Sunday, 25 December 2016

Just a Christmas song


You're missing the point I'm sure does not need making;
that Christmas spirit is not what you drink.

Ha! And here you thought you wouldn't be hearing from me until next year. In your dreams. Here's a Christmas-y tune for you to listen to!

And awaaaaay...
Winterdragon

Thursday, 22 December 2016

Midwinter reflections

Happy solstice, everyone. Or Yule or Christmas or New Year's or whatever it is you do or do not celebrate. The year has been a pretty bad one on a global scale, I've reckoned. People I've admired has passed away, and there's been politics and other disasters. But for me personally I'll have to sum the year up as pretty good. I have many things to be thankful for.

Friendship. Love. New people I've had the privilege of getting to know. People already dear to me who I've had the luck of keeping in my life. Folk music (playing, listening to, and dancing!). Writing school. Poetry. Parties. Storytelling nights. Festivals. A week-long mountain hike, and several shorter ones nearby. Many LARPs. A hell of a lot of pancakes. Slow breakfasts on the balcony. Many interesting books. A home that I truly love and feel at home in. Tea. Bike rides. Deep thoughts. Couchsurfers. Museum visits. Magic. Hidden places. The best roleplaying campaign I've ever been a part of (Changeling!). Cats. Letters. Queer movie nights. Hammocks. Trampolines. Concerts. Plays. Operas. A marginally more stable economical situation. Spontaneous adventures. Treehugging. Open fires. Some progress on my master's degree. A mostly barefoot summer. Long runs. Stargazing nights. Joy of life.

Oh, life's been hard, too. But let's not linger on that right now. I'd rather look forward with hope on the year to come. I typically give myself a bunch of resolutions, but I won't do that this time around. Instead I'm going to give myself a respite. Half a year of additional time to finish this year's resolutions, instead of leaving them all unfinished. Because I am well on my way, and I like the motivations and ways of living they bring into my life, they just seem to take a bit longer than I had anticipated to fulfill. And that's okay! This might seem a trivial thing to some. Hell, even having New Years' resolutions might be considered nothing but an indulgence in futility. But to someone who is used to judging themselves way too harshly it is a pretty big deal. So thank you, me, for taking a bit of pressure off.

This is probably the last thing you'll hear from me before the year is over. I have a call of mountains, of snow, and of darkness to heed. See you on the other side of festivities or whatever!

Love and midwinter,
Winterdragon

Thursday, 15 December 2016

Öppet brev till Tomten

Kära Tomten,

Jag har hört att du är kommunist. Du ger ju bort en massa saker frivilligt, och alla som gör det är väl kommunister? Jag vet ju att du vill väl, och det är en fin tanke och så. Men snälla lilla Tomten, det kommer aldrig att fungera i praktiken. Titta bara på Sovjetunionen, till exempel. Fullkomligt fiasko.

Men Tomten, vet du vad? Jag tror att du egentligen är kapitalist. Alla de där leksakerna du till synes så godhjärtat delar ut, någon måste ju tillverka dem. Och oavsett om det är nissar på Nordpolen eller barn i Taiwan så verkar inte arbetsvillkoren vara så värst schyssta. För att inte tala om när du sålde ut till Coca Cola. Allvarligt talat, Tomten, har du någon aning om vad det företaget sysslar med? Är det verkligen någonting du vill ställa dig bakom?

Alltså, Tomten, det här kommer inte att funka särskilt länge till. För vad du än vill få oss att tro med din renburna propaganda så finns det ingenting som är gratis här i världen. Det är alltid någon som kommer behöva betala priset, och jag är faktiskt inte okej med att någon skall behöva arbeta 14 timmar om dagen för slavlön för att jag skall kunna få en selfiepinne eller fler skjortor än jag behöver.

Kära Tomten, jag har ett förslag. Är det inte hög tid att radikalisera julrörelsen? Jag vet ju att du egentligen står på de förtrycktas sida. Du har bara dragits med i tidsandans jakt på profit. Det är okej, det kan hända den bäste. Men nu tycker jag att vi tar och styr upp det här.

För det första kan du ta och börja dela ut flygblad. Det är ungefär som julkort, fast med en text som faktiskt betyder något.

För det andra borde du börja ägna dig åt omfördelningspolitik. "Att ta från de rika och ge åt de fattiga," du vet. Ja, jag vet. Du har byggt hela ditt varumärke på att ge, så det kommer kännas skitjobbigt att börja ta saker. Men se det som att du ger hela världen en julklapp i form av rättvisa.

För det tredje så borde du börja dela ut hopp. Var en god förebild! Skriv under namninsamlingar, demonstrera på stan, ockupera ett hus eller två. Kedja fast dig vid träd, bojkotta köttindustrin, smuggla flyktingar. Arbeta som volontär, hjälp folk att organisera sig i fackföreningar, gå i prideparaden. Lev som om du trodde på att den bättre värld vore möjlig.

För jag tror att vad folk egentligen önskar sig är frihet. Den sortens frihet som bara kan uppstå när alla är överens om att ingen har rätt att begränsa någon annans frihet. Så låt julens stjärna lysa klart i svart och i rosa.

Kära Tomten, det är dags att bli anarkist.


Kärlek och julefrid,
Winterdragon

Wednesday, 14 December 2016

Denna procession

Denna procession

Denna procession mellan dis
och ljus och färgernas
skrik, under varats
tak, lämnar inga spår!
Också växtligheten är
en dödsprocess. Inte ens
de odödliga gudarna
har något annat mål:
att alltid finnas är
att vara död.

Du passerar. Du stannar kvar
inne i din vandring som
man stannar kvar i
en ort eller en paus.

Över älvdalen vilar
sömnen, en mörk nåd,
men den ljusa vägen
pekar som förr.
Ja, jag kommer.


Körens sång

Man kan inte födas
utan att gå sönder.
Sänk dina ord; diktens
krön har ju ingen mur
under sig. Vi behöver
andra väggar, högre
och starkare
än känslor.


av Gösta Ågren ur diktsviten I det stora hela. En poet jag hämtar mycket inspiration från just nu.

Kärlek och poesi,
Winterdragon

Tuesday, 13 December 2016

In this world all covered up in shame

“Have I gone mad?”
“I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are.”

Apparently what I am is classed as a mental disease. Not the anxiety and panic attacks (well, maybe those too), but my gender identity. Not necessarily terminal, but definitely chronic. Symptoms may include assault by random people on the street, being discriminated against, being denied basic rights, involuntary estrangement from family and friends, self-hate, ridicule, and in extreme cases glitter leaking out of the ears.

But it has its perks, too, being a queerdo (a new favourite word of mine). You may gain a more open outlook on the world, a community of fabulous freaks, allies, invitations to parties you'd hardly even dreamed about, and watching people demonstrating in the street and occupying houses for your right to exist. And with any luck there is also love and understanding to be had.

I've heard a lot of trans people say that they wish they were cis. I can relate to that a lot of the time. How much more simple life would be! But if I actually got the chance to change what I am I don't think I would. I've grown into loving this state of being. And because self-love is such a scarce commodity within the trans community I'd like to cling to it if I can, struggle though it is. I'll be true to myself, whatever it turns out to entail, and I'm gonna fucking own this identity.


