Thursday, 24 October 2013

Leaving one home for another

Last day of work. Tomorrow I'm going back to Sweden. My heart is all over the place. I'm not ready for this. I want to stay here at this calm and beautiful place and get to know this oh-so-interesting island even better. I love working here, I love breathing here, I love living here. But I love Sweden too, and there are people and a certain cat there who I miss like crazy. Oh my gods. Polyamorous all the way through, it would seem.

And winter is coming. The observing season is coming to an end, the days are getting colder, and it is time to return. Whether I'm ready or not, it will happen anyway. I will leave this home and return home. It is such a wonderful feeling, to be able to call any place I like home. And really feel it too. I have lived for ten weeks now in a faraway place with only belongings that would fit in a backpack. And I haven't really missed much of all the stuff I've got in Sweden, either. A few boardgames and books perhaps, but other than that I've felt content with far less than usual. It made me think of all the unnecessary crap I fill my life with, and what's really important in the end. Friends, those I have been missing above all. Then it must surely be the greatest thing in life; friendship. Also, freedom. Freedom to do and say and think and take part of whatever I like or comes my way by chance. That's what I'm after, what I feel I have to a great degree and that I will do whatever I can to preserve. That's really what I want from life. To be free to find love and make friends and learn things without things or constrained ideas weighing me down.

I'm rambling now, I know. It's the state of mind that comes along with travelling anxiety. I'm just so full of feelings I'm not sure how to express. I went to the most beautiful place yesterday. With caves and tunnels and waterfalls and pine trees and clouds and birds and steep mountainsides and riverbeds and interesting paths. I seriously got floored by it, feeling euphoric and then like coming down from an adrenaline-intense high. Moved to tears at times. I remember thinking “oh come on, how fucking beautiful can a place get?” and then getting overwhelmed with views time after splendid time. A fantastic holiday to end my trip with. And yet there is so much more I want so get to know with this island. I guess I'll just have to return one day.

Now off to pack. See you on the other side of the adventure.

I don't think home is a place anymore. I think it's a state of mind.
— Neil Gaiman (Sandman vol. 5: A Game of You)

Love and feeeelings,
Winterdragon

Monday, 21 October 2013

Mountains of Madness

To observe observing observers can be interesting. If for no other reason then for the sheer meta-ness of it. It seems to take a special kind of personality to willingly go away to a faraway island, and spend two weeks at the top of a mountain looking at the Sun every day. Everything revolves around data. Everything. Mood swings are frequent, and depend a lot on the seeing. I have never seen such happy and excited people as observers when the weather is good and all the equipment is working. On the other hand, when something is not working... Sometimes you just want to hide. And when the seeing has been bad for a long time they tend to get downright depressed. I think one of them, who were here working for almost four weeks straight, actually started to go mad by the end.

Some quotes (taken entirely out of context), to illustrate typical observer exclamations:

It's not totally useless, maybe.

God, the Sun is so fucking big!

Push it until it breaks, then you know you will have gone too far, right?

Total-totals in units of bullshit.

But I'm still sane, right? I get days off, and my future doesn't depend on getting a lot of good data in a short time. I don't feel very crazy, and I actually like living up here (I love it still, after over nine weeks). But maybe that's exactly what a crazy person would say? I am talking to ravens, after all...

Also, what is up with astronomers being such Macintosh geeks? 13 out of 15 observers have had an Apple laptop. Could someone explain this tendency, which clearly deviates from the population in general?

Love and meta-observing,
Winterdragon

Friday, 18 October 2013

Mina äventyr på La Palma

Jag lovade min kära faster att skriva något på svenska. Så varsågod faster och övriga svenskspråkiga, här kommer en sammanfattning av mina äventyr på La Palma. Alla bilder går att klicka på för att se i större format. Där inget annat anges har jag själv fotat med min inte alltför avancerade mobilkamera, därav den låga kvaliteten.

