Friday, 21 October 2016

Jag vill inte bli en zombie (om smarta telefoner och uppmärksamhet)

Jag får ofta frågan om varför jag inte har en smart telefon (eller smartphone som alla som hävdar sig veta något om världen kallar det). Jag vet, jag missar massor av saker. Swish, till exempel, verkar väldigt praktiskt. Ständig tillgång till internet och allsköns smidiga appar och funktioner skulle säkert underlätta min tillvaro på många sätt. Men jag bedömer det inte vara värt att den skulle äta min själ.

Jag är väldigt lättdistraherad till min natur, nämligen. Bara att ha ett konto på Ansiktsboken får mig att slösa bort oresonligt mycket tid på saker jag egentligen bedömer vara oviktiga, ointressanta, eller rentav mentalt urholkande. Tänk om jag hade lagt alla de timmarna på att läsa böcker i stället. Eller att göra något kreativt, eller att lära mig något av allt det där jag alltid tänker att jag skulle vilja lära mig. Eller bara att sova. För att inte tala om den sociala stressen och prestationsångesten som väller över mig varje gång jag loggar in.

Det är illa nog att jag äger en dator och en mobiltelefon. Jag känner mig själv tillräckligt väl när det gäller beroendebeteende och social ångest för att konstatera att det ganska snart skulle urarta om jag skaffade en smart telefon. Det handlar inte bara om mig, heller. Jag vill inte se till att omgivningen utsätts för ännu en av alla zombier jag ser omkring mig.

Vänta lite, låt mig förklara vad jag menar innan du blir arg över anklagelsen. Jag pratar inte om någon jävla mindfulness här. Vi är liksom aldrig 100 % närvarande någonstans. Och det är okej! Själv skulle jag bli alldeles utmattad av att tvingas ha fokus på omvärlden hela tiden. Utan hörlurar, böcker, eller liknande sätt att stänga ute omgivningen skulle jag inte klara av att vistas bland folk tillnärmelsevis lika ofta som jag gör. Och jag menar för i helvete inte att vi skall börja småprata med folk på tåget bara därför att. Gudars, vi bor ju i Sverige. Och att påstå att våra telefoner gör oss mindre sociala vore befängt; att chatta eller sms:a räknas också som social interaktion.

Det som stör mig är att det inte tycks finnas några tydliga gränser mellan när det är okej att ägna sig åt sin telefon i stället för sin omgivning och när det inte är det. När du umgås med någon i den köttsliga verkligheten, till exempel, kan det vara relevant att fokusera på varandras fysiska närvaro. Annars är det så lätt att umgänget liksom smetas ut vilket i längden kan leda till att en glider isär.

Jag menar alltså att den här ständigt splittrade uppmärksamheten tär på våra relationer. Jag har ytterst få människor i min närhet som inte utan vidare skulle ta fram sin telefon för att till och från använda appar eller ägna sig åt avståndskommunikation medan jag umgås med dem. Kanske är jag gammalmodig, men jag tycker att det är oartigt, eller rentav sårande, när folk gör så utan att ens fråga om det är okej eller att be om ursäkt. Att någon inte svarar på frågan jag just ställde för att tio sekunder senare visa upp en katt de sett på internet och sedan strunta blankt i att återuppta konversationen kan jag inte låta bli att tolka som en hint om att personen inte har något intresse av min närvaro. Om jag mitt i ett samtal skulle plocka upp en bok och börja läsa så skulle det nog tolkas som en tydlig markering om att jag hellre vill rikta min uppmärksamhet åt något annat håll. Varför gäller inte samma sak för telefoner?

Jag menar inte att vi alltid måste ha uppmärksamheten på varandra när vi umgås. Klart att det är skönt, och ibland nödvändigt, att vara ensamma tillsammans, var och en försjunken i sina egna distraktioner. Men jag tror att vi behöver uttalade tillfällen då vi låter bli våra telefoner. Jag är så trött på att det nästan alltid skall vara detta halvhjärtade umgänge som gäller. Själv försöker jag göra det till en vana att stänga av ljudet på min telefon och låta bli att konsultera den om jag inte har ett för stunden relevant ärende när jag umgås med någon. Det är en stor anledning till att det ofta dröjer flera timmar, eller ibland dagar, innan jag svarar på sms eller chattmeddelanden. Jag prioriterar att rikta uppmärksamheten mot dem jag fysiskt umgås med.

För det handlar om att prioritera. Vi är inte så bra på att multitaska som vi intalar oss, och vi klarar inte av att befinna oss på flera platser samtidigt. Och jag tycker då att det är rimligt att välja att lägga fokus på den en har i sin fysiska närhet som standard, och att fokusera på avståndskommunikation eller pokémon eller whatever som ett undantag eller efter överenskommelse. Med lite tur hade den förväntan, eller snarare hetsen, som föreligger om att ständigt finnas tillgänglig för avståndskommunikation, försvunnit på köpet.

Kanske är jag gnällig, kanske är jag den enda i hela världen som upplever det här som ett problem. Men jag tror ärligt att vi alla skulle göra klokt i att mer medvetet disponera vår uppmärksamhet, vare sig vi äger en smart telefon eller inte. Att verkligen lyssna på en annan människa är typ det finaste en kan göra.

Kärlek och uppmärksamhet,
Winterdragon

3 comments:

  1. http://2.bp.blogspot.com/-pQHNNVi3jkk/Uw3eC7UIiFI/AAAAAAAAG7U/ULs5b0No6ow/s1600/lina_neidestam_ZELDA_535_WEB.jpg

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack för ditt bidrag, men läste du ens mitt inlägg? Är det att folk blir "dumma och passiva" som jag anser vara problemet med dagens smartphonekultur?

      Delete
  2. Hej, du är inte alls gammalmodig eller teknikfientlig utan väldigt klarsynt och insiktsfull!
    Men jag tror du skulle uppskatta att testa Pokémon Go ��

    ReplyDelete