Because ridicule is no shame
Oh, it's just a way to eclipse hate
It's just a way to put my back straight
Oh, it's just a way to remain sane

Love from your resident queerdo,
Winterdragon

Friday, 9 December 2016

Update

This, too, shall pass.

I should have that phrase tattooed onto my arm, or something. Whatever emotional state I'm in, I have a hard time envisioning ever feeling differently. I have learned from experience that the very idea that a state of mind should last forever is a ridiculous notion, but I have yet to grasp it emotionally. Brains. They're weird.

I'm in a low place right now, but emotions schmotions. I've got kindness around me, and so much to look forward to. How can I complain when I've got the best plans ever for Christmas and New Year's? Aaaaand tickets to see my favourite band live in concert in February...!


Take all of me
The desires that keep burning deep inside
Cast them all away
And help to give me strength to face another day
I am ready
Help me be what I can be

Love and hope,
Winterdragon

Friday, 2 December 2016

Lärdomar från matriarkatet

För några veckor sedan levde jag som man i ett matriarkat. Fast bara på låtsas, då. Det var ett lajv. Sigridsdotter. Lätt det bäst arrangerade lajv jag varit på, och dessutom med ovanligt lyhörda och öppensinniga deltagare. Would totally recommend. Några insikter:

  • Könsmakt korrumperar oavsett vem som har makten. Ett matriarkat vore lika dåligt som det patriarkat vi nu lever i. Målet för feminism är således att avskaffa könsmaktsordningen snarare än att vända upp och ner på den. Nog för att jämställdhet kan kännas som förtryck när en är van vid privilegier, men världen går faktiskt inte under för att vi alla lär oss behandla varandra som folk. Snarare tvärt om.
  • De förtryckta hjälper till att förtrycka varandra. Det är läskigt hur lätt det är för patriarkatet att få icke-män att springa dess ärenden åt det. Exempel: utseendehets, vara elaka mot varandra i kampen om mäns bekräftelse.
  • Det spelar ingen roll hur könsmaktsordningen ser ut, jag kommer ändå aldrig passa in någonstans så länge den finns. Men det är lugnt, jag har gett upp på att försöka för länge sedan. Freaks have more fun...? Ja, jag tror faktiskt det. Bortsett från den ständiga (och ofta befogade) rädslan för hat, hot, våld, exkludering och diskriminering, så klart.
  • Patriarkatet är egentligen också bara på låtsas. Vi har kommit överens om att agera som om världen ser ut på det sättet, och så gör den det. Men ta det lugnt, det kommer ändras så snart tillräckligt många slutar spela med.

Relevant musik:


Systraskapet skall blomstra
För att öppna alla våra gränser

Kärlek och feminism,
Winterdragon

Monday, 28 November 2016

Novembermorgon

Ensam vandrar jag längs Vintergatan
Genom hål i himlen skymtar det kosmiska ljus 
som är källan till livets uppkomst
Planeter hänger tunga som mogna frukter 
vars visdom vi aldrig smakat
I frostbelupen luft andas jag frihet
Rådjursben och fågelvingar bär mig genom nuet 
in i evigheten
Existensen är en hemlighet 
mellan mig och månens skära 
som sakta bleknar i soluppgången

Jag förstår inte livet. Men känns, det gör det. Det känns som in i helvete. Kanske kan jag närma mig förståelse genom att försöka sätta ord på mina känslor. Eller så kan jag förmedla kaoset vidare. Om jag kunde få någon att känna någonting i närheten av vad jag förnimmer genom att slänga ord i ansiktet på henom så skulle jag vara nöjd. Det är vad jag vill åstadkomma med min poesi; att golva folk i några ögonblick så som världen konstant golvar mig. 

Jag inser att människor skiljer sig åt i sin känslomässiga konstitution, och därmed i sin reaktion på diverse situationer. Själv tvingar jag mig ur sängen alldeles för tidigt på morgonen och ger mig ut på en löptur. Ibland handlar det mest om att härda ut, som om jag hade något att bevisa för mig själv. Men ibland är upplevelsen närmast sublim. Idag var en sådan dag. Med en bleknande stjärnhimmel och en obeskrivligt tunn skiva av månen. Fötter som flög snarare än sprang, och hela tillvaron kändes så lätt. Jag grät och skrek ut över fälten, i vanlig ordning, fast den här gången av lycka snarare än av smärta.

Jag vill att någon skall se vad jag ser, och relatera. Så jag tänker fortsätta hänge mig åt gryningslöpning och att odla min expressionism. Världen är så förbannat vacker.

Kärlek och poesi,
Winterdragon

Friday, 4 November 2016

Snart blir jag publicerad

Jag skall bli publicerad! Coolt va?

Här är boken som jag tillsammans med cirka femtio andra medlemmar ur klubben Lonesome Runners har skrivit. Den handlar om... löpning! En ganska brokig samling texter om svårigheter, framgångar och allsköns erfarenheter. Min egen text handlar om hur jag använder löpning för att hantera ångest och dysfori.

Älskar du att springa? Hatar du att springa? Önskar du att du kunde/ville/orkade springa? Känner du någon som behöver lite löpmotivation? Köp boken, vetja! Än så länge finns den att förhandsboka hos Adlibris, och om ett par veckor borde den dyka upp i fysiska boklådor. Vill du ha kompispris (och få boken signerad av åtminstone en av författarna), hör av dig* så kan du få köpa den direkt av mig!

Boken har bilder också! Visst vill du läsa mina ord i en tryckt bok samt se en snygg bild på två väl valda nakna kroppsdelar? Klart du vill!

Kärlek och böcker,
Winterdragon

* till [winterdragon.blogspot (at) gmail.com]

Friday, 21 October 2016

Jag vill inte bli en zombie (om smarta telefoner och uppmärksamhet)

Jag får ofta frågan om varför jag inte har en smart telefon (eller smartphone som alla som hävdar sig veta något om världen kallar det). Jag vet, jag missar massor av saker. Swish, till exempel, verkar väldigt praktiskt. Ständig tillgång till internet och allsköns smidiga appar och funktioner skulle säkert underlätta min tillvaro på många sätt. Men jag bedömer det inte vara värt att den skulle äta min själ.

Jag är väldigt lättdistraherad till min natur, nämligen. Bara att ha ett konto på Ansiktsboken får mig att slösa bort oresonligt mycket tid på saker jag egentligen bedömer vara oviktiga, ointressanta, eller rentav mentalt urholkande. Tänk om jag hade lagt alla de timmarna på att läsa böcker i stället. Eller att göra något kreativt, eller att lära mig något av allt det där jag alltid tänker att jag skulle vilja lära mig. Eller bara att sova. För att inte tala om den sociala stressen och prestationsångesten som väller över mig varje gång jag loggar in.

Det är illa nog att jag äger en dator och en mobiltelefon. Jag känner mig själv tillräckligt väl när det gäller beroendebeteende och social ångest för att konstatera att det ganska snart skulle urarta om jag skaffade en smart telefon. Det handlar inte bara om mig, heller. Jag vill inte se till att omgivningen utsätts för ännu en av alla zombier jag ser omkring mig.

