut, men för mig är det det enda alternativet om jag vill vara sann mot mig själv. Och det vill jag så väldigt gärna. Jag vill aldrig någonsin gå tillbaka till att stänga in mina känslor i en bur av skam igen, och känna mig både kvävd och inkomplett, som jag brukade göra.

Det är jävligt läskigt, ja. Men det är ett äventyr, och det är både intressant och underbart. Den svåraste biten är inte att arbeta sig runt svartsjuka. Det är inte att försöka planera tiden så att ingen skall känna sig försummad. Det är inte förvirringen som uppstår av att vara kär i så många på samma gång. Nej, som alltid är det förväntningarna, de fördömande attityderna och reaktionerna från samhället i allmänhet som är det mest tröttsamma och svåra att hantera, i alla fall för mig. Jag har inte aktivt försökt dölja sättet på vilket jag lever, men jag har varit rädd för att tala öppet om det. Mest på grund av rädsla för att inte bli tagen på allvar. Reaktioner i stil med "det är bara en fas du går igenom", eller "det växer du ifrån så småningom" kan faktiskt göra mer ont än öppet fördömande. Jag har ingen anledning att tro att min känslomässiga läggning drastiskt kommer att ändra sig i framtiden, men även om så skulle vara fallet: varför borde kärleken jag känner just nu betraktas som mindre "sann" än om den hade varit riktad mot en person exklusivt?

Den tunnas inte ut, förstår du, det är inte så det fungerar. Kärlek alstrar mer kärlek, det är hela den underbara sanningen. Och om du anser att en sådan inställning är ett tecken på moralisk förtappelse, då är det din sabla förlust. Om du inte kan ta mig för den jag är, då är jag inte ledsen att säga att jag inte har plats för dig i mitt liv längre. Du kanske inte delar mina åsikter, men snälla acceptera och respektera mitt sätt att vara och hur jag väljer att leva mitt liv. Jag tänker inte be om ursäkt för någonting, och ingenting jag gör skadar dig på något sätt, var så säker.

Sådär. Nu har jag officiellt kommit ut ur den trånga, mörka garderoben och kan känna lukten av frihet. Varför gör jag en så besinningslöst modig och möjligtvis dum sak som att blogga om det här? Varför håller jag det inte privat (vad nu det betyder)? Tja, delvis för min egen skull; för att än en gång knuffa ut mig själv ur min komfortzon i hopp om att få lite förståelse och möjligen också lite respekt för den jag är och hur jag väljer att leva. Men också för alla potentiella polyamorösas skull därute som, liksom jag en gång gjorde, lever i plågan av den starkt ingrodda villfarelsen att det är någonting fel med dem. Det är det inte. Det är okej att känna såhär, och det finns sätt att leva ett fantastiskt liv med plats för all den magnifika kärlek som ryms inuti dig.

Världen behöver få veta. Så att vi alla en dag kan leva utan rädsla för vänners, släktingars och främlingars dömande, hur välmenande det än må vara. Det är därför jag gör det här, i hopp om att sprida lite kunskap och göra världen till en lite bättre plats. På grundval av att ibland är det bättre att tända en eldkastare än att förbanna mörkret.

Nu, kära läsare, om du har läst så här långt vill jag be dig om en sak. Att skriva och faktiskt publicera detta monster till bekännelse är en av de allra mest skrämmande saker jag har gjort i mitt liv. Jag skulle därför bli oerhört tacksam om du tog dig tid att skriva en kort kommentar vid det här inlägget (eller skicka ett privat meddelande om du känner mig). Bara ett uppmuntrande ord skulle räcka, eller till och med "dra åt helvete" om det ligger närmre till hands för hur du känner angående det hela. Eller ställ en fråga om du är nyfiken på någonting (fast jag kommer inte att lägga ut några detaljer om förhållanden eller namn här). Inte för att jag vill ha uppmärksamhet, utan för att det skulle vara skönt att veta huruvida jag har några vänner kvar efter att ha kommit ut med en sådan här sak. Ja, mina neurotiska tendenser gör att jag faktiskt oroar mig för det på riktigt.

Det var allt. Nu skall jag posta det här, och hoppas att jag vågar visa mig bland folk i morgon.

