Saturday, 6 April 2013

Frihet, rollspel och queerfeminism

Hemkommen från GothCon sedan nästan en vecka tillbaka, och känslan av nördigt awesomeness som spelkonvent brukar föra med sig sitter fortfarande i. Den här gången har jag dock fått mer att tänka på än spel och underbara människor. Diskussioner på temat feminism i spelnördsammanhang har florerat bland mina vänner, bekanta, och folk i allmänhet alltsedan konventets slut, med anledning av ett arrangemang med syfte att lyfta fram frågan om kvinnor inom spelhobbyn och att diskutera feminism ägt rum på konventet. Drama uppstod. Och diskussioner följde, som i alla fall inte bestod enbart av hat som slängdes fram och tillbaka över en vägg av missförstånd. Hurra, framsteg!

Jag tänkte ta tillfället i akt och skriva av mig lite på ämnet. Feminism och könsmaktstrukturer är ändå ämnen som upptar en inte obetydlig del av min tankeverksamhet, sedan råkar jag dessutom vara i en mycket relevant position för att relatera till frågan. Vi kan börja med det. Jag har en kvinnokropp och blir oftast uppfattad som kvinna. Vafan, vad är det för sätt att formulera sig på? Varför kan jag inte bara skriva att jag är kvinna, och gå vidare till någon viktigare fråga? Det tar emot. Jag hoppas att jag kommer lyckas förklara varför under inläggets gång, so bear with me.

Spelkonvent är inte det enda sammanhang jag brukar befinna mig i där kvinnor är i minoritet. Jag pluggar fysik, vilket är ett tämligen mansdominerat forskningsområde. Jag sysslar med kampsport, också där är kvinnor ganska sällsynta i dagsläget. Det är så naturligt för mig att vara omgiven av mestadels män vid det här laget att jag borde ha vant mig vid det. Det kanske jag har, men jag har inte slutat reflektera över det. Men nog med bakgrundsfakta. Till den så kallade pudelns kärna.

Alla som jag någonsin har spelat rollspel med, framför allt i egenskap av spelledare, har förmodligen lagt märke till att så fort det blir dags att definiera karaktärers kön så skall jag nödvändigtvis börja bråka.  Det är inte så att jag har någonting emot att spela kvinnliga karaktärer, eller manliga för den delen. Men eftersom det i de allra flesta fallen inte slutar där, utan alltid för med sig någon form av förväntningar, så känner jag mig nödgad att ta upp det för diskussion. Det är väldigt få rollspelsvärldar där karaktärernas kön inte spelar någon som helst roll (och om inte annat så har det en tendens att bli så eftersom spelarna själva lever i en patriarkal värld), och alltså kommer karaktärens kön i högsta grad påverka dess förutsättningar inom världen den gestaltas i. Då blir det lite problematiskt när spelledare vill begränsa spelares val av kön på sina karaktärer med argument i stil med "det blir så förvirrande om inte alla spelar sitt eget kön". Bam. Helt plötsligt har det dykt upp en stor begränsning i vad du kan spela, på grund av en fysisk förutsättning som du inte kan göra så mycket åt.

Skitsnack, säger jag! Hallå, det är rollspel vi pratar om. Om vi kan låtsas att vi är cyborg-alv-pirater från yttre rymden, hur mycket svårare är det att låtsas att vi har ett annat kön än vårt biologiska? Sätter vi inte högre tilltro till vår fantasi än så? Det skulle gå att hävda att det ändå inte spelar någon roll vad karaktären har för kön. I wish. Någon gång i mitt liv skulle jag vilja spela i en värld där det faktiskt är sant på riktigt, och där spelarna också lyckas gestalta det på ett framgångsrikt sätt. Min dröm är att spela ett helt rollspel utan att behöva definiera kön på karaktären över huvud taget. Det skall liksom inte vara mer vidkommande än vilken blodgrupp rollpersonen råkar ha. Men det lär inte hända, har jag insett. Kön är alldeles för viktigt för att bortses från.

