Monday, 27 January 2014

My adventures in Kuala Lumpur

On my way to New Zealand I spent a week in Kuala Lumpur, Malaysia. Staying with a friend to the family at their fantastic residence and getting treated like a total princess, I had a great time despite various physical distresses.

Located at two degrees north of the equator, Kuala Lumpur is a hot place even now in the slightly cooler wet season. Apparently there was a cold record the other night, at 22 degrees celsius (17 outside of town, gasp!). And I just left a freezing Sweden, so in my world this is complete and utter madness. But despite fever, a cold and some probably-dryness-induced nausea I survived the place, and also managed to investigate a bit and have fun.

I went to the national museum and learned that Malaysia as a country declared independence in the 1950's. From the 1500's and up until then the place had been a colony under Portugal, Holland and Britain, in that order. And since long before that the place has played an important role in trading for both Africa, Europe and Asia, not least the town of Melaka. Now the three main ethnic groups in the country consist of the aboriginal Malay, Chinese, and Indians. The biggest religion is since several hundred years back islam, but hinduism and buddhism are also represented. The Malaysian language (of which I haven't learned more than a couple of words, probably soon to be forgotten) is its own, but there appears to be no problem getting around on English, at least in Kuala Lumpur. I also went to the Islamic arts museum, which was a beautiful and at times jaw-dropping experience. I am a big fan of calligraphy, and since islamic art tends to be non-figurative there have been produced positively stunning examples of it throughout history, so I had a great time looking at those illuminated old books.

I went to a butterfly park, where a myriad of little pretty flying creatures with wings were fluttering around. They were charming to look at, and one of them landed on my head! *squee* They appeared to be well cared for, but not the poor turtles in their tiny aquariums (what are even turtles doing in a butterfly park, anyway?). I heard that awareness of facts such as that animals have feelings is slowly on the rise in Malaysia, though. I certainly hope so, but as of now things look rather bleak.

I spent quite some time swimming, resting, eating interesting fruits and just watching the scenery while trying to recover from my body's various malfunctions. A splendid view indeed, Kuala Lumpur, both by day and night. It's a rather green city between the interestingly-shaped houses and skyscrapers, which makes it surprisingly quiet for such a big place (population barely 2 million people). Through the light-pollution and general mist I also managed to see a few stars, and even though I know what the sky is supposed to look like at the equator it still felt rather surreal to see Orion lying flat on its side and the moon rising straight up in the shape of a happy smile.

My favourite thing was to visit a tropical rainforest just outside town for a few hours' hike. Hearing the screeching, chirping and never-ceasing sounds of birds, insects and gods know what other animals while sensing the smells of trees and flowers and watching and feeling my way across paths and over stones and by tiny waterfalls, I enjoyed myself immensely. The durian had a particularly strong, almost pungent, smell, so there was no doubt about whether such a tree was nearby. I got to climb up and walk across some hanging bridges which were suspended between the trunks of some particularly tall trees. There one could look down on the canopy, and also see the city of Kuala Lumpur off in the distance (though it was mostly obscured by the mist that enveloped it the entire week I was there). I loved every second of it, taking in the beauty of the forest around and below me. And I didn't feel the slightest tinge of vertigo! How did that happen, I wonder? I used to be terrified of heights. I suppose I got cured of it to a large extent on La Palma. Oh, La Palma. The rainforest made me think of the beautiful forests on the north side of the island, which were a bit quieter, less hot and humid, and less... well, tropical, but otherwise quite similar. Here are some pictures from the rainforest. Taken by me with my humble cellphone camera, so please excuse the (lack of) quality. Click on them to enlarge if you wish.




All in all I had a fun and interesting time in Malaysia. I could for sure fancy going back there sometime to investigate the land more thoroughly! But now it's time to head on towards New Zealand, the land of my dreams since such a long time. More adventures await! Oh, I'm such a lucky bastard.

Love and hot forests,
Winterdragon

Friday, 24 January 2014

Kärlek, frihet och ärlighet: jag och förhållanden

Kärlek alltså. Komplicerade saker. Fast måste det verkligen vara så? Jag vill tro att det finns en väldigt enkel approach, som fungerar och som skapar mer lycka än ångest i det stora hela. Jag inte bara vill tro det, jag tänker tro det, och leva som om jag vore helt och fullständigt övertygad om saken. Naivt? Ja säkert, som tusan. Men jag låter gärna naiviteten vara en drivande kraft i mitt liv, långt hellre än passiviteten. Visst är det bra att vara skeptisk, och mitt favoritsätt att vara det på är att vara kreativt naiv tills det skiter sig. En slags empirisk approach till livet.

