Tuesday, 30 September 2014

Recipe: Fake risotto

I signed up for VeganMoFo this year. Still I haven't written a single food-related post during September. I'm sorry! Time got tighter than I'd expected, and I chose to prioritise differently. As a tiny attempt to compensation, here's a super-simple recipe of my own making. I have even served it to several non-vegan friends, and they seemed to enjoy it!

Cheating risotto

Boil circa 3 dl rice (of any kind) together with a pinch of salt in a can of coconut milk. Stir occasionally so it doesn't burn, and add in some water as needed. In the meantime, drain and rinse a can of chickpeas, and chop up an avocado or two. When the rice is done boiling, add in chickpeas, avocado, cocktail tomatoes, basil (preferably fresh, but dried works) and salt and pepper to taste. Done!

Super-easy, and can be thrown together in under 15 minutes. Feel free to substitute any beans or peas for the chickpeas, and to exchange the avocado and tomatoes for something else if you're so inclined. The main point of the recipe is that rice boiled in coconut milk makes for a quick, cheapskate fake-risotto.

Love and food,

Wednesday, 24 September 2014

Isolated incidents

Everything that happens is devoid of context
Isolated incidents
But everything happens for a reason
And that reason is you
You, at the age of reason
Not for thoughts and feelings
But for your actions
Everything is either wrong or right
True or false
The world is black and white
So simple to think about
Chaos is not warranted
And the signal is independent of the noise

Love and uncalled for poetry,

Friday, 12 September 2014

My mind has no sex

I work at a planetarium. In my job I get a lot of questions, from children and adults, that I'm supposed to answer to the best of my ability. Questions about stars, planets, galaxies, and the Universe in general. But the hardest question, one which I get from time to time, has nothing to do with astronomy.

“Are you a boy or a girl?”

It's such a simple question. A bit personal, perhaps, but it should be straightforward to answer. I wish. Instead it's instant identity crisis every time someone asks. I don't even know where to begin, and usually end up unable to put together an intelligible answer. Or I panic and tell them what I think they want to hear and spend the rest of the day feeling utterly uncomfortable with myself and the world. Damn it, I think to myself. Why did you have to ask the hard question? “How big is the Universe?” or “What happened before the Big Bang?” are trifles in comparison.

With this blog post I intend to put some of my thoughts and feelings regarding the matter into words. This has been a very long time coming, yet it is only very recently I have begun to talk to others about my own gender identity. It's tricky, incredibly personal, and most of all I'm scared of not being taken seriously. But I'm so terribly sick of having expectations and assumptions forced upon me all the time which make me feel like an alien abomination. Therefore I want people to understand.

So am I a boy or a girl, then? Well, it turns out not to be as simple as that. My body is female and I'm generally comfortable with it. Yet I do not identify as a woman. I've tried, but most of the time it feels like pretending to be something I'm not. But I don't really want to be a man either. Sometimes I think it would have been easier if I would have been born with a male body, but I don't think it would have fundamentally changed things.

It comes down to these blasted things called gender roles. Views and expectations, often even rules and regulations. Told and untold they dictate how we're supposed to act, feel, and even think. All of it based on something as arbitrary as what sex our bodies happened to be born with. Most of the time they're invisible, too. It's called structures; ways of reasoning and perceiving we've collectively brainwashed ourselves into thinking of as fundamental and inescapable.

Does it have to be this way? I certainly don't think so. But these structures aren't going to go away by us simply ignoring them and pretending that we're all equal. No, we have to illuminate the unseen and speak the unspoken, really see and become aware of the injustices before we will be able to work against them. That's the way it is with subconscious patterns of thought, and here we're talking about it on a cultural level.

We have to start questioning. Is it true that women and men are wired fundamentally differently, and that there are no alternative ways of being? And do we really have to categorise, segregate, and treat people differently based on these supposed differences? I think we don't. I believe that a world where your sex is about as relevant as your blood group would be much more interesting to live in.