Det är applicerbart i den verkliga världen också. Det fanns en tid då jag var övertygad om att problem som sexism och misogyna maktstrukturer skulle försvinna om vi bara bortsåg från vad folk hade för kön och slutade bråka om saken. Det tycks dock inte vara så enkelt. Det verkar vara så att vi måste erkänna problem och skillnader, och definiera dem så tydligt som möjligt, för att sedan kunna ifrågasätta dem och i förlängningen i bästa fall göra något åt dem.

Culture is about unspoken rules. Once we articulate those rules we can begin to reform them to meet new expectations and new needs.
— Londa Schiebinger (Has Feminism Changed Science?)

Jag tycker att det är viktigt att prata om och problematisera saken, och rollspel är ett så utmärkt sammanhang att göra det ifrån att jag bara inte kan låta bli. Där har vi ju möjligheten att simulera; testa vad som skulle hända och vilka reaktioner det skulle framkalla om vi låter våra karaktärer göra könsrollsmässigt absurda saker. Och om det inte är vad vi är ute efter så är det lungt det också, jag är okej med att inte precis allt jag gör behöver vara en radikalfeministisk yttring, men i så fall vill jag ändå att det skall vara ett medvetet beslut att spela så. Vi kan komma överens om att spela i en precis lika ojämställd värld som den vi lever i, men jag föredrar ändå att lägga fram möjligheten att göra det annorlunda, när vi ändå har chansen att skapa en värld som ser ut precis som vi själva vill att den skall göra. Det kanske har en del att göra med rabiat feministpropaganda, men ännu mer har det att göra med min strävan efter frihet.

Freedom is what I'm after.
— Syd Barrett, Pink Floyd

I rollspel, liksom i verkliga livet, vill jag vara fri att agera och prata utan att alltför snäva fördomar och förväntningar hindrar mig från att göra det. Men framför allt vill jag vara fri att tänka som jag vill. Rent teoretiskt är jag självklart det, men i praktiken finns det massor av små och stora irriterande hinder i vägen för såväl tanke som ord och handling. Fullkomligt irrationella hinder som enbart utgår från vilket kön min kropp råkade födas med. En hel jävla livslång hjärntvätt som för mig ännu längre bort från mitt ouppnåeliga objektiva ideal.

Det är alltså inte själva identifieringen med det ena eller det andra könet jag har problem med, utan det är alla oskrivna regler som följer med det som får mig att vilja förbli androgyn så långt det bara går. Människor är sociala varelser, så omgivningens attityd kommer att påverka individens tankar och val i någon riktning, oftast omedvetet. Det är det här som kallas strukturer. Oftast osynliga, fundamentala och svåra att sätta fingret på. Vad jag vill uppnå genom att diskutera dem är att medvetandegöra dem till så hög grad det är möjligt, så att jag sedan med flit kan ge blanka fan i dem.

Look, that's why there's rules, understand? So that you think before you break 'em.
— Terry Pratchett (Thief of Time)

På min ondskefulla agenda står också att försöka få så många andra medvetna om strukturerna-som-i-hemlighet-styr-våra-liv som möjligt. Mest för att det vore intressant att se vad som skulle hända. Om tillräckligt många börjar tänka och ifrågasätta (om så bara de värdsligaste småsaker) så kommer någonting att förändras förr eller senare. Det är emergenta effekter som jag inte tänker låtsas att jag kan förutse, men jag kan ju alltid hoppas på spektakulära resultat. Eller så lever jag i en uppåt väggarna naiv verklighetsförnekelse. Tillvaron är satt i sten och jag har inte skuggan av en chans att påverka någonting över huvud taget.

Fullt möjligt, rentav troligt. Tur att jag har en reservplan. Om jag inte kan påverka världen får jag anpassa mig till den bäst jag kan. Att improvisera mig fram och bråka om petitesser kommer kanske inte göra någon som helst skillnad för världens allmänna tillstånd i det långa loppet, men det kan göra livet intressantare och ge mig bättre förutsättningar rent personligen. Egoism må inte anses vara ett ädelt syfte, men det skiter jag i. Jag är trött på att be om ursäkt och foga mig för att försöka passa in i en värld som ställer krav som bara får mig att må dåligt. Och det verkar faktiskt fungera till någon grad.