Kärlek, kärlek, och ännu mera kärlek,
Winterdragon

40 comments:

  1. Vad glad jag blir och hoppas du känner dig friare nu! Jag har ju själv insett att jag är poly sedan rätt många år och det finns en massa bra människor därute men även en del av den andra typen (som alltid). Mer kärlek till alla!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för din kommentar! Så sant, det finns människor av alla sorter. Det tycks dock som om jag har lyckats omge mig med vänner av den bästa sorten. :) Kul att höra att du också är poly, det hade jag aldrig anat annars. Det är lite synd att det pratas så lite om sådana saker, egentligen.

      Delete
    2. Ja det är ju inte så lätt att veta då jag egentligen inte pratar å mycket om sånt.. mest för att det finns så mycket annat kul och att jag är rätt privat av mig.. dvs vad har folk med det att göra? Eller det är mig främmande varför det spelar någon större roll vad man har för läggning.. men många gör ju det.

      Delete
    3. Egentligen håller jag med, jag vill inte behöva komma ut för det skall inte spela någon roll vilken sexuell läggning jag har. Men det stör mig ganska mycket att folk hela tiden antar att jag lever i ett tvåsamt förhållande, och då blir det mycket mer obekvämt att börja prata om sina andra partners. Så en stor anledning till att jag valde att komma ut så explicit är att försöka öppna upp folks ögon lite grann; att visa att det finns andra sätt än tvåsamhet att leva på, som också funkar, och att det inte är någonting konstigt med det.

      Delete
  2. Fantastisk beskrivning av den resa som alla vi som bryter emot tvåsamhetsnormen har gjort! Eller har att göra. Det blir inte enklare för att en kommer ut. Men det blir inte heller svårare och att veta vem en är och hur en fungerar skapar den trygga platsen i stormens öga. Välkommen ut i friska luften!

    (Nä, jag är ingen vän, bekant eller återkommande läsare. Bara en annan poly. Eller RA - om vi ska vara lite nördiga.)

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för kommentaren, och tack för välkomnandet! Du har nog rätt i att det inte blir enklare, men det känns bättre i alla fall. Som att jag har lyckats erövra ännu lite mer frihet, och nu fortsätter den ständiga resan genom livet och kärleken.

      Delete
  3. STOR igenkänning, och helt underbart skrivet!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Skönt att höra att jag inte är ensam om dessa känslor.

      Delete
  4. Välkommen ut i det öppna, jag visste faktiskt inte att du också var en av oss. Så glad över att du vågade skriva detta, själv har jag aldrig skrivit det lika tydligt, och sällan pratat om det med andra.

    Jag hade blivit glad om du kom över på fika nån dag så vi kan prata om hur det är att vara poly, jag tycker alltid att det är väldigt skönt att få prata med nån annan som funkar på samma sätt ibland, så man kan ta så många steg som möjligt ifrån det där jobbiga tillståndet man var i där man kände att det bara var en själv i hela världen som var konstig, och som genom sin kärlek bara skadade alla omkring sig.

    Kram

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Vad glad jag blir av att höra att det finns fler som tänker och känner som jag, och bland mina vänner i synnerhet. Jag kommer hemskt gärna över på fika någon dag, det är alltför sällan jag får möjlighet att prata med någon som fungerar på samma sätt. Kram!

      Delete
  5. Glad för din skull att du kunnat lägga bördan åt sidan. Någon smart människa uttryckte att man aldrig bör kompromissa med sig själv, det glädjer mig att höra att du tagit fasta på det.
    Jag har en god vän som är och lever i ett förhållande med en polyamorös kvinna. Jag skall medge att jag inte alltid har busenkelt att förstå hans synsätt i alla relationsrelaterade frågor men det är mig helt främmande att döma. I slutändan så är det ändå inget som jag direkt påverkas av, lika lite som jag skulle påverkas av någons sexuella läggning, men om det gör skillnad i välmående så tänker jag inte stå ivägen.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för din kommentar! Så skönt att höra att det finns människor som är beredda att acceptera och respektera andras levnadsval utan att döma, även om de inte förstår ens synsätt helt och hållet. Tolerans for the win!

      Delete
  6. Jag visste uppenbart om detta sen innan, men uppmuntrande ord: Bra skrivet, och modigt! Att komma ut ska vara nyttigt* för en, och för resten av samhället.

    Kram!