Vänta lite, låt mig förklara vad jag menar innan du blir arg över anklagelsen. Jag pratar inte om någon jävla mindfulness här. Vi är liksom aldrig 100 % närvarande någonstans. Och det är okej! Själv skulle jag bli alldeles utmattad av att tvingas ha fokus på omvärlden hela tiden. Utan hörlurar, böcker, eller liknande sätt att stänga ute omgivningen skulle jag inte klara av att vistas bland folk tillnärmelsevis lika ofta som jag gör. Och jag menar för i helvete inte att vi skall börja småprata med folk på tåget bara därför att. Gudars, vi bor ju i Sverige. Och att påstå att våra telefoner gör oss mindre sociala vore befängt; att chatta eller sms:a räknas också som social interaktion.

Det som stör mig är att det inte tycks finnas några tydliga gränser mellan när det är okej att ägna sig åt sin telefon i stället för sin omgivning och när det inte är det. När du umgås med någon i den köttsliga verkligheten, till exempel, kan det vara relevant att fokusera på varandras fysiska närvaro. Annars är det så lätt att umgänget liksom smetas ut vilket i längden kan leda till att en glider isär.

Jag menar alltså att den här ständigt splittrade uppmärksamheten tär på våra relationer. Jag har ytterst få människor i min närhet som inte utan vidare skulle ta fram sin telefon för att till och från använda appar eller ägna sig åt avståndskommunikation medan jag umgås med dem. Kanske är jag gammalmodig, men jag tycker att det är oartigt, eller rentav sårande, när folk gör så utan att ens fråga om det är okej eller att be om ursäkt. Att någon inte svarar på frågan jag just ställde för att tio sekunder senare visa upp en katt de sett på internet och sedan strunta blankt i att återuppta konversationen kan jag inte låta bli att tolka som en hint om att personen inte har något intresse av min närvaro. Om jag mitt i ett samtal skulle plocka upp en bok och börja läsa så skulle det nog tolkas som en tydlig markering om att jag hellre vill rikta min uppmärksamhet åt något annat håll. Varför gäller inte samma sak för telefoner?

Jag menar inte att vi alltid måste ha uppmärksamheten på varandra när vi umgås. Klart att det är skönt, och ibland nödvändigt, att vara ensamma tillsammans, var och en försjunken i sina egna distraktioner. Men jag tror att vi behöver uttalade tillfällen då vi låter bli våra telefoner. Jag är så trött på att det nästan alltid skall vara detta halvhjärtade umgänge som gäller. Själv försöker jag göra det till en vana att stänga av ljudet på min telefon och låta bli att konsultera den om jag inte har ett för stunden relevant ärende när jag umgås med någon. Det är en stor anledning till att det ofta dröjer flera timmar, eller ibland dagar, innan jag svarar på sms eller chattmeddelanden. Jag prioriterar att rikta uppmärksamheten mot dem jag fysiskt umgås med.

För det handlar om att prioritera. Vi är inte så bra på att multitaska som vi intalar oss, och vi klarar inte av att befinna oss på flera platser samtidigt. Och jag tycker då att det är rimligt att välja att lägga fokus på den en har i sin fysiska närhet som standard, och att fokusera på avståndskommunikation eller pokémon eller whatever som ett undantag eller efter överenskommelse. Med lite tur hade den förväntan, eller snarare hetsen, som föreligger om att ständigt finnas tillgänglig för avståndskommunikation, försvunnit på köpet.

Kanske är jag gnällig, kanske är jag den enda i hela världen som upplever det här som ett problem. Men jag tror ärligt att vi alla skulle göra klokt i att mer medvetet disponera vår uppmärksamhet, vare sig vi äger en smart telefon eller inte. Att verkligen lyssna på en annan människa är typ det finaste en kan göra.

Kärlek och uppmärksamhet,
Winterdragon

Monday, 17 October 2016

Till er som klagar på vädret

Ni jävlar som klagar på vädret. Som jag avundas er. Tänk det liv där vädret var det största bekymret. Fattar ni inte att ni inte ens skulle kunna leva här om det aldrig regnade? Ta på er lite jävla kläder och gå ut. Känn vattnet mot ögonlocken. Gå in igen, var tacksam, och sluta gnäll så förbannat. Fatta att saker kan vara bra för er även om ni inte tycker om dem.

Jag försöker lära mig att vara tacksam. För skogen. För min kropp som orkar bära mig igenom så mycket. För mitt sinne, att jag har förmåga att tänka. För att jag har ett hem. Till och med för regnet.

Kärlek och regn,
Winterdragon

Monday, 3 October 2016

You're in every single part of me


Just discovered this lovely band called Agent Fresco. Their music is so right up my alley it's almost eerie. What is it with Icelandic people and making music? Seriously, like half of my favourite bands are Icelandic.

In other news I'm keeping busier than I should, as per usual. Things are hectic with studies and music and stuff, and I'm realising that my stress resilience is laughable. Then again, this is the first time in quite some time that I'm attempting handling deadlines while also having fun in my spare time and a social life. Apparently my brain is not back up to full capacity yet, if ever it will be. Combine this with ridiculous amounts of anxiety around saying no to things and this could get ugly.

But no, I'm not gonna run headlong into a wall again, I am done with that sort of thing. If you know me you can help me cope with the stress in a very simple way: by being patient. If I don't reply to your text message within a few hours or decline your invitation to hang out it is not because I find lying curled up on the couch hyperventilating that much more entertaining than socialising with you. I still like you just as much, and when energy levels permit I will get back in touch. But sometimes I must allow myself to spend some time alone. Breathing, and healing.

Thank you for understanding,
Winterdragon

Monday, 26 September 2016

On freedom of speech

You keep using that word. I don't think it means what you think it means.
— Inigo Montoya in The Princess Bride

Freedom of speech, that is. 

I spent most of last week at the Swedish Book Fair, a huge event with lots of exhibitors, seminars, and thousands of visitors. Overwhelming, to say the least, for an easily-distracted booklover such as myself. The Radical Book Fair (which I also attended), with its poetry readings and talks on political activism, felt like a safe haven in comparison. But I did learn a lot!

The theme (for the big fair) this year was apparently Freedom of Speech. Did you know that Sweden has the oldest constitution of freedom of speech in the world? I didn't, but I do now. It's the freedom of press, to be more exact, which celebrates 250 years this year. There seems, however, to be a lot of confusion concerning what freedom of speech actually means.

Ironically enough, the magazine Nya Tider, which basically writes Nazi propaganda, had been granted permission to exhibit at the fair. We organised one of several manifestations against them. Peacefully, mind you; just standing by their monter with our backs turned against them for ten minutes. We weren't even blocking anyone's way; there was plenty of room to move around us. Despite this, a lot of people got upset at us. We got pushed around, filmed, glowered and yelled at. Apparently we were impeding the freedom of speech.

Now, let me get this straight. Freedom of speech does not grant you the right to say or print whatever you want without having to take the consequences. It does however mean that anyone has the right to call you out on your bullshit. Furthermore, you never have the right to impede on someone else's safety or freedom of speech by saying or printing things which threaten individuals or groups of people.

By standing up against their misinformed propaganda we are not constituting a threat against democracy. We are exercising democracy, at its very base level. Hate speech, on the other hand, is a real threat against democracy because it silences people. 

I've met a lot of writers this weekend who have had to flee their countries under threats of death because of words they had written. Words are dangerous. Writers have power, because they give people opportunities to put their desires into words. That's why totalitarian regimes usually make sure to get rid of writers, poets and artists the first thing they do, and to keep journalists subdued.