I want to be free. Free to act, speak and think whatever I like. But I'm not. I find myself avoiding doing certain things for fear of being viewed as a woman. Wearing dresses, for example, is problematic for me because I find myself being treated differently in an unwelcome way. I get loads of comments about my clothing, and conversation topics tend to drift towards appearance and general gossip, as opposed to the rather more interesting topics of e.g. science, culture or politics which tend to be brought up around me if I'm wearing traditionally male or gender-neutral clothes. So, while I'd like to wear traditionally female clothes once in a while, I prefer being judged based on my thoughts and intellectual qualities rather than my appearance, and so I don't.

The only way of gaining respect seems to be by appearing as manly as possible. But while I often avoid things conventionally regarded as expressions of femininity I wouldn't want to be a man either. There are huge problems with the masculine ideal as well. The whole never-ever-talk-about-your-feelings thing, for example, why would I want to assign to that? Why would anyone?

No. I'm done with it. Understand that I'm totally fine with you assigning to either gender, and feel free to challenge or conform to any gender roles and stereotypes from within that identity. Go for it! But I can't. Every time I am forced to label my identity either 'male' or 'female' I am overcome by such a profound feeling of disgust that I've simply given up on it. I consider myself to be without gender, agender, or simply undefined. It is a form of genderqueer.

Now, I understand that this is confusing. Why is it relevant to you? Why should you even care? Well, I'm not the only one who view myself as outside the gender-binary system. We're a fair number of people, and we deserve respect and recognition, just like everyone else. And yes, I do realise that it takes conscious effort to think of and treat people in a way you may not be accustomed to. Therefore I here present some tips on How To Be A Good Ally:

  • Ask what pronoun people would prefer you using when referring to them, instead of assuming something that might make them uncomfortable. For myself I'd prefer if you'd use they rather than he or she. I will not get angry with you if you slip up and use the wrong word, but if I have enough mental energy at the time I will politely correct you.
  • If somebody else uses the wrong pronoun about someone you know identifies differently, politely correct them. Especially if they're present, this shows that you take their gender identity seriously and that they have people on their side.
  • Try using gender-neutral words when talking about people in general when their gender is unknown or of no importance (which according to me would be most of the time). For example, use person instead of woman or man, sibling instead of brother or sister, parent instead of mother or father, child instead of boy or girl. This works towards an inclusive way of speaking (and ultimately also thinking).
  • Do not question somebody's gender identity, especially not in public. Trust me, there is often enough of an internal identity crisis going on without having it forced upon oneself by others.
  • Do not joke about someone's gender identity. There might be exceptions if you know the person really well, but be very careful. Even if it's in good fun with no malicious intent it trivialises the matter and might serve to undermine the person's self-confidence.
  • Accept the situation. Even if you don't understand. You don't have to understand. We're here, we're queer, deal with it. It doesn't hurt or threaten you in any way whatsoever, and you are still free to assign to any gender of your choice.

That's enough for now, I think. Someday I might run through the streets screaming 'THE MIND HAS NO SEX' at the top of my lungs, but I think blogging about the issue is a big enough step in my coming-out process for now. If you survived this far, thank you kindly for reading this wall of text. If you feel like it, I would greatly appreciate a comment with your thoughts on the matter. Coming out is a scary thing, and knowing that there is support helps enormously. Feel free to ask me a question if you're curious about something. But no hating, please. If that's your sentiment you can bloody well bugger off, and good riddance.

Hah. Now I know what to answer the next time somebody asks me that question. 

"Are you a boy or a girl?"


Love and rainbows,

Mitt sinne har inget kön

Jag jobbar på ett planetarium. I mitt jobb får jag massor av frågor, från barn och vuxna, som det är tänkt att jag skall svara på utefter bästa förmåga. Frågor om stjärnor, planeter, galaxer, och Universum i allmänhet. Men den svåraste frågan, en som jag får då och då, har ingenting att göra med astronomi.

“Är du en tjej eller en kille?”