    * Om jag minns rätt säger Robert Trivers att det gör ditt immunförsvar mätbart bättre.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Bättre immunförsvar, you say? Intressant. Positiva effekter både på det mentala och fysiska planet låter ju inte helt fel. ^^

      Delete
  7. Själv så är jag polly, men jag väljer att leva med bara en och trivs med det. Det hindrar mig inte från att bli kär eller attraherad av andra killar och tjejer än min pojkvän, men jag vill inte gå längre än till att krama andra än honom.

    Jag hoppas att du inte förlorar några vänner på det här, för det hade varit hemskt, vad är det för vänner då? Jag tror att de flesta är någorlunda Polly även om de inte vill erkänna det efter som tvåsamheten är heligare än mycket annat inom relationer.

    jag har själv aldrig kommit ut, för jag vill inte behöva komma ut, inte med något, jag är bara relativt öppen med det mesta.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Skönt att du har hittat ett sätt som funkar för dig. :)

      Egentligen håller jag med, jag vill inte behöva komma ut för det skall inte spela någon roll vilken sexuell läggning jag har. Men det stör mig ganska mycket att folk hela tiden antar att jag lever i ett tvåsamt förhållande, och då blir det mycket mer obekvämt att börja prata om sina andra partners. Så en stor anledning till att jag valde att komma ut så explicit är att försöka öppna upp folks ögon lite grann; att visa att det finns andra sätt än tvåsamhet att leva på, som också funkar, och att det inte är någonting konstigt med det.

      Delete
  8. En klok vän sa en gång till mig att man går aldrig genom livet och älskar bara en person. Men det är när du älskar en till som du måste göra ett val. Det finns ju ett par olika val att göra och du har valt att leva med flera och jag respekterar det. Jag har själv lev i ett polyamoröst förhållande med två andra, under flera års tid. Men den hungrande känslan av att aldrig få tillräckligt med tid, ömhet, närhet, kärlek var alltid närvarande. Det och svartsjuka var det som avslutade det hela och nu lever jag i ett monogamt förhållande och är mycket nöjd med det. Jag tänker såhär, att det säkert är väldigt skönt och befriande för dig som är poly att leva så, men hur känner dina parters? Säkerligen älskar de dig och vill vara med dig och säger sig säkerligen vara okej med det, och tror på det, men innerst inne tror jag att de flesta, som inte själva är poly, har en liten gnagande känsla av att allt inte är helt bra. Jag hoppas jag har fel, men mina erfarenheter säger annorlunda. Jag önskar dig och dina partners lycka till och att ni verkligen får det att fungera på ett tillfredsställande sätt.

    ReplyDelete
    Replies
    1. En viktig fråga att ställa, det där. Det är därför kommunikation är så viktigt i polyförhållanden; att hela tiden prata om och analysera känslorna. Hur de ser ut, varför de gör det, och om det går att göra någonting åt det om allt inte känns bra. Hittills har just den aspekten fungerat bra för de icke-polyamorösa jag har haft förhållanden med, så jag tror inte att det går att generellt säga att alla icke-poly känner så. Vissa skulle säkert göra det, men alla är olika.

      Delete
    2. Jag levde i många år i en monogam relation. Med en allt mer hungrande känsla av aldrig få den tid, ömhet, närhet och kärlek som jag önskade. Mest tid tog min partners överskuggande svartsjuka.

      Det är inte relationsmodellen som avgör hur du mår. Det är människorna som ingår i relationen.

      Delete
  9. Stor igenkänning! Har gjort resan Poly -> RA samt Bisexuell -> Pansexuell efter hand som jag fått ord på vad det heter. I slutändan är jag mig själv och jag kanske inte alltid passar in på begreppen. Jag lever hyfsat monogamt nu, med en man som är poly. Senaste förhållandet var väldigt RA med en flicka.

    Viktigast att komma ihåg är att alla relationer är olika. Du är på ett sätt, jag är på ett sätt och då blir vår relation på ett visst sätt, precis som med vänner; inga vänskapsrelationer är likadana, varken emotionellt eller vad man hittar på med varandra!

    Nu ser jag ju på kommentarerna att du har vänner som är poly, men vill du prata med mig om det så får du gärna det ^^,

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för kommentaren, och för att du delar med dig av din historia! Så sant, alla relationer är olika, precis som vänskapsrelationer. Det tycker jag är en av de allra finaste sakerna med att vara poly; kraven och förväntningarna på varje enskilt förhållande behöver inte längre vara att det skall vara perfekt på alla sätt, utan det går att hitta olika positiva aspekter i varje relation.