In such a world everything written is political, whether the writer intended it or not. Every word is potentially dangerous, because it has the power to make people think. It is in order to protect this right of sharing ideas and freedom of thought that the freedom of speech and press exists. Everyone should have the right to think and communicate without having to fear for their lives or their freedom. Because this right is impeded by hate speech, this is an exception from the constitutional freedom of speech.

You are under no obligation to remain silent when somebody engages in hate speech in the name of freedom of speech. It is an abuse of the very concept.

[N]o practical definition of freedom would be complete without the freedom to take the consequences. Indeed, it is the freedom upon which all the others are based.
- Terry Pratchett (Going Postal)

Love and freedom,
Winterdragon

Monday, 19 September 2016

Review: Holy Bible: King James Version

Holy Bible: King James Version Holy Bible: King James Version by Anonymous
My rating: 0 of 5 stars

I think I lack the context to understand most allegories. Still, there's some powerful imagery between all the name lists and commandments. And I suppose it is a good thing to have read the most popular book in the world, even though I renounced my Christian faith over a decade ago.

View all my reviews

Tuesday, 13 September 2016

Review: Den mörka stigen: en sonettkrans

Den mörka stigen: en sonettkrans Den mörka stigen: en sonettkrans by Lotta Olsson
My rating: 5 of 5 stars

Varför har ingen berättat för mig tidigare att sonettkransar är en grej? Det här är ju hur häftigt som helst! Nu måste jag ju försöka mig på att skriva en egen. (Ja, att ta mig vatten över huvudet är ett av mina intressen...)

View all my reviews

Wednesday, 7 September 2016

Du borde hålla käften

Jag borde klippa håret
Jag borde raka mina ben
Jag borde äta mer
Jag borde äta mindre
Jag borde träna hårdare
Jag borde ta det lugnare
Jag borde ta på mig mer kläder
Jag borde klä av mig mer
Jag borde sova mer
Jag borde gå upp tidigare
Jag borde inte ta åt mig
Jag borde våga visa mina känslor

DET SKITER VÄL JAG I

Du borde hålla käften


En måste ingenting,
Winterdragon

Min morgon på blankvers

Jag kastas utan nåd ur sömnens djup
När verkligheten krossar nattens dröm
Min spegelbild vill krossa allt den ser
Men vattnets heta strålar gör mig lugn
Jag grymtar "nej" som svar på ett "gomorron"
Jag vägrar vara trevlig utan te
Min varma dryck, ett ögonblick av frid
Sen jag i stadens vimmel kastas ut

Sånt här får jag ägna hela dagarna åt nu. "Ta de här reglerna, ni har tio minuter på er. Bara skriv!" Det är så befriande! När det får bli som det blir så tycks orden komma självmant. I stället för att bli ivägskrämda av perfektionism och pretentioner. Lite som NaNoWriMo, fast mer varierande, och framför allt i grupp. Mina ord ekar inte bara runt i mitt eget huvud, utan de når fram till någon! Och jag får formuleringar slängda på mig att fundera över. Så här kreativ har jag inte fått vara på skoltid sedan gymnasiet, och nu består varenda dag dessutom av det uttryckssätt jag tycker allra bäst om. Jag mår så fantastiskt bra av det här.

Jag var dessutom och spelade med folkmusikerna idag igen. Lyckades faktiskt hänga med lite den här gången! En ton här, en ton där, ibland en hel melodisnutt. Nog för att det är väldans ovant och mitt huvud tycks vilja gå en omväg genom att visualisera nedskrivna noter, men det verkar ändå som att jag faktiskt till någon liten grad är förmögen att lyssna med fingrarna. Och tänk, jag får vara med ändå, fastän jag inte kan allt! Jag skall lyssna och öva, och lyssna och öva, tills jag lyckas spela utan att tänka. Det är en så härlig känsla att få vara en del av att skapa musik!

Jag får andas ord och dricka folkmusik. Livet leker med mig och jag är så, så tacksam för att min tillvaro får fyllas med så mycket lycka.

Kärlek och glädje,
Winterdragon

Sunday, 4 September 2016

Review: Irish Folk and Fairy Tales Omnibus Edition

Irish Folk and Fairy Tales Omnibus Edition Irish Folk and Fairy Tales Omnibus Edition by Michael Scott
My rating: 4 of 5 stars

It was a pleasure to dive headlong into the Irish folklore. Interesting, too, to see that basically all tropes of modern fantasy have their roots in Irish myth. Diverse and accessible, I thoroughly recommend this 600+ pages collection of fairytales to anyone with a taste for storytelling tradition or the fantastic.

View all my reviews

Wednesday, 31 August 2016

Tänk att spela folkmusik

Jag plockade upp min cello idag för i princip första gången på tre år. Tre år är en evighet, och på samma gång ingen tid alls. Det har hänt så mycket med mig sedan senast, men cellon verkade ha förblivit densamma. Mina fingrar kom ihåg var tonerna ligger, och fastän det kändes lite stelt och klumpigt så verkade högerhanden minnas hur stråken skall användas.

Jag begav mig iväg för att spela folkmusik, med ett spelmanslag här i stan. Jag har aldrig spelat folkmusik förut, mitt gehör är inget vidare, och utan noter blir jag mer än lovligt handfallen. Men det verkade så roligt, och jag hade ju faktiskt blivit inbjuden. Så jag tog mig dit, utan att veta vad jag skulle vänta mig och livrädd för att bli utkastad.

Det var skitläskigt! Vi satt i en ring och det spelades en massa låtar som nästan alla verkade kunna. Själv lyckades jag i bästa fall lista ut vilken tonart låten gick i, men inte ens nästan spela med. Men alla var så snälla, glada och trevliga! Det var inte ens någon provspelning, och folk sa att det var okej att pröva och göra fel, och att jag säkert skulle lära mig med tiden. Ingen frågade vilken skola jag gått på eller vilken lärare jag haft, utan bara vad jag tyckte om att spela för musik. 

En hel världs skillnad från den klassiska musikens symfoniorkestrar. Ungefär samma skillnad jag har upplevt mellan folkhögskola och universitetet. En skillnad som tilltalar mig oerhört efter bara detta korta intryck. Jag vill så gärna bli en del av det här. Så jag skall tillbaka dit nästa vecka, och sedan igen och igen. Jag tänker lära mig, hur lång tid det än kommer ta. För så pass kass som jag är nu kan jag ju bara bli bättre. Och det här verkar vara så sjukt fint.

Kärlek och folkmusik,
Winterdragon

Wednesday, 24 August 2016

A summer without shoes

Inspired by a couple of friends who usually ditch their shoes for the warm part of the year I decided to give it a go this summer. Now I think my barefoot transformation is complete. I almost managed to forget my shoes at a friend's place a while ago. This has been a great summer in many ways, and I'm glad to have experienced most of it without shoes. There haven't really been any injuries to speak of. One tiny splinter of glass and one blister in the beginning, that's all. Not much in three month's time. Some things I have experienced barefoot this summer:

  • Running across many types of ground.
  • Going for long walks both in nature and in the city.
  • Making a hell of a lot of pancakes.
  • Climbing trees.
  • Hanging out and photo-shooting together with horses.
  • Walking along the beach and going for swims in the sea.
  • Watching a thunderstorm from my balcony while eating popcorn at a midsummer's party.
  • A tiny bit of mountain-running.
  • The major part of a three-day LARP in the forest.
  • A spontaneous storytelling- and barbecue night.
  • Involuntarily bathing in a swamp.
  • Two days of folk-dancing at a festival.
  • A decent amount of biking.
  • Five weeks of work (where I managed to step in all sorts of slimy things, but amazingly enough nothing sharp).
  • A pride parade through central Malmö.
  • A roller-coaster ride.
  • Building an epic pillow-fort.