I mitten av augusti styrde jag kosan mot La Palma, så jag har alltså bott här i nio veckor nu. La Palma är den nordvästraste av Kanarieöarna, som ligger i Atlanten utanför Afrikas kust (geografilektion). Det är en ganska liten ö egentligen, med sina 700 kvadratkilometer. Nu kanske inte kvadratkilometer ger så bra storleksuppfattning för någon som inte är kartograf till yrket, så låt oss som jämförelse säga att Gotland har en yta av 3000 kvadratkilometer. Det betyder alltså att La Palma är knappt en fjärdedel så stor som Gotland.

Gotland och La Palma i samma skala.
(Bildkälla: Google Earth)
Det är inte så väldans stort för en population på uppemot 90000 personer, med svenska mått mätt. (Jämför med Gotlands drygt 20000.) Tänk nu denna lilla ö, och ställ Kebnekaise därpå. Typ. La Palma är en vulkanö som bildades för cirka tre miljoner år sedan, och kanterna på den stora vulkankratern reser sig idag 2.4 kilometer över havsytan. För cirka en halv miljon år sedan eroderade en stor bit av berget bort och trillade ner i havet, så nu är det en flera kilometer djup grop där den ursprungliga kratern var, kallad Calderan.

Det är vid den högsta bergstoppen alldeles vid randen av Calderan som Observatorio del Roque de los Muchachos ligger. Där finns 13 av världens mest avancerade teleskop, varav ett är det svenska solteleskopet (SST). Det är ett 1-meters vakuum-refraktorteleskop med en fokallängd på 20 meter (vilket betyder att det har en lins med en meters diameter och att ljuset färdas ner genom ett 20 meter högt torn i en tub tömd på luft).

Svenska solteleskopet.
(Bildkälla: Wikimedia Commons)
Inte för att skryta, men tillsammans med högteknologisk utrustning såsom en segmenterad spegel som  i realtid anpassar sig efter turbulens i atmosfären så går det här att få fram de mest högupplösta bilderna på solens yta som något solteleskop har lyckats producera. Som bilden här nedan, till exempel. I synfältet skulle planeten Jorden få plats hundra gånger, ändå är det här bara cirka en procent av solens yta. 

Solfläckar fotograferade med SST.
(Bildkälla: Kungliga Vetenskapsakademin)
Ja, att detaljstudera solens yta. Det är ungefär det jag jobbar med hela dagarna här. Som assistent är mitt jobb att öppna upp teleskopet varje morgon, starta alla datorer, och se till så att allting fungerar. Sedan hjälper jag observatörerna med att kalibrera spektrometern, och hjälper till med observationerna om det skulle behövas eller om de vill ha en paus. Resultatet blir bilder i stil med den ovan (fast utan de fina färgerna). Mååånga bilder blir det, och väldigt högupplösta. Under en bra dag är det inte ovanligt att observatörerna har samlat ihop över en terabyte data att ta med sig hem och analysera. Spektrometern fungerar som så att den tar bilder i olika våglängder (det vill säga färger), och genom att snabbt växla mellan olika våglängder går det att göra tidssekvenser (det vill säga filmer) för att se hur strukturer ändrar sig. 

Det händer nämligen saker på solen hela tiden. Speciellt nu, när det är maximum i den så kallade aktivitetscykeln. Det innebär att det händer mycket med magnetfälten på solytan, vilket gör att det uppstår aktiva områden med solfläckar, spikuler och annat spännande. Solens atmosfär har olika temperatur beroende på höjd över ytan, vilket medför att materialet vid dessa höjder sänder ut ljus i olika färger. Det i sin tur betyder att genom att titta på ljus i olika färger så kan vi se olika lager i solatmosfären. Det bästa är om vi kan få bilder av så många olika lager som möjligt, så att dessa sedan kan användas för att ta reda på precis vad det är som händer vid olika fenomen, till exempel koronamassutkastningar. 