Det är en så simpel fråga. Lite personlig, kanske, men den borde vara okomplicerad att svara på. Eller ja, jag önskar att den vore det. I stället är det omedelbar identitetskris som gäller så fort någon frågar. Jag vet inte ens var jag skall börja, och det slutar oftast med att jag är oförmögen att komma med ett begripligt svar. Eller så får jag panik och hasplar ur mig vad jag tror att de vill höra, och spenderar resten av dagen i ett tillstånd av total obekvämhet med mig själv och världen. Fan, tänker jag för mig själv. Varför var du tvungen att ställa den svåra frågan? “Hur stort är Universum?” eller “Vad hände innan Stora Smällen?” är trivialiteter i jämförelse.

Med det här blogginlägget ämnar jag sätta ord på några av mina tankar och känslor angående ämnet. Det är något som jag har tänkt på väldigt länge, ändå är det först nyligen som jag har börjat prata med andra om min egen könsidentitet. Det är knepigt, otroligt personligt, och mest av allt är jag rädd för att inte bli tagen på allvar. Men jag är så hemskt trött på att få förväntningar och antaganden tvingade på mig hela tiden som får mig att känna mig som en främmande styggelse. Därför vill jag att folk skall förstå.

Så är jag en tjej eller en kille, då? Tja, det visar sig inte vara riktigt så enkelt. Min kropp är av kvinnligt kön, och jag är i största allmänhet bekväm med den. Ändå identifierar jag mig inte som kvinna. Jag har försökt, men för det mesta känns det som att låtsas vara någonting jag inte är. Men jag vill inte riktigt vara en man heller. Ibland tror jag att det hade varit lättare om jag fötts med en manskropp, men jag tror egentligen inte att det skulle ha fundamentalt ändrat på saker.

Det handlar om dessa sabla grejer som kallas könsroller. Uppfattningar och förväntningar, ofta till och med regler och begränsningar. Uttalade och outtalade dikterar de hur vi borde agera, känna, och till och med tänka. Alltihop baserat på något så godtyckligt som vilket kön våra kroppar råkade födas med. Oftast är de osynliga, dessutom. Det kallas strukturer; sätt att resonera och uppfatta omvärlden som vi kollektivt har hjärntvättat oss själva till att se som fundamentala och ofrånkomliga.

Måste det vara såhär? Jag tror verkligen inte det. Men dessa strukturer kommer inte försvinna om vi bara ignorerar dem och låtsas att vi alla är jämställda. Nej, vi måste belysa det osedda och högt säga det outtalade, verkligen se och medvetandegöra orättvisorna innan vi har möjlighet att jobba emot dem. Det är så det funkar med undermedvetna tankemönster, och här talar vi om det på en kulturell nivå.

Vi måste börja ifrågasätta. Är det verkligen så att kvinnor och män är fundamentalt olika funtade, och att det inte finns några alternativa sätt att vara? Och måste vi verkligen kategorisera, segregera, och behandla folk annorlunda baserat på dessa påstådda skillnader? Jag tror inte det. Jag tror att en värld där ditt kön är ungefär lika relevant som din blodgrupp skulle vara mycket intressantare att leva i.

Jag vill vara fri. Fri att agera, säga och tänka precis vad jag vill. Men det är jag inte. Jag kommer på mig själv med att undvika att göra vissa saker av rädsla för att bli betraktad som kvinna. Att bära klänning, till exempel, är problematiskt för mig eftersom jag märker att jag blir behandlad annorlunda på ett ganska ovälkommet sätt. Jag får massor av kommentarer om min klädsel, och samtalsämnena har en tendens att kretsa kring utseende och allmänt skvaller, till skillnad mot mer intressanta ämnen som t.ex. vetenskap, kultur eller politik som har en tendens att tas upp omkring mig om jag har på mig traditionellt manliga eller könsneutrala kläder. Så fastän jag skulle vilja klä mig i traditionellt kvinnliga kläder emellanåt föredrar jag att bli bedömd baserad på mina tankar och intellektuella kvalitéer snarare än mitt utseende, så jag låter bli.