And now, school. Since the weather is still warm I haven't really found a reason to put shoes on, so I think I'll keep away from them until my toes start getting cold. I'm not sure whether it is a good or a bad thing to walk around barefoot. Possibly it's mostly rude. But you know what? I seem to care less and less what people think. It feels nice and free, and it doesn't seem to cause any harm. And, as a wise dragon once said: that which does not kill me, makes me stranger.

Love and bare feet,
Winterdragon

Thursday, 18 August 2016

Imparting wisdom on the next generation

Summer's job is at an end, and I'm back off to school. I have mentioned that I have the best job, right? Some things I've accomplished these past few weeks:

  • Coming home from work covered in coca cola, glitter, cocoa powder and paint.
  • Telling kids about Lund University's Super Secret Rocket Launch Pad, which incidentally is disguised as a parking lot.
  • Failing to launch nine rockets.
  • Teaching kids that rock-paper-scissors is a perfectly legit part of the scientific method.
  • Making sure that not a single one of the kids now know how to correctly spell 'telescope'.
  • Learning that the key to keeping kids from fighting lies in distraction. Much like cats, really.
  • Getting more questions about my bare feet than about anything space-related. As per usual.
  • Going to work every single work-day for five weeks' full-time work!!! Maybe I'm finally learning to cope with reality.


No need to thank me! Just making sure there is hope for the next generation!

Love and work,
Winterdragon

Monday, 8 August 2016

Genderqueer as fuck


Hang in there
It will only hurt for a while
Just a little bit longer
Then you'll be Legit As Fuck
You will have your way
And in the end they'll all forget
That there ever was another way
You'll feel at ease with the world
And at peace with yourself
It gets easier
And it gets better
So hang in there

Love and pride,
Winterdragon

Thursday, 28 July 2016

Nuet

Jag stirrar på mina fötter och kan inte minnas varför jag har strumpor på mig. De känns bara som ett konstigt, onödigt skal som interfererar med min kontakt med marken. Jag spenderar en underbar dag i trevligt sällskap. Prioriterar långa samtal om kvällarna framför tillräckligt mycket sömn. Förundras över att jag lyckats gå till jobbet varje dag i snart tre veckor utan att bryta ihop av ångest en enda gång. Går till optikern för synundersökning, och får konstaterat att min syn har förbättrats sedan senast. Jag visste inte att det kunde hända. Men allting i livet går väl inte utför, som optikern sa.

Jag minns fina stunder. Pannkakor och äventyr. Längtar tillbaka, och till framtiden. Det kommer hända så många coola saker. Eller så kommer allting explodera. Antingen på ett ögonblick, eller så långsamt att en inte ens hinner reagera. Men jag skall träffa fina människor. Jag skall se Garmarna vars nya skiva jag nästan lyssnat sönder. Har inte hört en platta jag fallit för så fort och fullständigt sedan Sigur Rós släppte Kveikur. Jag skall se Hedwig and the Angry Inch. Jag skall skriva en jävla massa och jag skall jobba så fucking hårt och fokuserat att jag lyckas avsluta saker. 

Försöker stanna upp i nuet. Se mig omkring, vara glad över fotsulorna mot marken, över vatten mot pannan, över katter som jamar lyckligt när jag kommer hem. Försöker att inte mäta minuterna som rinner förbi alltför noggrant. Försöker vara en hygglig person trots att jag har känslor. Försöker att inte kapitulera inför omvärldens idioti. Försöker tillåta mig själv att hoppas trots att det gör lika ont varje gång jag blir besviken. Hur skall jag annars lyckas leva som om jag vore en bra människa?


Alla steg du tar skall jag vandra
Alla andetag skall jag andas
Vi lever på lånad tid
Så vi får aldrig stanna
Spränger alla gränser
Vi skall flyga aldrig landa

Kärlek och tankar,
Winterdragon

Tuesday, 26 July 2016

Review: Gender Trouble

Gender Trouble Gender Trouble by Judith Butler
My rating: 4 of 5 stars

Although somewhat impenetrable to a person with no background in either philosophy or social sciences, this was a very interesting read. I'm not sure what to think of the psychoanalytic argumentations, but the discussion about the concept of biological sex as a social construction I found especially intriguing. Not to mention the allusions to the power of language.

“Concepts, categories, and abstractions, [Monique Wittig] argues, can effect a physical and material violence against the bodies they claim to organize and interpret: "There is nothing abstract about the power that sciences and theories have to act materially and actually upon our bodies and minds, even if the discourse that produces it is abstract. It is one of the forms of domination, its very expression, as Marx said. I would say, rather, one of its exercises. All of the oppressed know this power and have had to deal with it." The power of language to work on bodies is both the cause of sexual oppression and the way beyond that oppression. Language works neither magically nor inexorably: "there is a plasticity of the real to language: language has a plastic action upon the real." Language assumes and alters its power to act upon the real through locutionary acts, which, repeated, become entrenched practices and, ultimately, institutions. The asymmetrical structure of language that identifies the subject who speaks for and as the universal with the male and identifies the female speaker as "particular" and "interested" is in no sense intrinsic to particular languages or to language itself. These asymmetrical positions cannot be understood to follow from the "nature" of men or women, for, as Beauvoir established, no such "nature" exists: "One must understand that men are not born with a faculty for the universal and that women are not reduced at birth to the particular. The universal has been, and is continually, at every moment, appropriated by men. It does not happen, it must be done. It is an act, a criminal act, perpetrated by one class against another. It is an act carried out at the level of concepts, philosophy, politics."”

Thought-provoking, to say the least! Queer feminism is some powerful shit.

View all my reviews

Thursday, 21 July 2016

Writing every day

To rid yourself of old patterns, focus all your energy not on struggling with the old, but on building the new.
— Dan Millman (Way of the Peaceful Warrior)

Good advice concerning any habit. Not doing things is way harder than doing other things instead. Right now I'm building the habit of keeping a daily diary. It's liberating and rewarding, being able to look back on your thoughts. I learn things about myself, and as a bonus become a better writer. I know all too well how difficult it is to get started—I've been trying for years to make this writing thing become more of a natural part of my life. But once you've established the habit you will find that it will feel strange, possibly even painful, to refrain from engaging in it. So after a while you will hardly even think about it any longer; it will just be another natural thing to do, much like eating or sleeping. I've found that what works for me is to carry a notebook with me at all times. That way I can write whenever inspiration strikes, and it becomes easier to make time for it. 


Just go ahead, if you've been meaning to do it. Stop making up excuses, just get a notepad and write. A word, a sentence, or a page. Even if it is just nonsense in the beginning, I promise that it will do you good in the long run. Try it out every day for a week, and then keep going if you like it. Then at least you can say that you have tried.