If you ignore the rules people will, half the time, quietly rewrite them so that they don't apply to you.
— Terry Pratchett (Equal Rites)

Folk vänjer sig liksom vid konstiga tankar, ord och handlingar. Ja, rentav personer. Och om tillräckligt många vill och vågar vara konstiga så kommer det till slut att sluta betraktas som konstigt. För att återknyta till inledningen av detta monstruösa blogginlägg så är det nog vad jag gillar allra mest med spelkonvent, och nördkulturen i största allmänhet. Det är, enligt min erfarenhet, inte bara accepterat utan rentav uppmuntrat att vara konstig, så egentligen borde det vara den ultimata miljön att ifrågasätta normer inifrån. Det kan med fördel göras både utanför och inifrån rollspel. 

Ett exempel hämtar jag glatt från en av mina favorit-webbserier: Order of the Stick, som handlar om just ett gäng rollspelskaraktärer (spoiler alert för resten av stycket!). Där har vi alven Vaarsuvius (V), vars kön aldrig klargörs inför de andra karaktärerna (eller inför läsarna heller, för den delen). Till en början tycker de andra karaktärerna att det är väldigt märkligt; de vill till varje pris ta reda på vilket kön V har, och de är osäkra på hur de skall spela på V's androgynitet. V föredrar dock att behålla sin könstillhörighet som en privatsak, och bryr sig inte så mycket om de andras spekulerande. Det blir en del nedvärderande skämt och gliringar på temat från vissa av de andra karaktärerna, men efter ett tag vänjer de sig vid att hen är som hen är oberoende av vilket kön V nu än skulle råka ha, och så kan fokus återgå till att rollspela om viktigare saker. Success!

Dags att avsluta detta monument till bloggpost, tror jag. Jag tänkte skriva lite allmänt om feminism och rollspel, och så urartade det i en lång rant där jag inte bara kom ut som queer (för det hade ju ingen någonsin kunnat ana! *sarkasm*), radikalfeminist, och orerade om hela min jävla livsfilosofi. Gudars, kanske borde jag bara radera allt det här och gå och lägga mig istället innan det ställer till med trubbel. Men det är ju å andra sidan precis vad jag vill uppnå. Så nu postar jag det här skrället och hoppas att jag inte blir nerslagen på gatan i morgon. Jävlar vad modig jag har blivit på sista tiden, alltså.

Kärlek och frihet,
Winterdragon

11 comments:

  1. har du seriöst stött på spelledare som säger sånt? Jag vet spelare som bara är bekväma i att spela sitt kön, och det är okey, men att hindra andra, idotiskt!

    Anyways, även om det inte hindrade en från att spela på strukturer så har jag spelett och spelat ett äventyr där rollerna är skrivna utan bestämt kön och sexuell läggning. Man väljer själv, för det sepelar ingen roll för äventyret eller karaktären om det är Linnéa eller Lukas som är tvilling med slpn Billy. Du borde vara med och spela det om jag spellede det igen, dessutom borde du prata om det gär på spelledar forum.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jo, det har hänt flera gånger. Inte varje gång, men tillräckligt ofta för att jag skall börja misstänka att det ligger någon sorts struktur bakom det och inte bara en isolerad händelse eller spelledare. Ingen skall behöva spela något de inte är bekväma med, men det går ju åt båda hållen. Jag tror mig ha börjat komma över det nu, men jag hade en lång period då jag inte var bekväm med att spela kvinna.

      Det låter som ett trevligt äventyr, det spelar jag gärna.