Vad är jag ute efter då, när det kommer till kärlek? Det har tagit mig en stund att söka mig fram till svaret på den frågan, men jag tror mig äntligen ha hittat det. Det jag vill ha, som jag skattar över i princip allt annat, är frihet. Inte vilken frihet som helst, utan känslomässig frihet. Frihet att älska vem som helst, och frihet att uttrycka min kärlek och mina känslor utan att bli ifrågasatt. Frihet att ändra mig, frihet att säga förlåt och bli förlåten om jag sårar någon, frihet att lära mig av mina misstag utan att ta tillbaka någonting som är oåterkalleligt. Frihet att strunta i att tänka särskilt mycket på framtiden, och frihet att ta alla konsekvenser för mitt handlande. Frihet att inte låta svartsjuka diktera hur jag skall leva mitt liv.

För visst är det så att svartsjuka finns, även i polyamorösa sammanhang. Men istället för att förneka och försöka förbjuda bort den så föredrar jag att erkänna den, ifrågasätta den, och ta upp den för diskussion. För att sedan så långt som det är möjligt bryta ner den eller arbeta sig runt den. Det går att göra, och är alltid värdare ett försök än att kapitulera. Svartsjuka är inte romantiskt och inte ett tecken på äkta kärlek, utan bara en destruktiv känsla.

Jag kräver inte mycket i mina relationer. Fullständig frihet och ärlighet, det är det enda jag vill ha. Nog för att kravlöshet också kan vara ett krav, men det är det enda kravet jag personligen tycker är rimligt. Jag vill inte ägas av någon, och jag vill heller inte äga någon annan. Jag kan ge en jävla massa kärlek ändå, utan att lova bort hela mig. Dessutom vill jag inte lova någonting jag inte vet att jag kan och vill hålla, så jag lovar mycket sällan saker. Jag vill leva utan krav, både när det kommer till att ge och ta. I stället för outtalade förväntningar vill jag ha uttalade friheter. Och när det kommer till ärlighet så är det inte någon satans "don't-ask-don't-tell-policy" jag vill åt, utan aktiv ärlighet. Brutal ärlighet, allra helst. Inte nödvändigtvis otrevlig sådan, men frekventa medvetna försök till kommunikation.

Gör vad du vill med vem du vill, så länge du är ärlig och kan prata om det. Det är den enda regeln jag vill följa, och den enda jag vill be någon annan följa. Friheten är enkel och straightforward. Det är just ärligheten som är den aktiva biten, som utöver rent fysisk romantik är vad som skiljer ett romantiskt förhållande från ett vänskapsförhållande i min värld. Klart jag uppskattar ärlighet, gärna aktiv sådan, i alla lägen, men just en uttalad önskan om den är något jag kräver i alla mina kärleksförhållanden. Därför att jag tycker att den behövs, att kärleken förtjänar det, och att det gör förhållanden så fruktansvärt mycket mer intressanta.

Det är inte alltid enkelt, och det är långtifrån självklart, det här med frihet och ärlighet. Men jag vill att det skall vara det, det är därför jag aktivt trycker så hårt på det. Men det skall alltid vara ett frivilligt beslut, hur en vill leva. Så fastän jag finner tanken på att vilja begränsa någon en älskar genom att stänga in denne i regler i en monogam relation absurd betyder inte det att jag tänker försöka hindra andra från att leva sina liv enligt vilka galenskaper de än är övertygade om är bra för dem. Kanske är de det, vad vet jag? Vi funkar ju ändå på olika sätt som människor, och dessutom föredrar jag att folk som inte har med saken att göra inte lägger sig i mitt sätt att leva. Respekt, liksom. Men jag tänker inte längre dra mig för att upplysa om att det finns alternativ till de traditionella mönster som relationer slentrianmässigt har en tendens att glida in i. Medvetenhet, det vill jag uppnå.

Jag vill också poängtera att det inte är såhär alla polyamorösa väljer att leva. Det finns väldigt många sätt att göra det på, och det behöver inte ens se likadant ut i alla ens förhållanden. Själv tycker jag att det allra finaste som går att ge någon en älskar är frihet. Frihet och ärlighet. Det är så jag fungerar, så jag väljer att leva, och det fungerar fantastiskt jäkla bra för mig för stunden. Kanske faller det inom ramarna för någon form av relationsanarki, men det är en definitionsfråga som mår bäst av att diskuteras över en kopp te. För all del, jag gillar att diskutera. Så fråga på om något är oklart, eller hacka sönder min moral i småbitar! Stolthet är inte riktigt min grej, och mina åsikter är böjbara.


Vem vill ha stolthet, när man kan få den man vill ha?
Vad skall jag med värdighet, när jag kan ha det bra?
Integritet, vad har den nånsin gjort för mig?
Och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig.

Kärlek och frihet,
Winterdragon

Wednesday, 22 January 2014

From Yggdrasil to Kuala Lumpur

LARP survived and greatly enjoyed. For a weekend I once again became wizard Vidar Hjelm at Yggdrasil, the nordic school for magic. So much fun was had, and I didn't feel the slightest hint of panic, for once. Clearly I have leveled up my social skills, woo!

And now I'm in Kuala Lumpur, Malaysia. An interesting place. A hot, humid, interesting place. I'm halfway to the other side of the Earth, and I'm enjoying it so very much. Slightly bludgeoned down by a typical post-stress-release cold, but meh, I'll survive.