Någonting som har gjorts en hel del när jag har varit här är att titta på samma områden som satelliten IRIS. IRIS kan se färger som inte går att se från jorden eftersom de blockeras av atmosfären, så genom att kombinera dess data med den från SST går det att följa fenomen genom alla lager ända ut i solatmosfärens yttersta lager, koronan. Ett stort mysterium som många solfysiker just nu försöker lösa är till exempel varför koronan är så het. Detta yttersta lager av plasma som omger solen är över en miljon grader varmt. Det är lite konstigt, eftersom själva solytan bara är omkring sex tusen grader varm. Snart kanske vi kommer att veta precis hur det går till när koronan hettas upp, kanske med hjälp av data från SST?

Soluppgång sedd från SST.
(Bildkälla: Wikimedia Commons)
Det är långa arbetsdagar, men oftast ganska lugna (så länge inget går sönder). Varje dag går jag upp före gryningen, och ser solen gå upp över ett hav av moln från tornet medan jag öppnar teleskopet. Sedan observeras det så länge det är bra väder, i bästa fall fram till någon timme innan solnedgången. Då stänger jag teleskopet och gör vad jag vill resten av kvällen. Oftast är himlen ovanför klar och molnfri, och luften torr. Men ibland kommer det höga moln, eller så kryper de låga upp för berget ända hit, och då blir det inga observationer och jag är ledig. Sen har jag dessutom två lediga dagar per vecka oavsett väder, så jag har haft gott om fritid för att utforska ön och uppleva äventyr.

Häruppe på berget brukar jag ägna mina lediga stunder åt att läsa artiklar till mitt mastersarbete, hälsa på hos de andra teleskopen (som är skithäftiga allihop), vandra, läsa böcker, stjärnskåda, och springa. Syrehalten häruppe är 75 % av vad den är vid havsnivå, och luften är oftast väldigt torr, så den första veckan var jag lite dåsig och allmänt bedrövlig i näsa, ögon och hals. Men jag har vant mig, och efter massor av löpturer i backarna som nog har förbättrat min kondition avsevärt så tänker jag knappast på det längre.

Grannteleskopen. Från vänster: William Herschel Telescope, Dutch Open Telescope, Liverpool Telescope, Mercator, Svenska Solteleskopet, Isaac Newton Telescope och Jakobus Kapetyn Telescope.
(Bildkälla: Wikimedia Commons)
Utsikten härifrån är alldeles förstummande vacker, både uppåt och nedåt och runtomkring. Jag ser bergstoppar, vulkaner, ner i Calderan, havet, moln från alla möjliga håll, och en gnistrande stjärnhimmel om nätterna. Ön är sannerligen varierande, som en hel kontinent i miniformat, och det är ett sant nöje att utforska den på närmre håll. Mest har jag vandrat. Som längst gick jag från observatoriet, ner längs bergen, över vulkanerna, över lavafälten och slätterna, och uppför bergen till observatoriet igen. En runda på 90 kilometer på fyra dagar. Tolv timmars vandring varje dag i brant och stenig terräng. Aldrig har jag gjort någonting så fysiskt krävande innan, men gudars skymning om det inte var värt varje sekund av utmattning, svettande, blödande tår och blåsor på fötterna. Att vandra under solen och månen och stjärnorna, genom moln och dimma och mossiga skogar, med allt jag behöver med mig på ryggen och få se, höra, lukta, smaka och känna dessa vidunderligt vackra och varierande platser på nära håll gör mig helt löjligt lycklig.

Månuppgång över Calderan.
Hällristningar, vattenfall, kaktusar, svarta stränder, höga vågor, stilla hav, tallar, ödlor, fåglar. Det finns oändligt många intressanta och lyckoframkallande saker här. Varje dag går jag ut för att äta lunch utanför teleskopet, och ibland kommer två korpar flygande: Carmelo och Nevermore. De äter ur min hand och hoppar upp på min axel och i mitt knä, och ibland stjäl de halva min lunch. Lätt värt för så fina, intelligenta vänner. Andra dagar när det blåser tittar jag på när de flyger. De och de inhemska arterna av kråka och svala. De cirklar upp på varma luftströmmar, dyker ner i Calderan och svischar förbi bergsväggarna (eller mig!) med osannolikt få centimetrar tillgodo.