      Delete
  2. Jag är spelledaren som sade någonting i den stilen, mest för att jag tycker att det faktiskt bryter stämningen. Det blir en extra grej att tänka på, när stämning redan är svårt. Visst finns det fantastiska rollspelsgrupper som går in i stämning direkt, och spelar sina roller, men en sådan grupp hade vi inte. Jag har varit med om att man kallar en rollperson för fel kön allt för många gånger att jag infört den regeln.

    Vi kan säga vad vi vill om vår fantasi, men rymdalvscyborger är något förhållandevis abstrakt. Det är en ras, i en setting, med vissa mekaniska delar. Det finns inga alver i verkligheten, väldigt få cyborgs och rymden är vi inte så inne på. Det som däremot finns är män och kvinnor och diverse andra potentiella möjligheter, men först och främst tänker de flesta i just mans-kvinna-termer. Det är en väldigt konkret sak. Man identifierar inte människor som just människor, för det finns inget alternativ. Man identifierar inte rymdfolk som rymdfolk för de finns inte än. Och cyborgs, tja, det är inte lika definierande i någons sinne.

    Jag tänker inte försämra mitt rollspel för egen del, för jag lägger ned tid på att se till att andra har kul. Det är mitt hem och mitt jobb, och då gäller mina regler. Däremot hade du gärna fått prata med mig om det, istället för att skriva det på en blogg på ett år senare.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är inte bara du som har sagt så och ställt det kravet. Hade det bara hänt en gång eller med en spelledare hade jag kanske avfärdat det som en tillfällighet, men då jag har stött på det upprepade gånger med flera olika spelledare kan jag inte låta bli att haka upp mig på det. Det är på grund av att jag har stött på det flera gånger som jag har fortsatt tänka på det, som det har legat och gnagt, och det är därför jag kände att det var en tillräckligt generell företeelse för att skriva ett blogginlägg om.

      Jag förstår hur du tänker och kan köpa ditt argument med att det kan bryta stämningen om förvirring uppstår. Men det är ju också lite en fråga om prioriteter. Vad är viktigast: att rollspelet flyter på eller att alla spelare känner sig bekväma i sina roller och i spelsituationen? Framför allt om någon är transsexuell eller genderqueer kan det få en att känna sig mycket illa till mods när spelledaren vill att en skall spela en roll baserat på ens fysiska kön.

      Jag är ledsen för och ber om ursäkt om du tolkar det här som att jag bitchar om dig och ditt spelledande långt i efterhand i stället för att prata med dig om det. Jag vill minnas att senast vi spelade så hade vi (hela spelgruppen) en saklig diskussion om det hela, och det slutade ju också med att jag fick som jag ville. Jag borde kanske ha poängterat att jag kände mig genuint obekväm i situationen och faktiskt tog illa upp av att få ett sådant krav ställt på mig, det inser jag nu hade varit det mest konstruktiva att göra. Nästa gång det händer skall jag försöka våga göra det.

      Delete
    2. Om jag vetat att du var obekväm i att bli identifierad med ditt fysiska kön hade det givetvis varit en helt annan sak, och att jag måste råda dig att vara öppen med det i framtiden.

      Jag, till exempel, har alltid blivit illa till mods när man har med våldtäkter utan att det sköts på ett realistiskt och väldigt respektfullt sätt, men jag skulle inte fördöma de som inte ansåg att det var fel. Skulle det dyka upp, skulle jag försöka prata med spelledaren och gruppen, men inte förutsätta att de förstod bara för att det är rätt i mitt (och många, många andras) tycken.

      En av de bästa idéerna jag har hört är att innan spelet ta reda på vad som är känsliga punkter. Jag tycker om att ta mina spel till ganska mörka platser, och då är det viktigt att se till att alla är ok med det, men även annars är det viktigt att se till att ingen känner sig obekväm. Jag är dock inte helt säker på vems ansvar det i slutändan är.

      Delete
  3. 1. Mycket intressant läsning, både nörden och filosofen i mig står nöjda!
    2. Vi behöver definitivt sätta oss och diskutera allehanda saker, jag tror åtminstone jag skulle vinna mycket på att få ventilera tankar med dig.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack, det gläder mig att höra. Det låter som en ypperlig idé. Dyk upp på LinCon till exempel, så sätter vi oss över en kopp te och för djupa samtal!