Can't really think of anything more interesting to say, will be back when brain is not so much out of commission due to fever.

Love and adventures,
Winterdragon

Tuesday, 14 January 2014

Vinter och resfeber

"Det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren […] Allting som är skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide—då kommer de fram."
— Tove Jansson (Trollvinter)

Så kom vintern till slut. Med minusgrader och stora vita flingor och en skidtur. Jag sitter uppe mitt i natten och betraktar snötäcket och kan inte sova. Inte så konstigt, kan tyckas. Bredvid mig har jag en sexton kilo tung ryggsäck som förhoppningsvis är färdigpackad med ägodelar jag kan tänkas behöva under ett halvår på andra sidan jorden. Och så en mindre ryggsäck på närmare nio kilo, som handbagage. Inklusive lajvkläder. Gudars skymning. Om några få timmar åker jag, först till Stockholm, sedan på trollkarlslajv, och sedan till Kuala Lumpur. Och om två veckor är jag i Nya Zeeland, detta land som jag har drömt om i en halv livstid. Nog är jag pepp, men mest är jag småförkyld och känner mig lite halvt oförberedd. Trots att visum är fixat, jag har någonstans att bo, och jag vet att jag kommer att få pengar av CSN. Och det här med att resa långt i sig är inte något nytt för mig, även om jag aldrig har rest riktigt så här långt innan. Jag har hunnit spendera åtminstone lite tid med de flesta människor som är mig kärast nu innan resan, och har nästan helt och hållet blivit övertygad om att de nog inte kommer ha glömt bort att jag finns när jag kommer tillbaka ändå.

Så jag lämnar strax vintern nu när den äntligen har kommit, och byter ut den mot högsommarvärme.  Jag lämnar älskade vänner och en vår full av spelkonvent och en karneval. Men det gör inget. Jag får ett äventyr i stället, och jag kan inte tänka mig annat än att det är värt vartenda uns av ångest jag har känt och känner inför resan och alla göromål däromkring. Så. Sovdags för mig. Återkommer med äventyrsskildringar så småningom.

Kärlek och vinter,
Winterdragon

Wednesday, 1 January 2014

Running up that mountain

I talked a lot about love in my new year's post. I failed to mention an important one, though. Last year it finally happened: I fell in love with running. Absolutely and totally head over heels. At the beginning of the year I was still struggling with getting my good condition back. But I kept at it, got better, and started looking forward to and mostly enjoy runs rather than dreading them and feeling half-dying throughout the most of it. Now I'm in better shape than ever, and I am fully convinced that I wouldn't have gotten half as far without learning to like it first.

I ran a hell of a lot on La Palma. Living slightly isolated at the top of a 2.4 km high mountain on an island in the Atlantic, running was a way to cope with the occasional loneliness. It is the bloody best way I've found (possibly with the exception of writing) of coping with overwhelming feelings of any kind, be them positive or negative. And there are a lot of feelings of all varieties in my life, most of them really strong ones, so it comes in handy to have an outlet of some sort. Anyway, all that high-altitude-training on the rocky, steep mountainside showed off. I got into good enough shape to run twice as far as I had ever run before, and just to feel physically stronger than ever before makes me happy and motivated and does wonders for the self-esteem. 

Apparently it shows on the outside as well. Several people who I haven't met in a while have when I've seen them commented on my shoulder-, leg- and back muscles having become noticeably more defined. That's nice to hear, since I don't notice it as much myself from day to day. It's probably a result of those strengthening exercises I have been doing in addition to the running itself. It feels good to know that I've found a routine that I can stick to several days a week for months upon end without getting bored which apparently does positive things for my body. Not that I've been completely unhappy about it before, but I have started to feel rather more comfortable and happy about my body; the way it works and how it looks. Not getting ill all the time, being strong rather than weak in many straining situations, and actually thinking that I look damned good with or without clothes more often than not are clear improvements.

And the best thing of all: running is in itself so much fun now that I'm strong enough to be able to enjoy it. Sprinting up hills, jumping between stones and over logs in the forest, silently floating along paths, running with the wind in my back or having it in my hair when running against it, feeling alive while running in the rain, enjoying the marvellous scenery of a mountain, endless fields or the ocean, laughing and singing, or just enjoying the feeling of having the energy to put distance behind me with every breath and step despite tired feet and lungs. All of it for free and can be done practically anywhere, so all I have to do to keep it up for my new year's ambition is to take the time for it. Have been neglecting running lately what with insane amounts of stress and things to do before the move and the trip, but that will change now I have decided. Had a lovely run today to start the year off with, and I am quite certain more will follow. 

Still haven't started keeping track of distances or speeds or even times all that carefully, and frankly I still don't feel any urge to. I feel the progress as it does wonders for my physical and mental health, and right now that's enough for me. I can run in my dreams now, and I dream of running adventures. Let's see how far I will go.

Love and running,
Winterdragon