      Delete
  10. Jag blir glad och avundsjuk av att du vågar komma ut hela vägen. Min familj kommer aldrig förstå, acceptera eller få bli delaktigai den delen av mitt liv. De förtjänar det inte. Jag önskar dig allt gott och lycka till. Minns att all kärlek är på riktigt och alltid personlig.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Familjen kan helt klart vara de som det är svårast att komma ut inför. Jag drog mig för att berätta för min far, eftersom jag var rädd att han inte skulle ta det på allvar utan bara som ännu ett av mina tokiga påhitt, men nu verkar det som att han både förstår och accepterar, ändå. Ge inte upp hoppet! Tiderna kommer att förändras, en dag skall detta vara allmänt accepterat och vi skall inte behöva skämmas eller gömma saker för våra familjer.

      Delete
  11. Toppen, vad fint skrivet! Jag kom på att jag var poly förra året och har sedan dess varit arg på alla normer vi blir itutade. Har du läst boken Sex at Dawn? Rekommenderas! Att älska fler är något vackert, inte skamligt. Fortsätt gärna på ämnet, du skriver bra på ett sätt som når fram till läsarna.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Ja, jag lär nog återkomma till det här med absurda normer och moraler, nu när jag känner mig lite friare att skriva om det explicit. Tack för boktipset, skall kolla upp!

      Delete
  12. Välskrivet, generöst och modigt. Tack!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack ska du ha! Jag är glad att mina ord kan vara till nytta för någon annan.

      Delete
  13. Härlig text! Jag blir inspirerad och motiverad. Mera kärlek! Jag själv sitter fast i en soppa med känslor för flera människor överallt. Har just upptäckt termen polyamorös och hoppas att jag nån gång kan komma ut ur garderoben lika fint och vackert som du just gjort. Grattis och tack!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack, det gläder mig att höra! Lycka till med att reda ut din soppa, och jag hoppas att du en dag också vågar komma ut i ljuset.

      Delete
  14. Jag känner just nu som du beskriver att du kände i början. Jag försöker så hårt att inte se mig själv som en styggelse. Vill inte känna så mycket hela tiden, men det går inte lägga locket på. Det är svårt att älska så mycket hela tiden.

    Fint inlägg som ger mig hopp.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Åh, visst är det svårt! Jag lovar dock att det blir mycket lättare när en väl har lyckats acceptera sig själv och sina känslor. Det finns trots allt väldigt fina fördelar med det också. Be strong!

      Delete
  15. Tack för ett underbart peppande och behövligt inlägg! Är glad för din skull som kommit ut och hoppas av hela mitt hjärta att jag en dag klarar av att göra samma sak.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för kommentaren! Jag kan intyga såhär några månader i efterhand att mitt liv har blivit bättre på alla sätt och vis sedan jag valde att komma ut på det här sättet. Det kommer du också att kunna en dag när du känner dig redo, det är jag övertygad om! Kom ihåg att du är aldrig ensam: det finns alltid folk som stöttar och förstår.

      Delete
  16. Välkommen ut i en större värld! Jag har levt öppet poly i några år nu och det finns ingen återvändo in i den stängda, kontrollerade och ägande monogamin längre.

    Lycka till och hoppas du fyller ditt liv med kärlek!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack! Jag känner likadant än så länge. Huvaligen, aldrig vill jag tillbaka till att stänga in mig igen.

      Delete
  17. Det tog mig över tre decennier att inse att jag hade emotionell simultankapacitet och att jag upplever det som att jag har varit född sån!
    Men samhället programmerar sina medborgare med samhällets normer - vi är nog många som har varit lika hårt präglade som Pavlovs hundar!
    Att övervinna den präglingen/hjärntvätten och se att det finns alternativ - att livet är så mycket mer än bara svart eller vitt - det kräver energi och är för många inte enkelt!
    Nu har jag dock älskat och älskats av två personer samtidigt - som kände varandra - öppet och ärligt och det var fantastiskt!
    Vissa säger att "Polyamori är inte för alla", men jag kan nu med 100%ig övertygelse säga att:
    Monoamori - motsatsen till Polyamori - det är definitivt inte för mig - nu finns det ingen väg tillbaka!
    Jag har känslomässig simultankapacitet och så är det!
    I'm here - I'm fler-sam, deal with it!
    Love is unlimited - Love knows no boundaries - Poly for life!

    ReplyDelete