Det enda sättet att få respekt verkar vara genom att uppträda så manligt som möjligt. Fast medan jag ofta undviker saker som som konventionellt betraktas som uttryck för kvinnlighet så skulle jag inte vilja vara man heller. Det finns enorma problem med det maskulina idealet också. Hela den här tala-aldrig-någonsin-om-dina-känslor-grejen, till exempel, varför skulle jag vilja skriva under på det? Varför skulle någon vilja det?

Nej. Jag pallar inte mer. Du får förstå att jag är helt lugn med att du identifierar dig med vilket kön du vill, och känn dig fri att utmana eller konformera till vilka könsroller och stereotyper som helst inifrån den identiteten. Kör hårt! Men jag kan inte. Varje gång jag måste sätta en etikett på min identitet motsvarande antingen 'man' eller 'kvinna' överväldigas jag av en så djup känsla av äckel att jag helt enkelt har gett upp. Jag anser mig själv vara androgyn, agender, eller helt enkelt odefinierad. Det är en form av genderqueer.

Alltså, jag förstår att det här är förvirrande. Varför är det här relevant för dig? Varför skall du ens bry dig? Jo, jag är inte den enda som anser mig själv stå utanför könsbinariteten. Vi är ganska många, och vi förtjänar respekt och erkännande, precis som alla andra. Och ja, jag inser att det krävs en medveten ansträngning för att tänka på och behandla folk på ett sätt du kanske inte är van vid. Därför presenterar jag här några tips på hur du kan vara en Bra Allierad:

  • Fråga vilket pronomen folk föredrar, i stället för att anta någonting som skulle kunna göra dem obekväma. Själv föredrar jag hen snarare än han eller hon. (Böjningsformerna hens och henom motsvarar hans/hennes och honom/henne.) På engelska är det they som gäller, inte he eller she. Jag kommer inte bli arg om du råkar säga fel, men om jag har tillräckligt med mental energi just då så kommer jag att artigt rätta dig.
  • Om någon annan använder fel pronomen om någon du vet identifierar sig annorlunda, rätta dem artigt. Särskilt om personen är närvarande visar det att du tar deras könsidentitet på allvar och att de har folk på sin sida.
  • Försök använda könsneutrala ord när du pratar om folk i allmänhet när deras kön är okänt eller irrelevant (vilket det oftast är, i min mening). Till exempel, använd person istället för kvinna eller man, syskon istället för bror eller syster, förälder istället för mamma eller pappa, barn istället för pojke eller flicka. Det här strävar mot ett inklusivt sätt att tala (och i förlängningen också tänka).
  • Ifrågasätt inte någons könsidentitet, speciellt inte bland folk. Tro mig, det finns ofta tillräckligt mycket inre identitetskris utan att den behöver triggas utifrån av andra.
  • Skämta inte om någons könsidentitet. Det kan finnas undantag om du känner personen väldigt väl, men var väldigt försiktig. Även om det bara är på skoj med inga onda intentioner trivialiserar det saken och kan undergräva personens självförtroende.
  • Acceptera situationen. Även om du inte förstår. Du behöver inte förstå. We're here, we're queer, deal with it. Det varken skadar eller hotar dig på något sätt alls, och du är fortfarande fri att identifiera dig med vilket kön du vill.

Det får räcka för den här gången, tror jag. En dag kommer jag kanske springa gatorna fram och ropa "SINNET HAR INGET KÖN" så högt jag kan, men jag tror att blogga om det hela är ett stort nog steg i min komma ut-process just nu. Om du överlevde så här långt, tack så hjärtligt för att du läste hela den här väggen av text. Om du känner för det så skulle jag verkligen uppskatta en kommentar med dina tankar om saken. Att komma ut är läskigt, och att veta att det finns stöd hjälper något enormt. Varsågod att ställa en fråga om du är nyfiken på någonting. Men inget hat, tack. Om det är så du känner så kan du tamigfan sticka härifrån, och du kommer inte bli saknad.

Hah. Nu vet jag vad jag skall svara nästa gång någon ställer den där frågan.

“Är du en tjej eller en kille?”


Kärlek och regnbågar,