      Delete
  4. Mycket intressant och välformulerat (otaliga "+" för Terry Pratchet citat"). Om jag får lägga en teori/tes när det gäller spelledare som vill ha kvinnor-kvinnor och män-man så vill jag påpeka stereotyper.

    När jag spelar min alv-cyborg pirat från rymden så gör jag detta genom att dra från de kulturella stereotyper om hur alver, cyborger och pirater skall bete sig. Men låt oss säga att jag spelar min alv som om han vore dvärg, ingen lust att kommunicera med skogen utan snarare en vilja att gräva i bergen. Troligen kommer jag att bli anklagad för dåligt rollspel eller för att parodiera alver. Det finns kulturella stereotyper för hur alver kontra dvärgar beter sig men eftersom varken alver eller dvärgar existerar och kan bestrida eller skadas av dessa accepteras de.

    En spelledare som önskar behålla folk i sina kön är troligen rädd att om motsatsen tillåts så kommer hans spelare att falla i fällan att spela efter de stereotyper som existerar runt män/kvinnor och eftersom vi lever i en tid då dessa har en viss laddning är det enklare att undvika problemet med att behålla alla i sina samhälleligt tilldelade kön.

    Genderqueer har troligen en skrämmande effekt för många då den tar bort information som många idag anser naturlig att ha för interaktion mellan två individer. Om vi kort återgår till våra alver vs. dvärgar. Om vi skulle möta en alv eller dvärg skulle vi utifrån våra stereotyper ha en idé om hur vi skulle interagera med sagda person (visst skulle vi i bakhuvudet veta att det finns en riska att personen inte alls följer de stereotyper vi har... men troligen?). Som du påpekar med ditt exempel från "Order of the Stick" karaktärerna bli oroade och upphetsade men efter en period vänjer de sig. Detta just för att information de förväntar sig naturligt presentera sig undanhålls dem och de blir osäkra på hur de skall interagera med personen. Ja efter en tid lär de sig ett nytt mönster av interaktion men den föregås av rädsla/osäkerhet. Likaså med vår "verkliga" (sofister: läs vad ni önskar) värld, en rädsla bildas när någon säger sig stå utanför en av de mest vanliga sätt att indela människor i kategorier med medföljande stereotyper. Det enklaste sättet att möta detta är att förneka och att lite tyst kräva att folk håller sig i de roller som deras kromosomer och följande prenatala (min svenska sviker mig...) utveckling lottade ut till dem.

    Jag misstänker även att vissa blir rädda för att "genderqueer rörelsen" planerar att stjäla en bit av deras identitet och påtvinga alla någon form av könslöshet. Feminism stöter på samma problem då många män misstänker den för att försöka stjäla något fundamentalt i deras personlighet från dem.

    Jag har nu lite glömt vad jag ville med detta alldeles för långa och tråkiga inlägg... svara? debattera? provocera? eller kanske bara spy ut mina tankar efter att ha läst ditt inlägg med förhoppningen att trigga fler tankar hos andra?

    Meh, jag postar och ser vad som händer.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Intressant resonemang! Jag tror att du är på rätt spår där, att det oftast är rädsla för det nya och okända som får folk att instinktivt motsätta sig nya tankebanor och vilja ha solida sociala regler och fördomar att luta sig tillbaka på. Det är ju liksom så vi har evolverat fram till att fungera som biologiska varelser. Att _medvetet_ släppa taget om fördomarna och öppna sinnet för nya (avsaknader av) konventioner tror jag dock kan göra det lättare, just därför är det så viktigt att diskutera det hela.

      Delete
  5. Blir lika glad av att åter läsa inlägget som jag sedan blir av alla underbara kommentarer :) Tankar av dessa slag är helt fenomenala att dela med sig, tycker det är kanon att ämnet uppmärksammas :)

    ReplyDelete