Saturday, 14 May 2016

Min första (och antagligen sista) löptävling

Idag sprang jag mitt första lopp. Lundaloppet, 10 km stadslöpning. Jag har länge varit övertygad om att tävlingar inte riktigt är min grej. Att springa med folk framför, bakom och runtomkring gör mig stressad, och folk som tittar på triggar min prestationsångest. Men när en grupp från min institution på universitetet ville ha med mig att springa i deras lag så gav jag med mig och ställde upp.

Så nu har jag gett tävlandet en chans. En timme och fjorton minuter tog det att springa den där milen, vilket väl är ungefär så lång tid det brukar ta mig att springa samma sträcka (på en höft då; jag mäter sällan vare sig tid eller sträcka särskilt noga). Längs vägen fanns det blåsorkestrar, trumband, vatten och barn som gav en high-five. Efteråt fick en bananer.

Det började tungt. Alla sprang om mig. Jag har nog aldrig känt mig så långsam förut. Och den inre frid som brukar infinna sig när fötterna rinner över marken ersattes av en gnagande känsla av att jag inte är värdig att kalla mig löpare. Efter hand blev det lättare, och en stund efter halvvägs började löpglädjen infinna sig. Men det var obehagligt att bli konstant ryckt ur sitt fokus, och så mycket asfalt och sten gjorde fötterna lite ledsna.

Jag tog mig i mål, och hittade några fler Lonesome Runners på gräset. Det var trevligt, men att höra folk prata om tider gjorde mig illamående. Så, nej. Nu har jag gett det en chans, men kan konstatera att jag nog hade rätt i att tävlingar inte är min grej. Någon mer som har motsatsen till en tävlingsinstinkt?

Kärlek och löpning,
Winterdragon

4 comments:

  1. Know the feels. Att aldrig få chansen att ticka iväg i tankarna till det där lilla löpmolnet av frihet, pga alla störningsmoment/stress/prestationsångest/tävlingswhatever gör att hela loppet bara blir en klump av jobbighet. Adrenalinpåslag, vad är det? Finns inte för mig i tävlingssammanhang. Springa ensam är det bästa!

    ReplyDelete
  2. *räcker upp handen* Tycker inte om att förlora, eftersom man då har varit dålig/gjort fel, men vinnarinstinkt saknas i stort, och tävlande som sådant är mest stressande och jobbigt. Allt detta gör brädspel till en ganska komplicerad hobby för mig...

    ReplyDelete
    Replies
    1. Haha, ja, det kan jag verkligen relatera till. Behöver ständigt övertyga mig själv om att inte ta så allvarligt på det hela. Samarbetsspel är bra grejer!

      Delete