Love and writing,
Winterdragon




Friday, 15 July 2016

I was a fallen angel

A week ago I was a fallen angel. It was awesome, being part of a legion propagating chaos throughout a world of elves, orcs, dragons, swords, bards and magic. And goodness knows what else. An epic love-story was in it for me, as well, now captured into a song. There were issues, sure, but to expect anything else at Sweden's biggest LARP with 600 participants would have been kind of naïve. It was the first time I went to a LARP together with a group, and they were so great. I have seldom felt so included.

Alpheratz, an angel who fell for love.

I learned a lot, too. Unfortunately all my real-world problems can't be solved through blood-sacrifice, but I got some ideas for survival strategies in a world where my very existence is cause enough for some people to want to have me eliminated. Reality already chafes, and I find myself longing back to the woods. Time to spread some well-needed chaos.

Love and chaos,
Winterdragon

Tuesday, 12 July 2016

Midnight sun and snowy peaks

What is this? Work. A sun that sets at night. A soft bed, hot bath-water, no miles to go before sleep. Reality? I don't know. The mountains were real, and as always they made me feel so very much alive. I suppose it is good to be home, still I am torn by a fierce longing back to that place of timelessness. Where the sun never set, and where my feet would carry me through ever-changing valleys, with rivers running through them and snow-clad peaks standing guard on either side. Those mountains, that even when tired, wet and bruised always make it worth every excruciating step with their dazzling beauty. Even when I stand there on a barely snow-covered skree-slope with hundreds of metres to tumble to my death at the slightest misstep (or so my mind would make it out), with vertigo gnawing at my insides and on the brink of exhaustion, I happily curse their very existence:

Damn it, Nature! You're too gorgeous for your own damn good!

The last magnificent view on the way to the top, before the clouds rolled in.
Or my own good, rather. But I survived to tell this tale also, and to long for more adventures of hardship and tranquility. That's the third time I've scaled Sweden's highest mountain, and still I've had nothing but clouds for it. I guess that bastard of a mountain is just asking for me to come back to it. But never mind that, because the journey there was beautiful, and that is what really matters.

Waking up to a sight like this. I would never tire of it.

Love and mountains,
Winterdragon



Sunday, 26 June 2016

Till Fjälls!

Off towards adventures! I have these mountains to investigate. Who knows what they look like underneath the snow? And under the midnight sun, nonetheless! Looking forward to a week of wilderness, and then another week of LARPing. Later, Reality!


The mountains are calling
And I must go

Expect me when you see me,
Winterdragon

Thursday, 23 June 2016

Midsommarkaos

Halvvägs till vintersolståndet! Nu blir det bara mörkare. Asyllagen går åt helvete, och jag sitter här och ser himlen ljusna och tänker på cirka tusen andra saker. Det är så lätt att vara upptagen med sin egen jävla framtid. Men allt hänger väl ihop på något plan. Det finns inga trygga rum, jag borde sluta inbilla mig det och fokusera på strategier för att överleva. Det ser så eftertänkt och ordningsamt ut när jag presenterar mina tankar på det här sättet, men i själva verket låter det mer i stil med

... för mycket som händer jag orkar inte klarar inte pallar inte trycket fastän jag både vill och inte vill. Fly. Bara bort från allt och alla men jag vill inte vara ensam vill bli konstruktiv men inte normal för normalitet är en myt vi är alla freaks ni bara låtsas höra ihop för att ni är rädda för att tänka och för att öppna era jävla sinnen.

Ni bad inte om en insikt i mina faktiska tankar, men nu fick ni det ändå. Världen tvingar ju på mig sina åsikter och patetiska tankar om mig hela tiden så då är det väl inte mer än rätt att jag återgäldar tjänsten. Seriously, om jag fick betalt varje gång jag fick höra "det hade jag aldrig trott om dig!" hade jag varit ekonomiskt oberoende. Är det så svårt att fatta att allt som ryms i en person omöjligen kan synas på ytan? Var lite jävla tacksam för det, dessutom. Om allt jag är skulle synas utanpå skulle ditt huvud explodera av att titta på mig.

Photo by Vilja

MEN TÄNK OM DU ÅNGRAR DIG. Ja, tänk om jag gör det. Om ett blogginlägg eller en tatuering eller alldeles för hög fart i en riktning som känns helt magiskt rätt gör att jag aldrig kommer kunna få ett jobb. Är det då mig det är fel på? Tänk om du ångrar dig, din jävel. Tänk om du ångrar att du aldrig levde. Och att du tog dig friheten att stampa runt på andras drömmar.

"I'm not the one with a problem. It's the world that seems to have a problem with me."
— Shrek

Bara för att klargöra att jag inte tänker skämmas längre. Det är ert skambeläggande som är skamligt, om vi nu skall prata om kontraproduktiva beteenden. Nä, fuck this shit. Glad midsommar, hedrade hemuler! Må ni någon gång i ert liv beskåda en månuppgång som får er att fullständigt tappa balansen.

Kärlek och kaos,
Winterdragon

Tuesday, 21 June 2016

Is this the freedom I've heard so much about?

How do I put the past week into words? A dream, a journey, or an adventure? So much spontaneity, creativity, and love with such complete disregard for the future that the fear of it is temporarily kept at bay. I want to live more like this; just saying yes to things without pushing people away. What is responsibility, anyway? Is it enough just staying alive? If I only have myself to contend with, then what's the point of making it so bloody difficult? Why should it be unattainable just being good enough?

Go fuck yourself, reality. One day, when I'm done hiding, I'll get back at you. And then live on my own damn terms.


We better have a good explanation
For all the fun that we had
'Cause they are coming for us, babe
And they are going to be mad


Though nothing will drive them away
We can be Heroes, just for one day
We can be us, just for one day

Love and adventures,
Winterdragon

Thursday, 9 June 2016

Bare feet and glass splinters

Life goes on. Feelings abound. Down into the deepest trenches, up into and beyond the sky. All in just a few weeks' time. Somewhere within the pain and euphoria is the thing which keeps urging me on. So I keep walking. Keep running. My feet hardly hurt at all anymore. I guess their bare soles have adapted even to the coarsest gravel. And the world wasn't so full of glass splinters as I had imagined. What used to be pain is now just a welcome reminder that my body is a part of the world, and that no matter how it is perceived by others the only thing that really matters is that I can use it to put sweet, sweet distance behind me.

I wish I could harden my heart in the same way. Then maybe rejection and sorrow would be a heavy coat to shrug off rather than a bleeding hole in my soul. But I guess one must leave oneself open to pain if one is to remain open to joy. So if that's the price to pay for being able to fall in love over and over again I'll gladly take it. Happiness is all in the difference between the better and the worse, anyway. And if that makes me an emotion-junkie, then so be it. I'm not ready for zen.

I have a plan for the coming year. I'm going to learn how to write. In an actual school, not just by myself. I'll quit my job. Try to finish that master's degree. Strive to save up some money for dreams which have been laying around on a dusty old shelf for far too long. Keep running. And hopefully become more like a person I'd like to be.