Korp på bergstopp.
Jag har simmat, lekt bland vågorna och snorklat. Till och med testat att dyka med tuber trots att jag aldrig trodde att jag skulle våga det. Sett sjöborrar, krabbor, plattfiskar som knappt gått att urskilja från havsbotten, och fiskar som skimrat i blått och alla regnbågens färger. Jag har testat skärmflygning och sett vulkaner och lavafält från ovan. Varje dag äter jag lokalodlade frukter och grönsaker, såsom avocado, mango, ananas, persikor, vindruvor, papaya, chirimoya, guava, guarana, sötpotatis och massor av andra läckerheter som jag inte ens visste namnet på innan. Trots att den spanska matkulturen innehåller rejält med kött och fisk är det inte ett dugg svårt att vara vegan här, speciellt inte när jag har möjlighet att laga min egen mat. Jag har lärt känna både astronomer och lokalbefolkning. Mest tyskar och norrmän dock (jag har nog lärt mig mer norska än spanska under tiden jag varit här). Och möss. När hösten kom började möss flytta in i observatoriet. De är söta, men det är inte så bra att de trampar runt i och gnager på den optiska utrustningen, så vi måste tyvärr sätta upp fällor. En gång såg vi något svart och repliknande röra sig över solens yta i en av kamerorna. Det visade sig vara svansen på en mus som börjat bygga bo där...

Pithaya, även känd som drakfrukt.
Jag har blivit solbränd och betydligt mer avslappnad än jag brukar vara. Det känns lite som att tiden står stilla här. Som att La Palma är en ö i både tid och rum. Dagarna är i stort sett likadana, och bortsett från att det har blivit marginellt kallare och mörkare sedan jag kom hit så tycks det mig ändå råda ett tillstånd av evig sommar, med tillhörande sinnesfrid. Stress existerar nästan inte här. Tillvaron är fridfull och helt och hållet anpassad efter väderförhållandena. Den dramatiska skönheten och den väldigt varierande och påtagliga naturen har fått mig att bli helt handlöst förälskad i den här platsen. Jag har nu varit hemifrån längre än jag någonsin tidigare varit i mitt liv, och det känns underbart. Hade det inte varit för att jag saknar mina vänner och min katt helt galet mycket så hade jag lätt kunnat stanna kvar här i paradiset.

Arton sekunder före soluppgången. I fjärran syns Teneriffa. 
Om en vecka åker jag hem. Till mörker, regn, kyla och stress. Men det blir nog bra, det är så mycket jag älskar med tillvaron i Sverige också. Åh, vad jag kommer sakna denna fantastiska plats. Någon gång i framtiden hoppas jag återvända hit. Det här har varit ett oerhört lärorikt, roligt och vackert äventyr som jag är tusenfalt tacksam för att få ha varit med om.

Kärlek och äventyr,
Winterdragon

Friday, 11 October 2013

A good day

And so the good mood returns, with a vengeance. Today was a splendid day. The seeing was fantastic well into the afternoon, and we observed a group of sunspot in an active region where flare after flare was going off before our eyes. The data set from today alone might provide for a year's worth of analysis and at least one paper, say the observers. Exciting!

And I wrote a whole page on my master's thesis. Ugh, it feels like writing uphill and my brain is standing still or gets distracted by just about anything, and most of the formulations that eventually do come out are utter rubbish, but at least it's a start. It tends to become easier after a while, that writing business. (speaking of which I should quit neglecting my poor book and get the bloody editing started...) But anyway! A page about dwarf spheroidal galaxies is better than no pages.

I went for a walk in the Sun, and lay down to look at the clear sky and listen to the occasional birds but mostly the silence. I made pancakes and watched another marvellous sunset. And I felt happy and thankful and not one bit stressed. Yay!

