Friday, 27 May 2016

Review: Dreamrider

Dreamrider Dreamrider by Barry Jonsberg
My rating: 4 of 5 stars

A believable account of bullying, with a touch of the fantastic. An easy and captivating read, resonating profoundly with my tastes. Thoroughly recommended!

View all my reviews

Wednesday, 25 May 2016

All days are nights



I truly love
Which is harder to do
Than to dream of

Love,
Winterdragon

Saturday, 14 May 2016

Min första (och antagligen sista) löptävling

Idag sprang jag mitt första lopp. Lundaloppet, 10 km stadslöpning. Jag har länge varit övertygad om att tävlingar inte riktigt är min grej. Att springa med folk framför, bakom och runtomkring gör mig stressad, och folk som tittar på triggar min prestationsångest. Men när en grupp från min institution på universitetet ville ha med mig att springa i deras lag så gav jag med mig och ställde upp.

Så nu har jag gett tävlandet en chans. En timme och fjorton minuter tog det att springa den där milen, vilket väl är ungefär så lång tid det brukar ta mig att springa samma sträcka (på en höft då; jag mäter sällan vare sig tid eller sträcka särskilt noga). Längs vägen fanns det blåsorkestrar, trumband, vatten och barn som gav en high-five. Efteråt fick en bananer.

Det började tungt. Alla sprang om mig. Jag har nog aldrig känt mig så långsam förut. Och den inre frid som brukar infinna sig när fötterna rinner över marken ersattes av en gnagande känsla av att jag inte är värdig att kalla mig löpare. Efter hand blev det lättare, och en stund efter halvvägs började löpglädjen infinna sig. Men det var obehagligt att bli konstant ryckt ur sitt fokus, och så mycket asfalt och sten gjorde fötterna lite ledsna.

Jag tog mig i mål, och hittade några fler Lonesome Runners på gräset. Det var trevligt, men att höra folk prata om tider gjorde mig illamående. Så, nej. Nu har jag gett det en chans, men kan konstatera att jag nog hade rätt i att tävlingar inte är min grej. Någon mer som har motsatsen till en tävlingsinstinkt?

Kärlek och löpning,
Winterdragon

Wednesday, 4 May 2016

The joy of running

To get up before six o'clock and run in the chilly morning air. For over an hour. Before breakfast. Barefoot. This is a thing I do now. Regularly, even. Just a few years ago the very thought would have appalled me, but as it is I even find myself looking forward to it. Seeing as it was my ambition to learn to love running, I welcome this shift in personality.

Because wow, do I ever love it now. Teaching my feet to fly across mud, grass and gravel, feeling them growing stronger by the day. Learning how to breathe my way through pain and struggle until a sort of serenity makes its home in my body and movement just for the sake of movement becomes a thing. 

Even on the days when every step feels like uphill and hopelessness weighs heavy on my heart. Even then, when even running becomes an ordeal I'd rather do without, I am still thankful for the gift of moving forwards. It takes the edge off sorrow, heartache, anxiety, rage, and all other feelings I would otherwise drown in.

I dream of running long distances and in dangerous places. I'm still slow and weak, but my will is strong and I have come a long way from where I started. So I'll keep dreaming and running in parallel. For the moment I seem to be having my health back, and I'll be damned if I don't enjoy it.

Love and motion,
Winterdragon