I've found the secret to life
I'm okay when everything is not okay

Love and life,
Winterdragon

Friday, 27 May 2016

Review: Dreamrider

Dreamrider Dreamrider by Barry Jonsberg
My rating: 4 of 5 stars

A believable account of bullying, with a touch of the fantastic. An easy and captivating read, resonating profoundly with my tastes. Thoroughly recommended!

View all my reviews

Wednesday, 25 May 2016

All days are nights



I truly love
Which is harder to do
Than to dream of

Love,
Winterdragon

Saturday, 14 May 2016

Min första (och antagligen sista) löptävling

Idag sprang jag mitt första lopp. Lundaloppet, 10 km stadslöpning. Jag har länge varit övertygad om att tävlingar inte riktigt är min grej. Att springa med folk framför, bakom och runtomkring gör mig stressad, och folk som tittar på triggar min prestationsångest. Men när en grupp från min institution på universitetet ville ha med mig att springa i deras lag så gav jag med mig och ställde upp.

Så nu har jag gett tävlandet en chans. En timme och fjorton minuter tog det att springa den där milen, vilket väl är ungefär så lång tid det brukar ta mig att springa samma sträcka (på en höft då; jag mäter sällan vare sig tid eller sträcka särskilt noga). Längs vägen fanns det blåsorkestrar, trumband, vatten och barn som gav en high-five. Efteråt fick en bananer.

Det började tungt. Alla sprang om mig. Jag har nog aldrig känt mig så långsam förut. Och den inre frid som brukar infinna sig när fötterna rinner över marken ersattes av en gnagande känsla av att jag inte är värdig att kalla mig löpare. Efter hand blev det lättare, och en stund efter halvvägs började löpglädjen infinna sig. Men det var obehagligt att bli konstant ryckt ur sitt fokus, och så mycket asfalt och sten gjorde fötterna lite ledsna.

Jag tog mig i mål, och hittade några fler Lonesome Runners på gräset. Det var trevligt, men att höra folk prata om tider gjorde mig illamående. Så, nej. Nu har jag gett det en chans, men kan konstatera att jag nog hade rätt i att tävlingar inte är min grej. Någon mer som har motsatsen till en tävlingsinstinkt?

Kärlek och löpning,
Winterdragon

Wednesday, 4 May 2016

The joy of running

To get up before six o'clock and run in the chilly morning air. For over an hour. Before breakfast. Barefoot. This is a thing I do now. Regularly, even. Just a few years ago the very thought would have appalled me, but as it is I even find myself looking forward to it. Seeing as it was my ambition to learn to love running, I welcome this shift in personality.

Because wow, do I ever love it now. Teaching my feet to fly across mud, grass and gravel, feeling them growing stronger by the day. Learning how to breathe my way through pain and struggle until a sort of serenity makes its home in my body and movement just for the sake of movement becomes a thing. 

Even on the days when every step feels like uphill and hopelessness weighs heavy on my heart. Even then, when even running becomes an ordeal I'd rather do without, I am still thankful for the gift of moving forwards. It takes the edge off sorrow, heartache, anxiety, rage, and all other feelings I would otherwise drown in.

I dream of running long distances and in dangerous places. I'm still slow and weak, but my will is strong and I have come a long way from where I started. So I'll keep dreaming and running in parallel. For the moment I seem to be having my health back, and I'll be damned if I don't enjoy it.

Love and motion,
Winterdragon

Thursday, 28 April 2016

Twelfth Night

If music be the food of love, play on,
Give me excess of it; that surfeiting,
The appetite may sicken, and so die.



That was a most excellent staging of Twelfth Night. Not least the abundance of Shakespearean insults; their translations had me laughing almost until I cried. I think this remains my second favourite Shakespeare play (of the ones I've seen), next only to A Midsummer Night's Dream. I have yet to experience The Storm, though. In any case, this was an evening well spent. I wish I could afford this sort of thing more often.

Love and theatre,
Winterdragon

Wednesday, 20 April 2016

Review: The Kalevala

The Kalevala The Kalevala by Elias Lönnrot
My rating: 4 of 5 stars

Well, this was an experience. Even though I am unable to understand it in its original version, this translation (by Kirby) made a thoroughly enjoyable audiobook. Tragic, beautiful, and so, so epic. Just look at this:

Grew an ox in far Karjala,
Not the largest, nor the smallest,
Was the ox that grew in Suomi;
But his size was all-sufficient,
For his tail was sweeping Jamen,
And his head was over Kemi,
Horns in length a hundred fathoms,
Longer than the horns his mouth was;
Seven days it took a weasel
To encircle neck and shoulders;
One whole day a swallow journeyed
From one horn-tip to the other,
Did not stop between for resting.
Thirty days the squirrel travelled
From the tail to reach the shoulders,
But he could not gain the horn-tip
Till the Moon had long passed over.

So. That was a _middle-sized_ ox? I wonder what the big one was like. Oh, Finland...

Not to mention valuable life-lessons such as "don't bother proposing to a woman if you are contending with a younger man, because women will always go for good looks" or "do not bake a stone into a cake for someone to eat just out of spite, nothing good can come of it" or "do not let a fish eat the sun, it's just generally a bad idea".

View all my reviews

Tuesday, 19 April 2016

Planets, galaxies and coming back to life

Achievement unlocked: observe all planets through a telescope! Mercury, I got you at last, and in crescent shape nonetheless. This was a most excellent night of stargazing, and just what I needed after these past few weeks of hell. Planets, moons, satellites, star clusters, nebulae, galaxies. Glimmers of hope in an existence I had just about given up upon. Those beautiful, faraway specks of light make everything feel slightly more within reach. My master's thesis. Dealing with my emotions. A stable income. Happiness. A future. 

Mercury isn't actually a rainbow-coloured
banana, though appearances might deceive.

Health. Did I mention my nose was actually broken, after all? It totally was, and although I'll spare you the graphic details I can totally not recommend catching the flu and breaking your nose at the same time. I've had an operation to fix it now, though, and the doctors have concluded that my nose is a bit crooked, but probably not more so than it was before I broke it, and otherwise it's fine. So the slow struggle back to full capacity has begun. I long to be able to run and write for hours, but right now I'm thankful I manage to walk to work without fainting and write a hundred words on my thesis without my head exploding. And while perhaps I should take the opportunity to cosplay Tycho Brahe, like my boss suggested, I look forward to not actually look more hideous than my Nosferatu larp character.

So that's what right now is about for me. Trying to do stuff, because doing things means you have a life. Not to mention plain old survival. I totally made it another day.

Love and hope,
Winterdragon

Sunday, 10 April 2016

When in disgrace


When, in disgrace with fortune and men’s eyes,
I all alone beweep my outcast state,
And trouble deaf heaven with my bootless cries,
And look upon myself and curse my fate,
Wishing me like to one more rich in hope,
Featured like him, like him with friends possessed,
Desiring this man’s art and that man’s scope,
With what I most enjoy contented least;
Yet in these thoughts myself almost despising,
Haply I think on thee, and then my state,
(Like to the lark at break of day arising
From sullen earth) sings hymns at heaven’s gate;
       For thy sweet love remembered such wealth brings
       That then I scorn to change my state with kings.

Life's not being kind right now. Trying to survive through writing. It's hard. But words have helped before. So I'll give this gory story I've had an idea of writing for a while a go before giving up.