Have also been visiting the Nordic Optical Telescope one evening, which was especially exciting since the data on which I'm basing aforementioned master's thesis was taken at that very telescope. Now that I've seen the place and know what their observing is like those images of faint fuzzy blobs somehow feel more real, and if possible even more intriguing than before. It's a piece of reality seen through the inherently biased senses of some of our most high-tech understanding-the-world machines, and now it's up to me to try and make some sense of it. Science, isn't it great?

Love and sunshine,
Winterdragon

Monday, 7 October 2013

Fear

Haven't written in a while. There's something in the way, a sort of hurdle to get over. I might as well write my way through it. It's the best way I have of getting thoughts out of the way so that I can move on and find something resembling peace of mind again.

Fear. That's the thing in the way. The thing that is always there, lurking behind some dark mental corner. I'm not always as euphoric as my latest posts might indicate. Oh, I have highs, a lot of them. Splendid times when I feel like I'm on top of the world, in control of my life, and generally an amazing person not undeserving of all the awesomeness in my life. At those times I cannot believe that times will ever be bad again because oh wow life is too great to waste on feeling miserable. And although experience tells me otherwise it sometimes utterly succeeds in convincing me that there will never come a low again, that those days are past. For good.

But the darkness always, always finds a way. In a month, a week, a day or a minute it finds a crack somewhere, and before I know it that familiar feeling of angst is all over me again and it is all I can do to try keeping my composure and not fall helplessly into panic. Most of the time I succeed, but it always takes virtually all of my energy. Breathing deeply, clinging to anything that might keep me from falling into despair. And although the memory of the oh-so-recent joy stands clear before me I cannot seem to grasp it. In between there is a bottomless abyss of self-doubt, self-loathing and regret. Not to mention fear. Fear that I am not good enough, fear that I don't really deserve to live the life I do and the affection of people I love. Fear that they will at any moment realise what a horrible person I really am and stop pretending to like me. Fear that they will find out that I have these ridiculous, irrational fears inside me and lock me up somewhere where I cannot hurt anybody.

It makes no sense, I know that perfectly well. But at those times my brain cannot really seem to understand it. And although experience tells me otherwise, joy and elation seem to be far out of reach. The only comfort is the theoretical knowledge that this is not a permanent state, that times will change for the better. Light, also, seems to always find its way. The darkness doesn't happen as often as it used to, either. If I take care of my body, giving it proper food, rest and exercise, it can be kept at bay for long periods at a time. I can be happy for days, weeks, or even months at a time. But it would seem I can never outrun it entirely. Once in a while I will find it there again, sitting in its familiar place on my shoulder with its claws messing up my thoughts while greedily draining away my positive emotions.

But you know what I have realised? I can't fight it off entirely, but I can learn to live with it. Battling it on my own terms. Whether the challenge of such a day consists in talking to a stranger, meeting up with a friend, or just getting out of bed at all, any little victory feels like a triumph on par with climbing a mountain. That's largely why I like physical mountain-climbing; it reminds me of the inner mountains I sometimes have to climb to accomplish things that to others might seem trivial. I do not always succeed, mind you, far from it. I have spent day upon miserable day doing nothing but staring at the wall, or disappearing into a book, while all the time feeling a little worse about being so useless.

But I can fight, and sometimes I win. I do things that I had never imagined I would dare, whether it be going scuba diving, travelling away from home for longer than I've ever done before, talking to strangers, open-heartedly telling the truth, or just facing another day when I'd rather hide from the whole world. I actively seek out things that I fear, and go at them with sword held high. And little by little, I conquer my fears. I'm still as scared as ever, but I'm getting used to facing things and bravely standing my ground against them.

Because when you're scared, but you do it anyway, that's brave.
— Neil Gaiman (Coraline)


I have my fears
But they do not have me

Love and fear (yes, at the same bloody time),
Winterdragon