Winterdragon

Thursday, 7 April 2016

Eländes elände

Jag hade planer. Det här skulle bli en bra vecka. Jag skulle göra saker. Vara produktiv. Skriva min masteruppsats. Jobba. Smida planer för framtiden. Träna. Vara kreativ, social, ansvarsfull.

Sen inledde badrumsgolvet med en hoppspark, och vann på knock-out i första ronden. Det finns trevligare sätt att spendera en tisdagmorgon än att vakna i en pöl av sitt eget näsblod. En ambulansfärd till sjukhuset senare kunde det konstateras att näsan förmodligen inte är bruten, men att jag ändå borde ta det jävligt lugnt de närmsta dagarna. Som om jag hade ett val. Jag kan knappt stå upp i fem minuter utan att allt snurrar, hela ansiktet är ett blåmärke, det rinner konstant blod och slem ur näsan. Och jag lyckas inte fokusera på någonting alls.

Ingenting blir bättre. Mitt liv rinner mig ur händerna. Och slemmet tar aldrig slut.

Winterdragon

Wednesday, 30 March 2016

Convention aftermath and the Sandman Overture

Home from the biggest gaming convention of the year since a few days back. I had a splendid good time, as I usually do. To not be able to walk into a room without someone waving at me wanting to hug me or ask me to join a game. That feeling of being surrounded by awesome people who wish me no harm, it's like coming home. And even apart from the lovely people I've had a lot of fun with the boardgaming and roleplaying.

The downside of it all is that I seem to have been smitten with the traditional convention-pestilence. So I've spent the past couple of days in a coughing and sneezing fever-daze. Oh well, totally worth it. I've tried being at least a little productive, but my brain cannot seem to handle focusing on scientific papers right now, not to mention thesis-writing. So instead I've gorged myself on the Sandman Overture, while drinking copious amounts of ginger milk (vegan, of course) and listening to David Bowie.


... it is the nature of Dreams, and ONLY of Dreams, to define Reality.

I'm not sure what to say about this latest Sandman episode except "wow". What expectations I had were widely surpassed by its beauty and fantastic storytelling. It didn't take me long to fall head over heels in love with it, especially after having re-read large parts of the series fairly recently. Some questions were answered, and some new ones were raised. Just as it should be.

I'm also reading my way through a collection of Irish folk tales I brought home with me from the trip I made there over the holidays. Also very interesting and entertaining, especially as it is very obvious that modern fantasy is inspired by them to a very large degree. Also deep musing such as this one:

“He shrugged and raising his hand high above his head began to work the enchantment. But the spell seemed to take longer than usual to work. Perhaps, thought Brian, the power of the Dagda and Danu is not so strong in these foreign waters where none worship them. Do the gods live by the faith of men? he wondered.”

There is one thing which confuses me, though. What in all the world is orchilurum? Apparently something which the king of Greece had in his treasury. Google and all my dictionaries have failed me in explaining exactly what it is, though. Anyone?

That's enough ramblings for now. I'm feeling better, and I think after a day like this I'm ready to face the world tomorrow.

Love and Dreams,
Winterdragon

Wednesday, 23 March 2016

Review: Chapterhouse: Dune

Chapterhouse: Dune Chapterhouse: Dune by Frank Herbert
My rating: 2 of 5 stars

Finally finished with Dune! This book series became less and less interesting as it went on. A relevant idea concerning philosophy or religion here and there, perhaps, but other than that I was bored more than anything else. And the characters remained carbon constructs. The first one was brilliant and well worth reading, but the rest I don't think I'd recommend. As for any other sequels, or prequels, or whatever... noooo thanks. I've had well enough of this.

View all my reviews

Wednesday, 16 March 2016

Review: The Silmarillion

The Silmarillion The Silmarillion by J.R.R. Tolkien
My rating: 5 of 5 stars

Half a lifetime later I return to this book, in its original language this time. And yes, it remains among my absolute favourites. If anything, I liked it even better this time around. There is so, so much I love about this book. The mythology! The language! The WORLD. A beautiful epic, it once again captivated me from beginning to end (possibly excepting the rather tedious tale of Túrin Turambar). And it all gives off such a deep feeling of solidity. The idea that this is the work of one single person rather than an entire people is astounding.

View all my reviews

Monday, 7 March 2016

Bevismaterial

Det var som att leta efter bevismaterial. Bevis för vad? Inga brott. Bara din existens. Din doft bleknar trots att vi inte tvättar, men dina ord finns kvar. De var det vackraste med dig, och är kanske det jag saknar mest. Bitar av en låt. Ett brev från en rollspelskaraktär. Spontan poesi. Djupa självreflektiva utläggningar. En att göra-lista. Ett litet sms med ett hjärta i.

Det är skatter nu. Det var det kanske alltid. Jag samlar ihop dem med gråten i halsen, famlar desperat efter varenda bokstav du skrivit. Saker betyder ingenting, det är bara stoft som tillhörde din kropp. Men det här är små bitar av din själ. Dina skapelser, ett märke du lämnade på världen.

Bakom orden avtecknar sig din silhuett, men bortom den är det tomt. En tystnad som är så öronbedövande att jag inte står ut utan att ständigt ha distraktioner omkring mig. Jag som brukade älska den.

Mycket är så annorlunda nu, i efterhand. Jag kan se många saker klarare, men åt vissa håll vågar jag inte ens titta. Trots att det knappast finns någon slutgiltighet kvar att frukta. Bara hålet i min verklighet som din avsaknad av existens utgör. Den parallella framtid som nu blivit meningslös att spekulera kring. De drömmar som nu saknar verklighetsförankning så fullständigt att jag knappt orkar drömma dem längre. Jag har tvingats in i nuet bara därför att det förflutna gör för ont och framtiden är för skrämmande.

Fan. Jag saknar dig så jävla mycket. Kan inte fatta att det har gått ett helt år.

Winterdragon

Saturday, 5 March 2016

For the sake of updating

Coming back to life from a cold that had me knocked down for a couple of weeks. Bleh. I spent the fever-dazed time doing productive things such as sleeping, organising my digital bookshelf, losing work-hours, and pimping my blog a little. Look up there! There's a link to a page that says 'links'. Take a look and you might find something useful. More might be added if I feel inclined.

That's all for now. When next I see you I'll hopefully feel like sharing something of greater interest.

Love and blogging,
Winterdragon

Wednesday, 17 February 2016

Look! A galaxy!


Those are stars. Red giants, specifically. In a dwarf spheroidal galaxy called Leo II. I know that the diagram doesn't make much sense to most people, unless they happen to be astronomers versed in photometry, but trust me. I'm so happy I'm just about dancing around like an idiot. Because after an unreasonable amount of work, that diagram is starting to look sort of like what would be reasonable to expect. I might finish my master's thesis yet.

Love and astronomy,
Winterdragon

Sunday, 14 February 2016

Love and stuff

Happy Valentine's day. I was about to feel bitter about the whole thing, but then wonderful people who I've had the privilege to befriend practically bombarded me with love. So even after a hard day's work I'm left with a feeling of thankfulness instead. Even though many of the aspects of the word's association terrify me, I am exceedingly happy about being able to show and receive love in the way that I do. And humbled as fuck by the turns my life has taken.


I'm still standing in the wind
But I never wave bye bye
But I try, I try

Love,
Winterdragon